”Ät inte, skaffa dig ingen man och ångra dig aldrig.” Så lät den italienska Nobelpristagaren Rita Levi-Montalcinis svar på frågan varför hon levt så länge och blivit en så framgångsrik forskare. Det var hennes hundraårsdag och hyllningarna pågick som bäst. Svaret var tungt men hennes ton var lätt. Det här var en kvinna med integritet.

Rita Levi-Montalcini (1909–2012) överraskade alltid. Hon var liten och tunn, men i själva verket ett kraftpaket. Hon visste vad hon ville. Ingenting kunde stoppa henne, och hon vann respekt, inte enbart som forskare. Hennes samhällsengagemang gällde bland annat kvinnors och barns möjligheter till utbildning och erkännande. Hon fortsätter att inspirera till nya pedagogiska och konstnärliga idéer som vill avdramatisera forskningen och göra den aktuell och angelägen.

Säger man hennes namn i Italien får man ett leende tillbaka. ”Ah, la professoressa!” Alla känner till och hyllar henne. Det kan rimligen inte bero enbart på att hon fick Nobelpriset i medicin 1986, även om det gav eko in i minsta italienska vrå. Något annat gjorde henne älskad, något personligt och allmänmänskligt som den spröda kvinnan utstrålade och förmedlade. En humanistisk attityd som växte ur hennes livshistoria. Hon hade tänkt friare än de flesta, och hon nådde så långt man kan nå vetenskapligt, trots de stora hindren på vägen.

Rita Levi-Montalcinis idolskap hänger ihop med en livsresasom blev både lång och krävande. Hon föddes 1909 i en judisk familj i Turin. Fadern var stram och dominant, en riktig patriark, inte helt olik andra fäder i Italien vid sekelskiftet. Hustrun och barnen hade bara att foga sig. Kvinnor ska inte studera, ansåg han, och universitet var inte att tänka på.Döttrarna förväntades gifta sig och axla mammarollen.

Men Rita bröt mot familjetraditionen. Hon deklarerade tidigt att hon inte tänkte gifta sig, hon skulle studera och skaffa sig ett yrke. Sagt och gjort. Hon disputerade i medicin, men sedan kom svårigheterna. Efter Mussolinis antijudiska manifest 1936 förvägrades hon att fortsätta inom forskningen. Hon tvingades att bryta upp och flytta till säkrare platser flera gånger, och när hon fann sig avstängd från laborationerna byggde hon ett labb, i sovrummet. På det sättet lyckades hon gå vidare. Hon koncentrerade sig på neurofysiologi och samarbetade internationellt. 1986 fick hon tillsammans med amerikanen Stanley Cohen Nobelpriset i medicin för upptäckten av en tillväxtfaktor som styr nervers och cellers tillväxt. År 2001 utsågs hon till medlem i den italienska senaten.

År 1990 intervjuade jag Rita Levi-Montalcini. Hennes syn på folkbildning intresserade mig, och dessutom ville jag pejla hennes åsikt om forskarnas ansvar i sammanhanget. Hon var då 81 år och bodde tillsammans med sin tvillingsyster, konstnären Paola Montalcini, i Rom. Våningen vittnade inte om något pedanteri. Det var böcker och gröna växter lite överallt. En jättestor orkidé härskade på bordet i det lilla vardagsrummet.

De två systrarna var varandras kopior: lika kortväxta, lika tunna, lika vänliga. Den enda skillnaden var framtoningen. Rita var den eleganta kvinnan av värld, med utstuderad frisyr och kläder av bästa snitt – för dagen en svart sammetsdräkt plus små guldsmycken – medan Paola var alldaglig och tillbakadragen i sin framtoning.

Jag hade läst Rita Levi-Montalcinis självbiografi Elogio dell’Imperfezione (Hyllning till det ofullkomliga). Här satt alltså kvinnan som genomlevt två krig, lyckats parera fascism och rasförföljelse och tvingats fly och leva gömd. Och som lyckats i sin karriär och nått toppen i den akademiska världen. Nu anvisade hon mig plats intill orkidén, och tog sats. Sedan hon förhört mig om mina familjeförhållanden och min härkomst saktade hon ned och började berätta om sin egen barndom; hon sa att den hade varit svår; hon hade känt sig ful och utanför. Hon hade saknat självkänsla.

Men nu, sedan många år, hade hon klarat det mesta hon föresatt sig, erkände hon. Nu, sa hon och spände leende sina ljusblå ögon i mig, arbetade hon vidare med det som intresserade henne. Det handlade bland annat om att öka kvinnors möjligheter att göra skillnad, sa hon, och tillade att italienska kvinnor verkade hävda sig väl i forskningen jämfört med situationen i andra länder. Jag erinrade mig att naturvetarna på universitetet i Rom faktiskt hade flera kvinnliga forskningschefer. Att vara aktiv i samhällsdebatten gick så mycket lättare, fortsatte hon, eftersom hon inte tillhörde något politiskt parti eller någon religion. Hon var en ”libera pensatrice”, en fritt tänkande människa. Svaren kom med självklar säkerhet. Framför mig hade jag en tvättäkta perfektionist, mån om att göra och säga det rätta, en etikens och moralens väktare, med en karisma som kunde räcka för två. Vem kunde annat än lyssna?

Rita Levi-Montalcinis livskoncept förblev detsamma, hon behöll ett team kvinnliga forskare i Rom som fortsatte att forska på hjärnan, och hon fortsatte att tala för kunskap, integritet och etik. Engagemanget för den unga generationen behöll hon livet ut; länge besökte hon skolor, talade till eleverna och inspirerade dem. Skolbesöken föreföll alltmer ha varit höjdpunkterna i hennes liv, som envisa utflykter i framtiden. 2001 startade hon en stiftelse med uppgift att ge flickor och kvinnor i Afrika chansen till högre utbildning. Idag har den stiftelsen verksamheter i 35 afrikanska länder.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Rita Levi-Montalcinis minne lever än idag. Många skolor i Italien uppkallades tidigt efter henne, och pedagogiska initiativ tas fortfarande i hennes namn. Det senaste initiativet är en snygg liten seriebok som skildrar Rita Levi-Montalcinis liv och riktar sig till högstadieelever. Idén till projektet kom från hjärnforskningscentret European Brain Research Institute (EBRI), och den italienska senaten hakade på och lät sin ordförande skriva ett förord. Produktionen anförtroddes till den framgångsrika Scuola Internazionale di Comics i Jesi, en ort nära den adriatiska kusten där man bland annat erbjuder akademisk utbildning i de figurativa och digitala konstarterna. Nu hoppas initiativtagarna att serieboken genom att visa upp den judiska flickans envishet och uthållighet ska inspirera skolungdomarna att satsa på naturvetenskaperna. Samtidigt öppnar berättelsen för att ta upp både jämställdhetsfrågor och frågor om rasism. Rita Levi-Montalcinis långa liv speglar samhällsfenomen som skoleleverna kan uppleva i en eller annan form idag. Här får de chansen att relatera till landets historia och förstå mer av sin samtid.

Ett annat initiativ i kunskapsbranschen har tagits i staden Cerveteri, en stad utanför Rom mest känd för sina etruskiska lämningar. Där finns både det italienska rymdbolaget och ett institut för astrofysik. Fysikerna där har startat en vital populariseringsverksamhet med allt från hård vetenskap till sceniska framträdanden på dialekt, och arrangemangen drar stor publik. Forskarna anser nämligen kaxigt att den egna dialekten ”romanesco” är minst lika klar och logisk som vetenskapens eget språk, och följaktligen en värdefull resurs i folkbildningen. Tillsammans med ett antal skådespelare har de bildat gruppen La Scienza Coatta (ungefär Vetenskap på gatans språk) som nu satsar på att ge forskningen ”den rätta språkdräkten”. Sedan ett par år skapar de monologer och scenstycken där de utan nämnvärd scenografisk inramning tar sig an storheter som Darwin, Galilei, Kepler med flera och berättar om deras bedrifter. De bangar inte heller för mera komplicerade utmaningar, som Heisenbergs osäkerhetsprincip och Einsteins relativitetsteori. Också Rita Levi-Montalcini presenteras på romanesco i form av en fejkad intervju (finns på Youtube). Där berättar ”frisören Daniele” (skådespelaren Daniele Parisi) vad han fick höra om den märkvärdiga kundens liv och hennes otroliga forskning ”medan han fixade håret på henne”.

De italienska projekten kan tyckas begränsade, men de har tydliga och genomarbetade profiler. Småskaligheten är ju något av en italiensk specialitet. Här gäller det att – i Rita Levi-Montalcinis anda – både utnyttja och skapa styrka. Och begrundar man de aktuella antifaktiska strömningarna som dyker upp lite överallt, syns folkbildningen behöva både små och stora insatser. Det finns många språk att välja på. Det gäller bara att ”göra kött av orden” som den gamle sociologen Zygmunt Bauman formulerade saken.