Ett kungarike för ett frimärke
I inledningen av Karl Ove Knausgårds monumentala självbespegling Min kamp tecknar författaren ett skissartat porträtt av den obegripliga fadern. I förbigående noteras en av hans hobbies:
”Under vinterhalvåret ägnade han sig åt filateli, inte utan framgång, på kort tid hade han blivit en av de främsta frimärkssamlarna i den här delen av landet.”
Som allt annat i denna romansvit är det förstås en markör. Dels markerar det 1970-tal, det historiska ögonblicket innan datorerna tog över vår tid och våra medvetanden, dels markerar det att Knausgårds pappa är en inåtvänd kuf. Dragningen till filateli blir en av ledtrådarna om Knausgård seniors kommande utförsbacke i alkoholdimman.
Att samla frimärken var ju en respektabel fritidssyssla för fyrtio år sedan, sorgligt bortglömd och sedd över axeln idag. Eftersom allt går i vågor – se bara på draget kring poker eller trädgårdsskötsel – kan man räkna med att filateli förr eller senare blir på modet igen.
Under konvalescensen efter en hjärnskakning tvingas jag avstå från flimrande bildskärmar, och återupptäcker en bortglömd, fysisk värld av schackpjäser, grammofonskivor, tidningsklipp och – frimärken. Min egen fars efterlämnade samling av ostämplade häften glider upp till ytan, magnetiskt fascinerande.
Ett helt galleri öppnar sig där man ser rakt in i folksjälen. Svenska frimärken är oftast enfärgade, avskalade och sparsmakade, som Ikea, lika karga i uttrycket som slalomstjärnan Ingemar Stenmark. Det är så långt man kan komma ifrån andra länders pråligt vulgära märken med fåglar, fjärilar och Disneyfigurer.
Det är också långt ifrån stormakternas astronauter, flaggor och stridsflygplan.
Svenska märken är lågmälda som en viskning bland granarna, men speglar paradoxalt ändå nationell självgodhet. Vi vet att vi är bäst, säger Postverkets konstnärer och gravörer, och just därför behöver vi inte ta i så förbannat.
Stilen påminner om finsk statstelevision: alla människor har ansikten i olika nyanser av grått, och det händer mycket lite. Den enfärgade, tomma barrskogen i serien ”Hälsingland” från 1980 skulle kunna kvalificera sig för utmärkelsen världens tråkigaste frimärke.
Denna på ytan så diskreta epok fångar särskilt mitt intresse, åren 1970–1985. Det är perioden för Olof Palmes dominans i svensk politik, med två våldsamma politiska, sociala och ekonomiska pendelrörelser.
Först utjämningen och likriktningen, med väldiga lönepåslag för LO-kollektivet och lika väldiga marginalskattehöjningar för akademiker. Runt 1980 har Sverige den minsta lönespridning som uppmätts i ett fritt industriland, och alla tittar på samma tv-program.
Kvinnorna åker ut på arbetsmarknaden och barnen in på förskolan. Klassresande slår världsrekord i spåren av utbildningsexplosionen, tack vare att resan blir så mycket kortare när lärare, läkare och journalister proletariseras.
Sedan kommer internationaliseringen, individualiseringen, valfrihetsrevolutionen. Proggaren ömsar skinn och blir yuppie. När finansminister Kjell-Olof Feldt avreglerar marknaderna 1985 yttrar statsminister Palme de historiska orden ”Gör som ni vill, jag begriper ändå ingenting”. En tid senare är han död, och Sverige blir ett land som andra.
Trots allt tydligare tecken på ekonomisk kris är 1970-talet en era av oslagbart svenskt självförtroende. Kollektivismen firar triumfer i politiken, på arbetsmarknaden, i hockeyrinken – samtidigt som tjuriga individualister är gränslöst beundrade: Björn Borg, Ingvar Kamprad, Stickan Anderson. Blicken är stint riktad mot framtiden, men det förflutna vägrar liksom att släppa greppet.
Allt detta speglas i frimärksmotiven, ofta sublimerat och undermedvetet. Sverige är ett oskuldens rike, politiskt korrekt ut i fingerspetsarna fast begreppet inte ens är uppfunnet.
Tonen i häftenas texter är underbart didaktisk:
Folkrörelserna tillmäts idag en grundläggande betydelse vid det svenska samhällets omdaning i demokratisk riktning. Det är därför av betydelse att veta, att de äldsta folkrörelserna i vårt land utgjordes av de kristna väckelserörelserna, som bildade egna samfund och uppförde tusentals bönhus och missionshus, våra första folkrörelselokaler.
Det internationella engagemanget är ett stående tema, liksom omsorgen om miljön. FN:s miljökonferens i Stockholm 1972 föräras ett märke med devisen ”Only One Earth”, samma sak med Förenta nationernas 25-årsjubileum 1970. Texterna i häftena lyder:
Svenska postverket önskar aktualisera FN-stadgans föreskrift om de mänskliga rättigheterna. Frimärket vill symbolisera vår strävan att verka för jämlikhet och broderskap, varigenom alla världens människor, gula, svarta, eller vita genom förståelse och tolerans skall finna lyckans klöverblad.
[…]
Miljökonferensen får betraktas som det första steget på den långa vägen mot en bättre miljö som vi måste vandra internationellt solidariska.
Jämställdheten mellan kvinnor och män har sin givna plats, till exempel i samband med 50-årsminnet av den kvinnliga rösträttens införande 1921. Ibland dröjer sig ändå en gubbig blick på det täcka könet kvar, som i serien ”Idrottsflickor” från 1972, med dess gracila simhopperska, konståkerska och gymnastiserande Idlaflicka. ”I många former trivs det sköna”, citerar Postverket skalden Esaias Tegnér.
Men ingen betraktare av svenska frimärken behöver tvivla på att detta är ett modernt och upplyst land. Trafiksäkerhet, motionsidrott, utrotningshotade djur… Det internationella barnaåret 1979 pryds frimärket i valören 1:70 av en knatte med gasmask bakom en rökspyende bil.
Finns det något annat land där staten själv signalerar en sådan ambivalens inför allt det nya, hårda och snabba? Trafiksäkerhetsverket kommenterar sitt eget frimärke så här:
Bilden framhåller ytterligare en aspekt på trafiken: den dominerande ställning bilen har fått i förhållande till människan. Borde det inte vara tvärtom?
I bland blir budskapet troskyldigt i överkant, som i serien ”Leva tillsammans” 1982. Texten i häftet vittnar om en tid långt före lasermän, självmordsbombare, brinnande flyktingförläggningar, Sverigedemokrater och ministermord:
Från filmen Utvandrarna – byggd på Vilhelm Mobergs roman med samma namn – är motivet med de emigrerande svenskarna hämtat. Det påminner oss om att Sverige för hundra år sedan var ett utpräglat utvandrarland, där brist på mat och arbete drev 1,2 miljoner människor att söka sin framtid i andra världsdelar.
På nästa motiv möter vi de vietnamesiska ”båtflyktingarna” på en industri i Flen. De kan ses som representanter både för de många flyktingar som sedan andra världskriget fått en fristad i Sverige, och för de hundratusentals invandrare som satsat sin arbetskraft i svensk industri. Deras insatser har bidragit till att göra den svenska industriella, ekonomiska och sociala utvecklingen möjlig. Invandrare delar också med sig av sitt kulturarv. Vi möter det i utbudet av folkmusik och dans, i konst och litteratur.
Att leva tillsammans, med olika bakgrund, är inte alltid problemfritt. Det ställer krav på fantasi, mod och tolerans. De tre flickorna arm i arm – inte lika men jämlika – visar att vi trots allt kan… leva tillsammans!
Vid enstaka tillfällen får motiven en politisk udd, som i serien ”Förnybara energikällor” året för kärnkraftsomröstningen, 1980. Det är framåtblickande motiv, typiska för tiden.
Men Postverket envisas också med att se bakåt, vilket stundtals ger ett subversivt intryck i detta modernitetskultens Sverige.
Året för Torekovskompromissen som avlövar kungen på all makt, 1971, slår posten till med serien ”Riksregalierna”. Erik XIV:s spira och Karl IX:s smörjehorn i sprakande fyrfärg påminner i ett kritiskt ögonblick om monarkins kontinuitet. Häftet vet att berätta:
Vår nuvarande konung, Gustaf VI Adolf, är icke krönt; men vid riksdagens högtidliga öppnande har Erik XIV:s krona och spira sina platser invid tronen.
Populärt
![]()
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
År 1976 blickar det omåttligt populära paret ”Kungen och Silvia” från sitt frimärke ut på ett kluvet Sverige. Å ena sidan den kulturradikala medieeliten som sätter dagordningen, å andra sidan en folklig reaktion som samma år katapulterar bonden Thorbjörn Fälldin till regeringsmakten.
Ett par år senare pryds ett frimärke av Livrustkammarens kröningsvagn, och kung Carl XVI Gustaf har fått sällskap av en kronprinsessa på märket ”Ny tronföljd 1980”. Monarkin tycks, filatelistiskt att döma, stå stadigare än någonsin, trots att riksdagen är bemannad av republikaner.
I en tid av rasande utveckling och urbanisering minner frimärkena envist om svenskarnas rötter: timmerflottning, knypplerskor, fria kristna samfund, John Bauer-troll, gustaviansk konst, rokoko.
Kulturen dominerar svenska frimärksmotiv, men naturen kommer inte långt efter. Man påminns oupphörligt om att detta är ett alpint och skogklätt land, med ett folk som längtar tillbaka till sitt lantliga ursprung.
Serien ”Vilda bär” från 1977 ackompanjeras av följande bondförnuft:
Bärplockning, som förr var en nödvändighet för fattigt folk, borde idag kunna få en renässans genom vår allemansrätt, ökade fritid och större rörlighet.
Nordiska museets 100-årsjubileum 1973 är en av otaliga ursäkter för att anknyta till gammal bonde- och jaktkultur. Rådjur, igelkottar, björnar, tjädrar, tranor, gäddor, storrödingar – alla blir de emblem för en nation där naturen hålls högre än staden, besvärjelser till den givmilda, ursprungliga vildmark som förlorat slaget mot monokulturen.
Den största stoltheten är ändå det industriella arvet. Häftet ”Made in Sweden” 1984 visar upp nationalklenoder som Volvo Penta, Tetra Pak och Primusköket. Motiveringen av tidpunkten är dock mer än lovligt långsökt: ett robotsymposium och en handelskammarkongress i Göteborg och Stockholm.
Svensk flyghistoria och bilhistoria är givna serier. Den eleganta sviten ”Tekniska nydanare” 1976 lyfter också fram de snillen som låg bakom det industriella undret.
De diskreta men samtidigt profilskarpa porträtten av L M Ericsson, Gustaf de Laval med flera pekar framåt mot de nya sedlar som landar i våra plånböcker 2015, med enfärgat rastrerade kulturpersonligheter. Tiderna förändras, men den lågmälda svenska självgodheten består.