Ett land för vuxna
För min generation svenskar, födda kort efter det andra världskriget, föll det sig naturligt att närmast instinktivt undvika Tyskland. Vi ilade visserligen ibland snabbt genom landet (det vill säga Förbundsrepubliken – DDR var förstås än mer fjärran) för att komma någon annanstans: Schweiz, Frankrike eller Italien. Å andra sidan var det tyska språket ännu obligatoriskt i vår skola, och vi hade förmånen att grammatiskt och syntaktiskt knådas av ambitiösa tysklärare som av bara farten fortsatte att ogenerat undervisa såsom vore det tyska språket vårt första andraspråk. Det gjorde det möjligt för oss att läsa tyska böcker, tidningar och tidskrifter samt följa tysk debatt.
När sedan muren föll blev allt annorlunda. I första hand var det den nygamla huvudstaden, Berlin, som utövade attraktion. Unga författare, konstnärer, musiker – ”die Kreativen” – kom så småningom att flockas till staden. Berlin byggdes och byggdes om. Lokaler var billiga. Gamla strukturer raserades, och några nya hade ännu inte hunnit ta form. Huvudstaden hade, efter sammanslagningen av väst och öst, plötsligt 3 operahus, 120 museer och drygt femtiotalet teaterscener. Museerna kom att rustas upp. Gallerier och ateljéer öppnades i snart sagt varje gathörn.
Trots detta, och trots att Tyskland är Sveriges viktigaste handelspartner, har intresset för det tyska språket paradoxalt nog minskat drastiskt i vårt land. Näringslivet sänder med jämna mellanrum ut förtvivlade protestrop som förklingar ohörda. Andelen elever idag som läser tyska på högstadiet, mindre än 20 procent, har halverats de senaste tio åren. Statistiken för gymnasiernas teoretiska linjer ser ungefär likadan ut. Våra universitetsinstitutioner försöker stämma i bäcken genom att lansera nybörjarkurser.
Även i vårt svenska kulturliv är det förvånansvärt tyst om Tyskland. Undantaget är tysk teater. Med risk att låta som en turistbroschyr är det nämligen ingen överdrift att påstå att Tyskland har sanslöst mycket att bjuda en kulturintresserad svensk på litteraturens, musikens, teaterns och konstens område. Likaså är den intellektuella debatten oerhört livlig.
Det säger sig självt att Tyskland med sina 16 delstater, med sammanlagt 82 miljoner invånare, har en mångfald och resurser som ett litet land som Sverige inte kan konkurrera med. Flera av landets delstater är för övrigt vad gäller invånarantalet större än Sverige: Baden-Würtenberg har 11, Bayern 12,5 och Nordrhein-Westfalen 18 miljoner invånare. Den imponerande kulturstatistiken kan göras hur lång som helst: 6 200 museer (varibland 630 konstmuseer), 820 teaterscener (inklusive musikteater och operahus), 130 professionella klassiska orkestrar, 8 800 bibliotek. Och så vidare.
Men för en svensk är kanske ändå det mest frapperande att en upptäcktsresa in i den samtida tyska kulturen också blir en givande tidsresa: in i framtiden om man är optimist, in i det för alltid svunna förflutna om man är mer pessimistiskt lagd. Tysk kultur har ännu inte öppnat slussarna för trivial kommersialism och underhållningsindustri. Allra tydligast är detta på dagstidningarnas område, minst är skillnaden på televisionens.
Kulturen och historien tas i Tyskland ännu på största allvar. En sannolikt central bakgrund är den ständigt pågående och allt intensivare uppgörelsen med landets förflutna: nazismen och kommunismen. Hur ska en gemensam historia kunna skrivas av före detta väst och före detta öst? Sannolikt spelar också landets religiösa konfessioner en starkare roll än de gör i vårt land. Protestanter och katoliker utgör vardera ungefär en tredjedel av befolkningen. Muslimerna är cirka 5 procent. En växande judisk menighet, med tillskott framför allt från det tidigare Sovjetunionen, gör sig också märkbar. Ett levande förhållningssätt till trosfrågor bäddar för dialog och debatt. Man brukar slutligen hävda att landet fortsatt har ett starkt ”Kulturbürgertum”, en kulturengagerad borgerlighet.
”Tysk teater” är sedan länge ett begrepp. De tyska skådespelarna kan ju på grund av språket inte i så hög grad röra sig utanför landets gränser, men listan på framträdande tyska regissörer som gästspelat internationellt kan göras mycket lång: Jürgen Gosch, Christoph Marthaler, Michael Thalheimer, Peter Stein och Frank Castorf för att endast nämna en bråkdel av dessa namnkunniga scenkonstnärer. Likaså har samtida unga tyska dramatiker såsom Dea Loher, Roland Schimmelpfennig och Marius von Mayenburg erövrat världen.
Sedan 1964 är Berliner Theatertreffen, där en jury utser de bästa tyskspråkiga uppsättningarna, en internationell begivenhet. Även ledande tyska politiker kan ofta ses besöka landets teaterföreställningar. Härmed hoppas de, såvida de nu inte är allvarligt intresserade, vilket de säkert är, också vinna poäng när det gäller allmänhetens gunst. Det är föga sannolikt att en tysk politiker skulle svara ”tre Camilla Läckberg” på frågan vilken lektyr han eller hon tar med sig på sina ferier. Däremot kan såväl regeringschefen Angela Merkel som ledaren för den socialdemokratiska opposition Peer Steinbrück ses inbegripna i offentliga samtal om litteraturens, konstens och teaterns samhälleliga roll.
Vad gäller den tyska bokhandeln kan samma utveckling som överallt i världen skönjas. Stora boklådor läggs ner, som nu senast Thalia-filialen i Köln (den legendariska före detta Gonski-bokhandeln med 1 600 kvadratmeter affärsyta). Inte heller undslipper man här de sedvanliga staplarna av allehanda bästsäljare. Kategorin ”Morden aus Norden”, det vill säga böcker i kriminalgenren författade av nordiska författare, är särskilt framgångsrik. Men i landet publiceras likväl cirka 100 000 titlar per år, att jämföra med Sveriges cirka 15 000.
Och på bokhandlare råder det sannerligen ändå ingen brist. Vid sidan av det gigantiska ”Kulturkaufhaus” Dussmann på Friedrichstrasse i Berlin (där endast avdelningen för klassisk musik med sitt utbud sannolikt överträffar allt som någonsin funnits någonstans i världen) florerar många små boklådor. Detta gäller inte endast renodlade stadskärnor, utan promenerar man exempelvis i Berlins utkant genom de små ”byarna” Zeelendorf, Schmargendorff och Dahlem-Dorf med dessas övervägande villabebyggelse finner man i respektive affärscentrum en bokhandel, ja, i Schmargendorff till och med tre. Ägarna sätter sin personliga profil på butikerna, och bokköparen kan välja vilken som passar henne eller honom bäst. Dessa mindre försäljningsställen är ofta till affärsyta och lager små, men man kan beställa praktiskt taget vilken bok som helst. Dagen därpå, klockan 12, finns den på plats.
En huvudorsak till detta bokliga tillstånd torde vara att man i Tyskland behållit de fasta bokpriserna (införda 1887 och sedan dess aldrig övergivna). Undantaget är importerad litteratur. Några regelrätta reor äger inte heller rum. Däremot kan ”Mängelexamplar” (skadade böcker) säljas billigare, men då får man som kund finna sig i att boken försetts med en ful stämpel eller ett missprydande tjockt tuschstreck. Detta innebär att de stora tyska bokkedjorna, som Thalia och Hugendubel, inte kan sälja sina böcker billigare än de små självständiga bokhandlarna. Inte heller är det ekonomiskt förmånligare att beställa sina böcker på internet.
På ett område utmärker sig landet alldeles särskilt: pressens. Den präglas av en sådan utmanande kvalitet att man som svensk tvingas gnugga sig i ögonen – hur är detta möjligt? – eller tror sig tillbakaflyttad i tiden åtskilliga decennier. Här verkar man opåverkad av den i och för sig behjärtansvärda pedagogik som vi svenskar blivit så vana vid: att det är så viktigt att locka även fjortonåringar att läsa tidningar. I stället koncentrerar man sig på att även de vuxna ska få näring för själen.
Utbudet är stort, varierat och imponerande, såväl på regional som på nationell nivå. Av de rikstäckande tidningarna är Süddeutsche Zeitung (drygt 400 000 exemplar), Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ) (cirka 350 000 exemplar), Die Welt (cirka 200 000 exemplar), Frankfurter Rundschau (drygt 100 000 exemplar) och die tageszeitung (taz) (drygt 50 000 exemplar) de viktigaste. Ur den rika tidskriftsfloran kan Die Zeit (ca 500 000 exemplar) och Der Spiegel (cirka en miljon exemplar) nämnas.
FAZ kan här få utgöra illustrationsmaterial. Flera andra tyska tidningar har ett likvärdigt kulturmaterial, till exempel Süddeutsche Zeitung, med den förträfflige, svenskkunnige och Sverigeintresserade Thomas Steinfeld som kulturchef.
Reklamen spelar en blygsam roll i FAZ, och även illustrationerna är tämligen få och små. Tidningen genomförde för något år sedan djärvt en mindre kulturrevolution (under många trogna läsares högljudda protester) när den bröt mot sin tradition (från grundandet 1949) att på förstasidan endast publicera text. Sedan dess finns varje dag en liten illustration – foto, teckning eller målning – på förstasidan. Just genom att denna får ståta i ensamt majestät blir den naturligtvis desto mer iögonfallande. Ofta åtföljs den av en beledsagande spirituell text. En naiv kolorerad teckning av de amerikanska pilgrimsfäderna får illustrera de aktu ella amerikanska diskussionerna om invandring. Eller en teckning föreställande den belgiske seriehjälten Gaston i hängmattan, där mattans ena snöre visserligen är fäst i ett träd, men det andra lyfts av en tjänstvillig helikopter, kan tjäna som provocerande vinjett till en artikel om berlinarnas eventuella lättja och den aktuella fadäsen med stadens planerade storflygplats, vars öppnande för var dag skjuts på framtiden.
FAZ hinner man inte läsa vid frukosten eller snabbt bläddra igenom på en kafferast, trots att sidantalet normalt inte är mer än 44 (ibland tillkommer bilagor). Orsaken är helt enkelt att den i huvudsak innehåller text, och därtill en mycket kvalificerad sådan. ”Kvällstidnings”-material göre sig här ej besvär, och vi får klara oss utan kulturrubriker såsom ”Beyoncé medger att hon mimade” eller ”Gina och Danny i ombytta roller”. Den glupska gökungen ”Nöje” har inte tillåtits komma in i Kulturens bo, vilket naturligtvis inte hindrar att populärkultur bereds plats och behandlas på ett informativt och intressant sätt. (FAZ:s lilla dagliga spalt på kanske tjugo rader, ”Kurze Meldungen”, ”Korta meddelanden”, presenterar visserligen ibland nyheter om Hollywoodstjärnors eller berömda popsångerskors skilsmässor och liknande begivenheter, men det blygsamma omfånget sätter informationen i rimlig och nästan ironisk relation till nyhetsvärdet.) Den kommersiella nöjeskulturen förvisas i Tyskland till den illustrerade veckopressen och dagstidningen Bild. Den sistnämnda är Tysklands största tidning, med en upplaga på nära tre miljoner.
FAZ täcker det en rikstidning ska göra. Här finns ledarkommentarer, in- och utrikespolitik (tidningen har för övrigt flest utrikeskorrespondenter, dryga femtiotalet, av alla tidningar i Europa), ekonomi, sport och kultur. Det är den sistnämnda kategorin, ”feuilletonen” som avdelningen kallas i Tyskland, jag här särskilt ska dröja vid.
Omfånget varierar mellan fyra och sex sidor, men då tillkommer dagligen en särskild avdelning, ”Medier”, ”Schallplatten” (skivor) eller dylikt. Slumpvis och, som kommer att visa sig också av utrymmesmässiga skäl, väljer jag att närmare betrakta ett enda nummer av tidningen.
Den 15 januari detta år behandlades på nära en helsida mycket initierat fenomenet ”fracking”, en aktuell metod att utvinna fossila bränslen. Skribenten koncentrerar sig på vilka konsekvenser metoden kan få för oss människor och granskar kritiskt det pågående propagandakriget.
En tysk biografi över Giuseppe Tomasi di Lampedusa, Leopardens författare, recenseras, på samma sida för övrigt som den amerikanske rapparen The Games nya cd, Jesus Piece. Den senare recensionen ter sig, såvitt jag kan bedöma, sakkunnig. Det musikaliska sätts in i ett sammanhang (Ross, Wayne, Brown och West), vilket inte hindrar kritiska synpunkter på albumets förment kristet draperade kritik av kapitalismen: ”Här befinner vi oss inte hos occupy-rörelsen utan hos den globalt säljbara världsrappen.”
Den som endast är mer ljummet intresserad av den kristne rapparen kan i stället ta del av en anmälan av en nyutkommen tysk biografi över den tysk-romerske kejsaren Ferdinand III (1608–1657). Om vår samtid, inte mindre brutal än kejsar Ferdinands, påminns vi därpå i en längre artikel som utgående från den brittisk-kanadensiske journalisten Malcolm Gladwells bok The Tipping Point. How Little Things Make a Difference diskuterar maktlös och arbetslös ungdom i Europa.
Därmed är inte kulturavdelningen slut. I två recensioner behandlas Harry Kopfers uppsättning av Prokofjevs Spelaren på Frankfurts operahus samt en utställning om Corbusier på Roms arkitekturmuseum.
I samma nummer presenteras också en utställning i Essen med fokus på relationen mellan (”Blickwechsel”) utomeuropeisk konst och västerländsk modern samt samtida konst. Museers verksamhet ägnas generellt stort intresse i tidningen. I fokus för den aktuella utställningen i Essen står en skadad, icke färglagd byst av den fornegyptiska drottningen Nefertite, som ställs i kontrast till sin berömda namne som utgör huvudattraktionen i Berlins Neues Museum. På samma sida hålls vi en stund kvar i forntiden medelst en anmälan av Euripides Trojanskorna som inscenerats på Schauspiel i Köln. Teaterkritikern har en vass penna, vilket nu inte alls är ovanligt i Tyskland, tvärtom, och avslutar obarmhärtigt: ”Regissören visar vid sin avskedsföreställning vad hon faktiskt kan. För mycket för att inte dramat ska tyngas, men ändå inte alltför mycket, så att publikens avskedstagande underlättas.”
Som sagt: kulturdelen i FAZ läser man inte på en kafferast. Och än finns det läsning kvar i detta FAZ-nummer. I en annan text, i likhet med ”Tipping Point”-artikeln även den av ett omfång ungefär motsvarande en understreckare i Svenska Dagbladet, presenteras en från engelskan översatt betraktelse av den i USA verksamme vitryske medieteoretikern Evgeny Morozov, som i fjol publicerade en kritisk bok över vad den nya teknologin gör eller kan göra med oss människor och våra samhällen, The Net Delusion. The Dark Side of Internet Freedom, en skrift som väckte internationell uppmärksamhet. I sin här aktuella artikel problematiserar Morozov den allt populärare on line-undervisningen och digitalt publicerade läroböcker, där läsarens aktiviteter, bristande förståelse etcetera kan utspioneras med modern teknik, och frågar sig hur och om den pedagogiska teknologin kan befrämja kritiskt tänkande. Artikeln är för övrigt representativ för den vaksamhet gentemot allehanda tendenser till övervakarsamhälle (till exempel aktiviteten hos internet-jättar som Google) som ofta kommer till uttryck i tyska medier.
I det av mig slumpvis valda FAZ-numret ges vidare en introduktion till den ”kulinariska filmen”, representerad av Marco Ferreris Brakfesten (1973), Federico Fellinis Satyricon (1969) och Luis Buñuels Borgarklassens diskreta charm (1972), författad av sociologen Daniel Kohlfahl, som just publicerat en bok i ämnet.
Feuilletonen fortsätter med den ofta lika humoristiskt slagkraftiga som välformulerat elaka teaterkritikern Irene Bazingers granskning av en med kända filmstjärnor fullspäckad Neil Simon-komedi på en Berlinscen: visserligen kommer det säkert i veckor att vara utsålt och fullt, men full är också Berlins tunnelbana. Och ett sista nummer är en presentation av BBC-serien Yes Minister, skriven av en bekant tysk rättssociolog, Klaus Lüdersen. Frågan som författaren ställer sig är om serien egentligen är ”litteratur”; han söker besvara den med hänvisning till ett nyss tajmat germanistsymposion som avhandlat vad ”stämning” i hermeneutisk mening månne kan vara.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Alla dessa längre artiklar suppleras med ett antal kortare bidrag, dock något mer utförliga än regelrätta notiser. I numret från den 15 januari får vi ta del av information om det ryska förbudet mot amerikanska adoptioner och dess avsedda inhemska propagandaverkan, den kommande Film-Berlinalen, att den columbianske dirigenten Andrés Orozco-Estrada tackat nej till ett anbud från Köln samt de närmast förestående programpunkterna för Die Deutsche Akademie für Sprache und Dichtung.
Den avslutande sidan, ”Medien”, ägnas kritik av den allra populäraste tyska tv-showen Wetten, dass …?, en rättsaffär mot en av cheferna för barnkanalen Kika, en presentation av en tv-film om barn-handel, ett program om street art-artisten Banksy samt slutligen en liten krönika om att tidskriften Stern fått en ny chefredaktör.
Som framgått präglas alla bidragen i FAZ av kritiskt och sakkunnigt argumenterande. Vi är fjärran från snabbt och slarvigt formulerade utslag av subjektiva reaktioner och oartikulerade magkänslor. Innehållet är allsidigt, nationellt och internationellt, täcker vetenskap, kultur, populärkultur, politik och medier. Ofta recenseras nyutkomna doktorsavhandlingar eller andra vetenskapliga arbeten i humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen. Här dominerar historiedisciplinen.
Andra rubriker som fördelas över veckans feuilleton i FAZ är: ”Film”, ”Nya fackböcker”, ”Litteratur”, ”Konst”. Dessutom trycks varje onsdag en särskild avdelning, ”Natur och vetenskap”. Omfånget brukar vara ungefär sex sidor. Här återges ett antal längre artiklar, täckande allt från de senaste rönen rörande solens magnetfält, nyupptäckta brev mellan Thomas Müntzer och Melanchton, vilka kastar nytt intressant ljus över Luther, till vilka speciella krav geografididaktiken ställer.
Tidningen bevakar dessutom regelbundet, respektingivande otidsenligt, inhemska och utländska konst-, bok- och handskriftsauktioner. Överhuvud är bokhistoria och bibliofila ämnen väl representerade. Nyupptäckta brev av Goethe, Schiller, Mann eller Kafka ges därför den betydelse de är värda.
Den legendariske före detta FAZ-litteraturchefen, den nu 93-årige Marcel Reich-Ranicki, som under åren 1988–2001 blev folkkär genom sitt program ”Literarische Quartett” i tysk tv, har fortfarande en gång i veckan en litteraturspalt i tidningen, där han med sin sedvanliga auktoritet oemotsagd får uttala sig om vad som är god, sämre eller dålig litteratur.
Varje fredag publiceras en dikt av inhemska eller utländska poeter. Som svensk gläder man sig över att Lars Gustafsson tämligen ofta återkommer.
Tyskland har mycket att erbjuda oss svenskar. Grannlandets livliga debatt och rika kulturutbud utformas inte så mycket i termer av antingen-eller utan mera av både-och. Det är aldrig frågan om en konfrontation mellan rigida kulturkonservativa och nyskapande provokatörer. Technoklubben Berghain och Staatsoper kompletterar varandra, och Euripides Trojanskorna kan bli föremål för samma kvalificerade och nyfiket fördomsfria granskning som Games Jesus Piece.
Björn Meidal är professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.