Samtidigt finns det också ett helt annat franskt 1600-tal. Den historien beskriver ett land plågat av evighetslånga krig och en stat som har mycket svårt att få ekonomin att gå ihop. I praktiken var uppgiften omöjlig, vilket resulterade i nödlösningar i form av mycket dyra och okonventionella lån från finansiärer vars inkomster blev enorma. Staten levde i symbios med dessa och korruptionen blev omfattande. Dessutom utbryter i mitten av seklet återkommande revolter, ”fronden”, mot kungamakten, konflikter där Paris spelar en huvudroll som viktigaste centrum för de upproriska, en blandning av högadel och borgerskap.

Under åren innan Ludvig XIV tar makten råder kaos i stormakten Frankrike. Kungafamiljen försöker desperat navigera tillbaka till den makt de på papperet aldrig blivit fråntagna. Inbördeskriget böljar fram och tillbaka och blir tidvis en del av den långvariga konflikten med Spanien. Det är ett under att landet, med dessa förutsättningar, samtidigt lyckas driva den maktpolitik som vi i Sverige kan dra nytta av, som Frankrikes viktigaste allierade under det trettioåriga kriget.

Det är detta andra franska 1600-tal som utgör bakgrunden till Simone Bertières Le Procès Fouquet. För den som inte känner till seklets inledande kaos framstår berättelsen om kungens misslyckade process mot den en gång så mäktige finansministern som obegriplig. Obegriplig eftersom kungen formellt var enväldig och landet inte längre präglades av krig och inrikespolitisk splittring. Bertière lyckas på ett mycket pedagogiskt sätt räta ut frågetecknen. Det märks att det inte är första gången hon fattar pennan för att sprida ljus över sitt hemlands historia, något hon vid åtskilliga tillfällen har belönats för.

Anledningen till processen mot Nicolas Fouquet var den unge kungens vilja att markera att han verkligen hade makten i riket. Efter att ha efterträtt sin far Ludvig XIII år 1643 hade han länge fått se sin makt utövas av förmyndarregeringar, först ledda av kardinal Richelieu, senare av dennes italienske ämbetsbroder Mazarin. Den starka kraften bakom tronen var kungens mor, Anna av Österrike. Det var på denna habsburgdrottnings lott det föll att ansvara för det stora kriget mot släktingarna i Wien och Madrid.

1661 lämnade kardinal Mazarin jordelivet och kungen såg chansen att själv ta över på riktigt. Fouquet hade stått Anna nära och varit en nära medarbetare till Mazarin. Som huvudansvarig för Frankrikes finanser hade han under lång tid svarat för förhandlingarna om de dyrbara lån som gjorde den fortsatta krigspolitiken möjlig. Liksom alla andra med liknande befogenheter använde även Fouquet en del av statens inkomster för att dels bygga upp en egen förmögenhet, dels underhålla ett stort nätverk av allierade och informatörer.

Att slå mot Fouquet var en idé som ivrigt understöddes av dennes ambitiöse konkurrent Jean-Baptiste Colbert. Under de år dessa två hade arbetat nära varandra hade Colbert skaffat sig goda kunskaper om vad som kunde ingå i en anklagelseakt. En rättegång mot Fouquet skulle tydligt markera att kungen numera själv styrde riket. Det skulle också innebära ett avståndstagande från det sätt på vilket landets inkomster hade hanterats under åren av krig och inre splittring. Fouquet var ovillig att reformera statsfinanserna och sänka räntorna på statens lån – finansiärerna var sedan länge hans vänner och allierade.

Dessutom var Fouquet stolt, stormrik och övertygad om att inget kunde hota hans ställning. Det var enligt Bertière inte den grandiosa kungliga mottagningen på Fouquets slott Vaux-le-Vicomte som provocerade fram aktionen mot värden, men hans rikedom spelade en viktig roll. Att han arresterades, av bland andra en viss musketör vid namn d’Artagnan, drygt två veckor efter festen var en tillfällighet.

Ludvig XIV hade själv kunnat döma Fouquet. Det är ett tecken på att Frankrike var på väg att bli en rättsstat att kungen valde att istället låta en domstol pröva den tidigare finansministern. Författarinnans bedömning att landet redan hade nått denna nivå är däremot i överkant positiv, menar jag. Avsikten var att Fouquet, efter en snabb och effektiv process, skulle dömas till ett hårt straff för sina gärningar, möjligen till och med döden. 1617 hade landets ledande politiker, Concini, mördats med kungens medgivande på bron vid Louvren och hans hustru hade avrättats som häxa. Ludvig ville se resultat men han ville samtidigt inte bli betraktad som en primitiv tyrann. Paris 1661 var inte detsamma som skådeprocessernas Östeuropa 1950 eller London under Henrik VIII.

Det som gör processen så intressant som samtidsspegel är att solkungens order inte åtlyddes. Resultatet blev inte heller det avsedda. Det har flera förklaringar. Fouquet utnyttjade skickligt sina kunskaper om landets finanser för att slå tillbaka mot kungens män. Han förstod att det inte var önskvärt att alltför mycket information om de inofficiella avtalen med långivarna spreds i riket. Han förstod också att korruptionen i samhällets övre skikt inte heller var något kungen ville sprida kunskap om bland allmänheten.

Ett av resultaten av kungens vilja att inte släppa ut mer information än nödvändigt var att varken huvuddelen av Fouquets räkenskaper eller hans brevsamling kom att användas som underlag för åtalet. Med hjälp av Colbert samlades dessa dokument in och huvuddelen förstördes, ett öde som sedan drabbade även alla handlingar i målet mot Fouquet.

Ännu mer avgörande för processens resultat var faktumet att Fouquets sedan länge förberedda plan för sitt agerande vid en eventuell arrestering, inklusive uppgifter om trogna allierades slott och lämpliga vapengömmor, inte heller användes i rättegången. Kungens män kom över dokumentet, men eftersom man inte ville påminna landet om det kaos som hade präglat Frankrike under frondens år förstördes även dessa mycket graverande handlingar. Om detta bevismaterial hade hanterats i laga ordning kunde Fouquet knappast ha undgått att avrättas. Nu kom det att avfärdas som inaktuella hugskott. En av detaljerna i planen var att Fouquet ville ha sällskap i fängelset av sin sedermera världsberömde festfixare Vatel, senare en av Ludvig XIV:s favoriter.

Kungen ville ha en snabb process. Allmänna opinionen hade nog accepterat ett hårt straff efter en raskt genomförd rättegång. Fouquet hade många allierade men för de flesta var han en illojal och korrupt minister med alltför dyra vanor. Genom att använda sitt informationsövertag och kräva noggrann behandling av en mängd större och mindre frågor lyckades Fouquet förlänga förhandlingarna med flera år jämfört med de månader kungen hade förväntat sig. Många av domarna reagerade också mot inte minst Colberts självsvåldiga sätt att hantera både domstolens rättigheter och handlingarna i målet. Deras svar blev att ge efter för Fouquets krav och att allt mer tona ned de uppenbara brotten till förmån för förmildrande omständigheter, som hans övriga förtjänster och, underförstått, det faktum att många andra med höga poster i staten hade agerat på precis samma sätt.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Simone Bertière skildrar spelet mellan domstolens olika fraktioner och Fouquets briljanta sätt att till det yttersta slå vakt om sina intressen, med hjälp av dagböcker och samtida biografier. De ger en oväntat komplett bild av den dramatik som ofta präglade förhandlingarna, inte minst den avslutande omröstningen. Personliga rivaliteter krockar med lojalitet till rättsväsendet och viljan att tjäna kungamakten. Till slut har opinionen svängt både i samhället i stort och i den ansvariga domstolen. Fouquet döms i december 1664 till förvisning men får behålla livet. Kungen gör om domen till livstids fängelse. Ludvig vågar inte gå längre i sitt ifrågasättande av domarnas utslag. Däremot förvisas ett antal av den dömdes nära släktingar, vilket många ser som ett både småaktigt och orättvist agerande från den unge kungens sida.

De domare som var ledande i motståndet mot kungens intentioner kan efter rättegången inte fortsätta sina planerade karriärer. Däremot tycks varken deras eller Fouquets övriga släktingar ha drabbats av den kungliga illviljan. Många gör framgångsrikt karriär inom både den mililtära och den civila administrationen. Skulden var personlig, den gick inte i arv. Fouquets anställda fortsatte i många fall sitt arbete i kungens tjänst. Ett undantag var författaren La Fontaine som förblev sin forne herre trogen.

Fouquet placerades i ett fort i Alperna, Pignerol. Fängelset är bekvämt men isolerat. Efter en tid får familjen besöka fången. När deras arbete för en frigivning just ser ut att lyckas dör Nicolas Fouquet 1680. Det är en sedan rättegången mycket from man som lämnade en lysande karriär och ett unikt exempel på maktspel på hög nivå i den då nya supermakten Frankrike bakom sig.