Den som besöker en bokhandel i Frankrike får snart ögonen på travar av böcker av Jean d’Ormesson. Sedan denne författare avled, vid 92 års ålder, i december förra året har flera av hans verk tryckts upp på nytt. Efter sin debut 1956 publicerade han drygt fyrtiotalet böcker. På svenska är han representerad endast med den självbiografiska skildringen Gud till behag (1979), som på franska utkom 1974 med titeln Au plaisir de Dieu. Där berättar han om sin aristokratiska uppväxt och sin ätts anor ända från korstågstiden och fram till nutiden. Främst uppehåller han sig vid 1900-talet och detta sekels omvälvande händelser vilka radikalt förändrade släktens traditioner och hundraåriga privilegier. Boken har också utgjort underlag för en tv-serie som sändes första gången 1977 i sex avsnitt.

År 2015 utgavs en första volym av d’Ormessons verk i den prestigefyllda Pléiade-serien, ett säkert tecken på ett författarskaps betydelse. Det är dessutom ovanligt att en författare hamnar i denna serie redan under sin livstid, vilket ytterligare visar den vikt som man i Frankrike tillmäter d’Ormessons verk. Själv uttryckte han sin stolta glädje med följande ord: ”Med La Pléiade har jag fått mitt Nobelpris, och jag byter inte bort det mot det verkliga.”

Jean d’Ormesson var en mediefigur av stora mått, vilket delvis är en förklaring till hans popularitet. Han var en frekvent gäst i Bernard Pivots litterära tv-program Apostrophes, som sändes under åren 1975–1990 för att sedan ersättas av Bouillon de culture, som pågick under åren 1991–2001. Med sina intensiva blåa ögon och ett spjuveraktigt leende charmade han alla. Trots sin höga ålder uppträdde han även under de senaste åren i flera tv-debatter och underhållningsprogram.

Under innevarande år har ljuset nästan oavbrutet varit riktat mot d’Ormesson. Fransk television har sänt flera minnesprogram om honom, och vid den årliga bokmässan i mars i Vincennes utanför Paris var hans författarskap ämnet för ett brett upplagt program, arrangerat av tidningen Le Figaro, där d’Ormesson var chefredaktör under åren 1973 till 1977. Det verkar rentav som om Frankrike drabbades av litterär landssorg i samband med d’Ormessons död. Han hedrades med en nationell minneshögtid på paradgården utanför Hôtel des Invalides i Paris. Vid ceremonin var inte mindre än tre tidigare presidenter närvarande, Valéry Giscard d’Estaing, Nicolas Sarkozy och François Hollande. Nuvarande presidenten Emmanuel Macron höll högtidstalet, varvid han träffande karakteriserade den avlidne författaren som ”ett motgift mot vardagarnas gråhet” och lade ned en guldpenna på kistan, svept i trikoloren. Det är inte ofta som franska författare hyllas med sådan pompa.

Jean d’Ormesson var i många avseenden en motsatsernas och paradoxernas man. Han var aristokrat av födsel och vana, en inkarnation av Frankrikes gamla salongskultur med en konversationsförmåga av rang. Hans författarskap är till viss del en spegel av Frankrikes litterära och kulturella liv under senare delen av 1900-talet. Men sina rötter har d’Ormesson i klassicismens klarhet och i 1700-talets upplysningstänkande. Hans ironiska skärpa kan lätt leda tankarna till Voltaire, och man kan hos honom även se ett släktskap med Montaigne. Men språkligt är han modern, avskalat enkel och vass.

Historien har spelat en viktig roll i hans skrivande och han går gärna i dialog med tidigare författare. Han såg sig själv som den siste i en rad författare som börjar med namn som Boussuet, Saint-Simon och Chateaubriand. Samtidigt var han folklig och lättsam och angelägen om att slå en brygga mellan eliten och gemene man. Han hade en stor läsarskara, som entusiastiskt tog del av hans verk, såväl romaner som essäer, filosofiska verk och minnesskildringar.

Ett postumt arbete med titeln Et moi, je vis toujours utkom i början av detta år. Vid lanseringen påpekade hans dotter, förläggaren Héloise d’Ormesson att fadern alltid sagt att han skulle försvinna utan att ha sagt allt. En av hans böcker, utgiven 2013, har just titeln Un jour je m’enirai sans en avoirtout dit (”En dag kommer jag att ge mig iväg utan att ha sagt allt”), ett citat hämtat från en av Louis Aragons dikter som han älskade och kunde utantill. Trots att Aragon var en oförtröttlig försvarare av kommunismen uppskattades han som poet och författare av den konservative d’Ormesson, som kunde skilja på sak och person.

Jean d’Ormesson skrev oavbrutet, driven av aldrig sinande kärlek till litteraturen. Men denna kärlek till det litterära hade sina rötter i författarens lika stora kärlek till livet. I unga år hade han länge tvekat om vilken väg han skulle slå in på. Det yrke han ville utöva var, som han betecknade det, ”att älska livet och förstå världen”, en vacker och svår uppgift. Men den yrkesbeskrivningen hade hans plikttrogen och arbetsamme far ytterst svårt att acceptera. Den optimistiska livsglädje som präglade d’Ormesson genomsyrade också hans texter och tycks ha överförts även till hans läsare som i hans skrifter fick en motvikt till den vardagliga monotonin och tristessen. Han gav, som president Macron framhöll i sitt hyllningstal, livslust till melankolikerna och förmedlade framtidstro till pessimisterna. Den eleganta lätthet som kännetecknar d’Ormessons böcker utesluter dock inte djup och eftertanke. Hans lärdom var närmast encyklopedisk.

Jean d’Ormesson föddes 1925 i Paris. Fadern var diplomat, vilket innebar att familjen ofta fick byta bostadsort. När Adolf Hitler dök upp på den politiska scenen var fadern stationerad i München. Han såg tidigt vilka faror nazisternas makttillträde innebar, och så ofta han kunde hjälpte han judar att fly från Tyskland. Under uppväxtåren kom d’Ormesson att bo även i Rumänien och Brasilien. Efter studentexamen studerade han filosofi vid den ärorika École normale supérieure i Paris, där Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir hör till några av de mer kända eleverna. Under ett antal år arbetade d’Ormesson sedan som journalist, bland annat vid Paris Match. År 1950 utnämndes han till generalsekreterare vid Unesco, en tjänst som medförde resor runt om i världen. Detta passade honom utmärkt, eftersom han alltid haft en längtan efter uppbrott och en lust att bege sig ut i världen. Italien och den grekiska övärlden var hans resmål par preference.

Kanske förvånar det inte att titeln till en av d’Ormessons böcker är Histoire du Juiferrant (1990). Han fascinerades av Ahasverus öde och av de lidanden som odödligheten orsakade denne skomakare i Jerusalem. Berättelsen om Ahasverus, som vägrade Jesus att vila under vägen till Golgata och som straff för detta dömdes till ett evigt vandrande världen runt, är en hisnande äventyrsroman och samtidigt en skildring av mänsklighetens öden genom seklerna. Startpunkten för berättelsens vindlande färd genom ett myller av platser och tidsepoker är Venedig, en stad där d’Ormesson var lika hemmastadd som i Paris och dit han ofta återvände.

Även om det vore överdrivet att beskriva d’Ormesson som en katolsk författare, tog han relativt ofta i sina böcker upp religiösa frågor. Han brukade framhålla att han hade fostrats i den katolska religionen och hoppades få dö i denna religion – ”om den vill ha mig”, tillade han pillemariskt.

Politiskt stod d’Ormesson till höger. Han var en hängiven beundrare av Charles de Gaulle alltsedan han som tonåring lyssnat till generalens uppmaning till motstånd när Frankrike kapitulerade 1940. Vid presidentvalet 2012 stödde han Nicolas Sarkozy, vilket inte hindrade att han hade en nära relation även till socialisten François Mitterrand. Denne inbjöd honom vid ett tillfälle till Élyséepalatset till ett frukostmöte på tu man hand. Under flera år hade d’Ormesson även uppdrag för olika ministerier i Frankrike. Men politiken intresserade honom inte i större utsträckning, trots att han växt upp i en familj som varit starkt politiskt engagerad. ”Jag är mer upptagen av mig själv än av andra”, har han sagt, ”och jag har dessutom benägenheten att inte avsky mina motståndare utan ger dem ofta rätt i deras argumentering.” Han är aldrig dogmatisk i sina uttalanden, och avhåller sig från att ge några kategoriska svar på komplicerade frågor. ”Det enda jag vet”, skriver han, ”är att världen är en hemlighet och att vi själva är gåtor.”

Litteraturen stod för d’Ormesson över politiken. Det var kärleken till litteraturen som fick honom att ge ut Uneautrehistoire de la littératurefrançaise (1998), där han porträtterar ett antal franska författare genom tiderna. En ny utvidgad utgåva kom 2005. Det är långtifrån någon traditionell litteraturhistoria som d’Ormesson presenterar läsarna. Urvalet är personligt, och texterna kännetecknas av knivskarpa karakteristiker i kombination med ett intresse för det anekdotiska. I det inledande avsnittet beskriver han den hänförelse den stora litteraturen väcker hos honom, läsningen av klassikerna får hans hjärta att klappa. Han fröjdar sig över Le Cids triumf i Corneilles drama och bekänner att Prousts romaner ofta får honom att skratta. En favoritförfattare var Chateaubriand som han också ägnade en biografi, Mon dernierrêveserapourvous (1982).

Det dröjde innan d’Ormesson slog igenom som författare. Hans första roman, L’amour est unplaisir (1956), såldes endast i 2 000 exemplar. Den skildrar en bilresa i Provence som tre unga män och en ung flicka företar under en vacker sommarmånad. Det hjälpte inte att hans förläggare Juillard i honom såg ”en bror till Françoise Sagan”, som två år tidigare hade kommit ut med skandalsuccén Bonjour tristesse. Under hela 1960-talet var försäljningssiffrorna låga, och ingen av hans romaner fick någon större uppmärksamhet i pressen. Ingen fick något pris, trots att det i Frankrike finns nästan lika många litterära priser som det finns ostar. I det självbiografiska verket Au revoir et merci (1966) tycktes d’Ormesson rentav beredd att ta avsked från sitt författarskap, om man ska tro på vad titeln säger.

Men så kom genombrottet 1971 med den brett upplagda historiska fresken La Gloire de l’Empire. Denna roman, en talangfull pastisch där myter och historiska tragedier vävs samman, renderade honom Franska Akademiens stora romanpris. Sannolikt spelade den också en roll för att porten till Akademien öppnades. Där invaldes d’Ormesson 1973 som efterträdare till författaren Jules Romain. Sedan dess har de flesta av hans böcker varit stora försäljningsframgångar, och d’Ormesson hörde till Frankrikes mest välbetalda författare. Och han förnekade inte att detta att tjäna pengar var något som intresserade honom. Han erkände att han nog alltför mycket hade älskat penningen, därför att den gav honom frihet och möjliggjorde för honom att ägna sig åt det han ville. Han hade dyra vanor och var mån om sin yttre framtoning. Bland annat älskade han att köpa dyra skor, och han sägs ha haft en garderob fylld av ljusblå skjortor i nyanser som framhävde hans blåa ögon.

Jean d’Ormessons omfattande och varierade författarskap rymde också filosofiska essäer såsom den 2016 utgivna Je diraimalgrétoutquecette vie futbelle(”Trots allt vill jag säga att livet var vackert”), där han reflekterar över livet, döden och Guds existens. Han försjunker i sina minnen och för en diskussion mellan sitt jag och sitt överjag.

Den självbiografiska dimensionen i d’Ormessons verk är framträdande och märks redan i Du côté de chez Jean, hans andra bok från 1959. I den krönikeartade skriften C’était bien (2002) blandas däremot fiktion och fakta, redogörelsen för egna upplevelser är bara skenbart uppriktig. Vanligen sveper han över stora områden, gör eleganta sammanfattningar och drar slagkraftiga slutsatser av sina resonemang. Enstaka gånger kan emellertid de snärtiga formuleringarna tendera att dölja i grunden ganska banala utsagor.

Ibland resonerar d’Ormesson som en litteratursociolog över författarnas och böckernas villkor förr och nu. I dagens samhälle har litteraturen och boken blivit en vara på en marknad, precis som andra produkter såsom tvålar och äpplen. Enligt d’Ormesson var det franska förlaget Grasset först med att vid lanseringen av nya böcker ta hjälp av annonsering i dagspressen, till och med innan böckerna låg på bokhandelsdiskarna. Så skedde till exempel med Paul Morand, den store reseskildraren, verksam på 1920- och 30-talen. När hans Champion du Monde kom ut 1930 förvarnades läsarna i braskande annonser om att nu börjar nedräkningen, nu är det bara två dagar kvar tills boken finns tillgänglig. Idag är reklam av olika slag i medierna grundläggande för litteraturen. Ja, den betyder nästan allt för en författares och en boks framgång. Det insåg d’Ormesson själv. Han utnyttjade med stor skicklighet spelets regler, vilket han också villigt erkände.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Jean d’Ormesson är inte någon författare som man lätt placerar in i det litterära fältet eller med några få ord karakteriserar. Han är dubbelbottnad och motsägelsefull, och på ett sätt kan det ses som en paradox att denne man verkligen ägnade så mycket tid åt att skriva böcker, han som så hett älskade livet, som ville resa, umgås, älska och simma i det blåa Medelhavet. (Han ägde en bostad på Korsika, där han tillbringade somrarna.) Men det som livet erbjöd räckte inte till. Det fanns en brist, en smärta som måste hanteras.

Alla mina böcker har växt fram ur bekymmer och ängslan, skriver han iC’était bien och citerar den portugisiske författaren Fernando Pessoa: ”Litteraturen är ett tecken på att livet inte förslår.” d’Ormesson utvecklar resonemanget och framhåller att Bach och Mozart kanske komponerade sina kantater och arior för att uttrycka sin glädje. Författarna däremot, anser han, skriver därför att de känner sorg. Det finns böcker därför att det finns ondska i världen och i människornas hjärtan.

Jean d’Ormesson har en plats i litteraturhistorien också för sin kamp för att Marguerite Yourcenar som första kvinna valdes in i Franska Akademien 1980. Han upprepade ofta att det enbart var hans förtjänst att Yourcenar fick den stol i Akademien som hon så väl förtjänade. Men portarna var till en början stängda med dubbla lås, och striden kring hennes inval blev mycket hård. Debatten fick extra glöd när Yourcenar framhöll att skulle hon väljas in, tänkte hon inte bära vare sig värja eller den traditionella akademidräkten.

Den första biografin om d’Ormesson, publicerad 2009, har titeln Jean d’Ormessonoul’élegance du bonheur (Éditions du Toucan). Den är skriven av journalisten Arnaud Ramsay och har nu getts ut i nyutgåva. Här ges en skicklig syntes av författarens liv och verk. I en huvudsakligen kronologisk skildring får vi följa d’Ormessons karriär, och framställningen interfolieras rikligt med citat och kommentarer av vänner och kolleger liksom med uttalanden av d’Ormesson själv, hämtade från intervjuer och från de egna verken.

Jean d’Ormesson levde aktivt med sin tid och sina samtida. ”Vi är alla i tiden som fiskarna i vattnet”, skriver han. Men i mycket var han även en representant för ett svunnet Frankrike, för den avlägsna l’ancienrégime. Därmed framstår han också som tidlös, en man för vilken orden var den främsta om inte enda ledstjärnan. Säkert var han en av de få eller rentav den ende av 2000-talets författare som aldrig använt vare sig skrivmaskin eller dator, bara det vita papperet och en enkel penna.