Förra året var de flesta britter fullt upptagna med den globala pandemin och märkte knappt att det hade gått 100 år sedan Nordirland etablerades. Till och med i Belfast var firandet dämpat. En särskild poststämpel infördes till minne av händelsen, drottning Elizabeth skickade gratulationer och man höll en ekumenisk gudstjänst.

Det tog en historikerpanel månader att bestämma vilket datum som skulle markeras innan man till sist enades om den 3 maj, den dag 1921 då lagarna som gav form åt de nya politiska strukturerna trädde i kraft. Dessa strukturer dominerades av Nordirlands protestantiska majoritet.

Om opinionsundersökningar är något att gå efter behöver framtida generationer kanske inte bry sig om sådana historiska detaljer. I en färsk mätning trodde bara lite drygt hälften av väljarna att Nordirland fortfarande skulle vara en del av Storbritannien om tio år. Andelen föll till omkring en tredjedel när frågan ställdes i ett perspektiv på tjugo år, och till endast en fjärdedel i ett perspektiv på femtio år. För första gången i mannaminne står alltså ett förenat Irland på dagordningen, inte som något omedelbart förestående men som en realistisk möjlighet.

Pågående demografiska förändringar pekar åt ett förenat Irland, och när resultaten av en nyligen genomförd folkräkning offentliggörs kan Nordirlands romersk-katolska befolkning överstiga den protestantiska.

Under 2021 utbröt våld på Belfasts gator, och med ett parlamentsval vid horisonten verkar det som om 2022 blir ett politiskt instabilt år i ett område där sådan instabilitet alltid är illavarslande.

Det som har utlöst detta sakernas tillstånd är brexit, den brittiske premiärministern Boris Johnsons signalpolitik som – skämtar hans fiender – oavsiktligt kan ha gjort mer för ett enat Irland än IRA:s (Irish Republican Army) mördande år efter år i ”the Troubles”, den ungefär trettioåriga perioden av blodig sekteristisk konflikt i Nordirland.

Nordirland är den enda del av Storbritannien som har gemensam landgräns med Europeiska unionen, där Irland är medlem. Denna gräns på 500 kilometer är politiskt känslig, och ett framgångsrikt inslag i fredsprocessen på 1990-talet var att brittisk militär och säkerhetsapparat drogs bort. På den tiden behövdes inte heller några varukontroller eftersom både Storbritannien och Irland ingick i EU och delade tull- och handelsterritorier. Bilförare märkte att de befann sig i ett annat land först när vägskyltarna bytte från miles till kilometer och tvärtom.

Ingen ville ha tillbaka gränskontroller, men Johnson gick in för en ”hård” brytning med EU där Storbritannien lämnade tullunionen och den inre marknaden. Det innebar att en handelsgräns måste dras någonstans och följden blev det så kallade nordirländska protokollet, en överenskommelse framdriven av Johnson som vidmakthåller det jämna flödet av varor över gränsen till Irland men också kontroller av dem som förs från det brittiska fastlandet över Irländska sjön. Detta har retat upp en grupp unionister i Nordirland, huvudsakligen protestanter som sätter sin brittiska identitet högt och vill stanna i Storbritannien. Somliga unionister kände sig marginaliserade, men när vad som de facto var en gräns drogs i Irländska sjön uppstod spänningar som exploderade i kravaller i början av 2021. Det var ett olycksbådande tecken i en del av världen där sekteristiskt våld har fördärvat tusentals människoliv. ”Idén med den nordirländska överenskommelsen var att man skulle tappa intresset för Nordirland”, säger Jonathan Powell, den tidigare premiärministern Tony Blairs stabschef och en av arkitekterna bakom fredsprocessen i slutet av 1990-talet. ”Folk skulle börja tänka på något annat, på hälsovård, på utbildning, inte på identitet.”

Haken med brexit var att ”det måste finnas en gräns någonstans om vi skulle lämna den inre marknaden och tullunionen, och till sist bestämde Boris Johnson att den skulle dras i Irländska sjön”, fortsätter Powell. ”Det berör unionisternas identitet. Den faller inte i ögonen så som en landgräns gör, men det är en gräns och det hetsar upp folk.”

EU bidrog till krisen med ett kortfattat meddelande i januari 2021 om att protokollet i praktiken var upphävt genom att en dispyt om vaccinleveranser lösts med hjälp av en nödmekanism. Beskedet drogs tillbaka efter några timmar, men många unionister hann ändå bli upprörda.

Johnson sålde inte ut fördelarna i den uppgörelse han hade förhandlat fram – som ger ett antal företag tillträde till både europeiska och brittiska marknader – utan riktade istället ljuset på dess politiska konsekvenser och på störningarna i handeln mellan det brittiska fastlandet och Nordirland.

Johnsons chefsförhandlare David Frost ville att protokollet skulle omförhandlas i grunden, hotade med att ensidigt upphäva en del av det och krävde att EU-domstolen inte skulle få ha det minsta med handelstvister att göra. Det är en fråga som inte många företagare skulle bekymra sig om, och det är också ett krav som EU aldrig skulle gå med på. I december såg den brittiska regeringen ut att vekna på den punkten och Frost avgick från den ena dagen till den andra. Han hade väckt förväntningar bland unionisterna som han inte infriade.

Mer osäkerhet lurar dock runt hörnet och den politiska situationen är i gungning. Nordirlands största politiska kraft, Democratic Unionist Party, har fått betala för sina felkalkyler. Partiet stödde brexit i folkomröstningen 2016 (en majoritet ­röstade för att stanna i EU). Det var vågmästare i det brittiska parlamentet efter 2017 då premiärminister Theresa May klamrade sig fast vid sin post, men det avvisade hennes mjukare brexitupplägg. DUP trodde på Johnsons löften om att inga kontroller skulle införas på varor från Storbritannien till Nordirland och kände sig förrått när det skedde. Efter att ha agiterat för brexit står partiet där exakt med det som det inte vill ha: en konkret och synlig åtskillnad mellan Nordirland och resten av Det förenade kungadömet. Förra året avgick Arlene Foster som ordförande i DUP och hennes efterträdare Edwin Poots blev kvar i 21 dagar innan han ersattes av sir Jeffrey Donaldson.

Partiet har en liten men högljudd konkurrent till höger i Traditional Unionist Voice. Det mer moderata Ulster Unionist Party har fått nytt liv och Alliance Party, som inte tar ställning i religionsfrågan, har vunnit stöd. Med denna splittrade unio­nism kan valen i maj till Nordirlands parlament i Stormont mycket väl ge segern till Sinn Fein, allmänt betraktat som IRA:s politiska röst under den våldskampanj partiet drev i trettio år från 1960-talets slut. Att Sinn Fein skulle få utnämna en försteminister för Nordirland vore ett hårt psykologiskt slag för unionisterna vid en tidpunkt då deras framtidstro redan sviktar. En omröstning om ett förenat Irland, en ”gränsvotering”, ligger antagligen långt in i framtiden (inte ens den irländska regeringen gör sig någon brådska), men unionisterna har ändå anledning att vara nervösa.

Pågående demografiska förändringar pekar åt ett förenat Irland, och när resultaten av en nyligen genomförd folkräkning offentliggörs kan Nordirlands romersk-katolska befolkning överstiga den protestantiska.

Många katolska väljare föredrar stabiliteten och de ekonomiska fördelarna med status quo framför ovissheten med ett förenat Irland. Men brexit har föranlett ännu fler att fundera över sin identitet och somliga har ändrat sig.

Stödet i Storbritannien för samhörigheten med unionen förefaller svagare än någonsin också inom det konservativa partiet, som sätter en ära i att slå vakt om den. En opinionsmätning 2019 visade att en majoritet av medlemmarna i Johnsons konservativa parti fortfarande håller på brexit även om det medför ett självständigt Skottland och ett förenat Irland.

Och brexit utlovar större ekonomisk integration mellan Nordirland och dess granne Irland, där inga handelshinder förekommer (till skillnad från de nu rådande spärrarna till Storbritannien). Allt detta har placerat Nordirlands unionister i en osäker försvarssituation.

Om Storbritannien inte får stora eftergifter i sina försök att omförhandla det nordirländska protokollet, ökar pressen alltmer på Jeffrey Donaldson att dra sig ur de politiska institutionerna i Stormont. Då faller de sönder före valet. Identitetsfrågorna och protokollet får troligen en större roll i valkampanjen och spänningarna stegras ytterligare.

Att en fullskalig konflikt bryter ut är osannolikt, men det relativa lugnet under de senaste tjugo åren har gett vika för något långt mer hotande. Enligt Powell kan det betyda åratal av ”mycket instabil politik i Nordirland med utbrott av våld då och då”.