Sommar, i gamla dar, betydde för alla välbärgade egyptier: Alexandria. Inte de rökiga industrierna söder om strandkornischen, utan havet. De bästa lägena utmed kustremsan var kantade av bungalows som stod tomma resten av året och sattes i stånd inför säsongen. De flesta av plagerna hade främmande namn, förknippade med stadens stora minoriteter: Stanley, Glimonopolo, Rimini. De finaste stränderna med deras lättklädda celebriteter var avskärmade från övriga egyptier med hjälp av vakter och en inträdesavgift på tre piaster.

I badgästzonens östra ände låg Muntaza, ett fantastiskt moreskpalats, mer likt ett kasino än ett slott. Där höll kung Faruk hov, spelade kort och rumlade med varietéprimadonnor. Nedanför palatset låg Ma’mura Beach, med kostbara vattnade trädgårdar nästan ända ned till vattnet.

Efter revolutionen 1952 konfiskerades den gamla härskarklassens tillgångar, och de flesta av dem drevs ur landet. Ett av ”de fria officerarnas” första dekret gällde segregationen utmed havet. Inträdet till stränderna slopades och de breda lagren drog in med sina primuskök, sina skynken och sina myllrande barnkullar.

Men människan förnekar sig inte. Ett par år senare tyckte den nya nomenklaturan – officerare, byråchefer och företagare i den statskontrollerade ekonomin – att det blev tröttsamt att frottera sig med kreti och pleti. Ma’mura-stranden och dess gröna park sattes åt sidan som oas för de mäktiga och en inträdesavgift instiftades, på nytt kalibrerad för att freda regimens gunstlingar från buller och nyfikna blickar. Det var en bagatell, men detta lilla förbehåll i det storståtliga jämlikhetsprogrammet var ett av de första sandkornen i den vågskål av folklig vrede som tippade över i februari 2011.

Det privilegiesamhälle som tärt på de godmodiga egyptiernas tålamod i alla dessa år var ingen diabolisk uppfinning av Hosni Mubarak och hans bortskämda söner. Mubarak steg i de tomma skor Anwar Sadat lämnade efter sig då han sköts 1981, och Sadat tog över ett fungerande system efter Gamal Abdul Naser 1970. Mubarak har visst satt sin prägel på Egypten, men framför allt har det system som etablerades 1952 satt sin prägel på honom. Och det systemet, trots alla det senaste halvårets halsbrytande förändringar, är fortfarande i kraft. Fram till i februari i år var det en militärdiktatur maskerad till civil demokrati. Masken hette Hizb al-Watani al-Dimokrati, i utländsk press NDP, National Democratic Party. Sedan i februari fungerar militärdiktaturen utan någon mask, ett handikapp som blivit alltmer besvärande under de månader som gått.

Juli-revolutionen 1952 och februarirevolutionen 2011 har ett par saker gemensamma. En parallell är att USA bägge gångerna spelade en huvudroll – utan att lyfta ett finger. När 1952 års sammansvurna propsade på abdikation från kung Faruk, ringde kungen den amerikanske ambassadören: ”Går ni med på detta?” När svaret blev ”Ja” insåg han att spelet var förlorat. Så ock denna gång. Efter ett par dagar av oro i Kairo sade Shabtai Shavit, tidigare chef för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad: ”Mubarak är slut.”

Yttrandet väckte häpnad bland alla bedömare. Regimen verkade ännu inte i gungning, men Shavit förklarade: ”När president Obama öppet tog ställning för de protesterande, mot sin egen allierade, var det hela över.”

1952 års revolution var en verklig revolution. Jordägarna miste allt, köpmännen klåddes på allt eller drevs ur landet. De flesta i den lägre medelklassen av advokater, journalister, ingenjörer och andra högutbildade, lät sig inkorporeras i den nya staten. Precis som nu rådde stor ovisshet i Egypten hösten 1952: Skulle militärerna ledsaga landet mot demokrati och socialism, som de uppgav, eller skulle de själva regera?

Officerarna stannade. I början gick allt deras väg. Statskassan var full efter kriget, och det gängse tredjevärldsprogram- met för tillväxt och industrialisering lanserades: tullmurar och statsdirigerade industrier och banker. Nyckeln till rikedom och framgång var inte längre jordägande, utan politiska kontakter med den regim som kontrollerade priser och tariffer.

Miljoner drog mot städerna, till ämbetsverken och de tullskyddade fabrikerna. De flesta fick det bättre. Kairo växte med snöbollseffekt. På landet hade barnkullarna decimerats av malaria och bilharzia. Det enda sättet att skaffa familj var ett oavbrutet avlande och födande. Med billigare mat och gratiskliniker överlevde de alla. Kairos infrastruktur hängde inte med i svängarna, och har aldrig hängt med sedan dess. Lagarna och löftena om skolor och utbildning gjordes i god tro, men rusningen efter kunskap devalverade kraven på lärare och examina. Eftersom de konkurrensskyddade industrierna varken behövde ingenjörer eller idékläckare fick den usla nivån inga akuta följder. Men harmen jäste. Det var massorna av utbildade men utfattiga unga män som gjorde revolutionen 2011, ingenjörer och advokater som kör någon annans taxi eller säljer sockervadd i gathörnet.

Men det allra svåraste arvet från 1952 års revolution är det politiska. När de fria offi- cerarna beslöt att inte utlysa val utan driva landet själva, beslöt de också det som blivit landets förbannelse i detta skede: bristen på partier och politiker. Visst har det funnits partier och politiker, men bara till namnet. De har inte varit mer än statister i en charad. ”Det finns vatten och det finns de som skall dricka, men det finns inga pumpar, inga rör och inga kranar”, som en ung egyptier uttryckte det.

1952 var de fattiga blott åskådare till en tablå där gamla och nya eliter slogs om makten. Idag känner sig alla egyptier djupt invecklade i det som sker. Men gatudemokrati fungerar bara när endast en fråga ligger på bordet, i det här fallet Mubaraks sorti. Det folkliga engagemanget, som är så nyttigt i etablerade demokratier, är på väg att bli eldfängt och farligt. Militären, som först klappades om av de protesterande, ser inte längre opinionskarnevalen på Befrielsetorget med farbroderligt överseende, utan med fasa. Ena dagen fylls torget av islamister som kräver att den nya författningen baseras på sharia. Nästa dag erövras platsen av sekulära som kräver en modern, icke-konfessionell konstitution.

Torget, som blev en global frihetssymbol under de första månadernas yra, tillhör inte längre folket. Det tillhör armén, som svartsjukt hindrar demonstranterna tillträde till trafikrondellens väldiga mittcirkel, februariprotesternas ground zero.

Det barnkammaraktiga ställningskriget på torget står i skarp kontrast till militärregimens eftergivenhet i andra frågor. Man gör allt för att blidka opinionerna, från den groteska rättegången mot familjen Mubarak, till arga utfall mot Israel (enbart på rubrikplanet, i själva verket fortsätter konsultationerna med Jerusalem som förut) eller löftet att slopa alla privatiseringar. Denna följsamhet är mycket oroväckande, för den betyder att regimen inte tänker kliva av efter valet.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Både 6 april-rörelsen, vars ande besjälade februarirevolutionen i dess första stadier, och Muslimska brödraskapet dras med interna splittringar – bekymmer som den allt djärvare pressen bevakar ingående. Arméledningen är heller ingen monolit. En minoritet är benägen att avhända sig den fabulösa arsenal av fabriker, privilegier och de facto-monopol som för länge sedan förvandlade försvaret till ekonomins huvudaktör. Dessa förläningar är inte bara en källa till makt, kontroll och inflytande, utan också en garant för officerarnas lönenivå.

Sitter officerarna kvar i orubbat bo, kanske efter en under-bordet-uppgörelse med den segrande presidentkandidaten, så är det upplagt för fortsatt dramatik. Kairo sjuder av rykten av olika färg, och de olika lägren lever i ständig skräck att föras bakom ljuset. Förra gången kunde generalerna kasta Mubarak till ulvarna och rädda sitt skinn – nästa gång måste de skjuta skarpt mot hopen eller säga adjö till både makt och pengar.

Dessa frågor är så delikata att valet hela tiden skjuts upp. Men bakom de politiska intrigerna sjuder ett ännu mer trängande spörsmål: orättvisorna. Mellan 1952 och 2011 prövade militärregimen planekonomi, blandekonomi och marknadsreformer, ofta med hyggliga resultat åren efter en kursomläggning, följda av stagnation. De fattiga har alltid varit fattiga. Men revolutionen gjorde kål på deras legendariska förnöjsamhet. I de uslaste kojor vet egyptierna hur de rika lever, hur den inre kretsens favoriter njuter av krediter, förhandstips om statliga kontrakt, förtur vid upphandlingar och importmonopol till ministrars söner – ett enda oöverskådligt råttbo av korruption som formar sig till ett permanent hån mot de lottlösa.

I seklets hittills viktigaste egyptiska roman, Yacoubians hus, låter Ala al-Aswany ett förfallet, förrevolutionärt patricierhus i centrala Kairo, bli en bild av det moderna Egypten, en skarp bild av dess hisnande fall från 1952-revolutionens paroller och drömmar, ned i det obarmhärtiga överlevnadsprov som är dagens Kairo. En av huvudpersonerna är unge Taha, en ambitiös ung man av oansenlig börd. Han drömmer om att antas som polisaspirant, men han har inga trådar att rycka i, ingen wasta – kontakter – att dra växlar på, och hans ansökan fuskas bort. Han inser att faderns yrke, han är dörrvakt, stängt alla dörrar på förhand. Förtvivlan och hat, inte islam, driver honom i famnen på en islamistisk terrorrörelse. Bördssamhället, som var de fria officerarnas röda skynke 1952, har fått ett annat ansikte, men det är lika förkrossande idag.