Sommaren år 1900 hände mycket i Paris. Där anordnades en världsutställning, liksom de andra moderna Olympiska spelen. Samtidigt pågick den första världskongressen i filosofi. En lång rad framträdande tänkare deltog, bland dem Henri Bergson från Frankrike, Bertrand Russell från Storbritannien, liksom Gottlob Frege, Hans Vaihinger och Georg Simmel från Tyskland. Den franske filosofen Émile Boutroux menade i sitt öppningsanförande att filosofernas internationella samarbete kunde vara en förebild för ”den vänskap vi måste önska se utbreda sig mellan folken”.

Russell beskrev senare kongressen som en vändpunkt i hans intellektuella utveckling. Anledningen var att han kom i kontakt med den italienske matematikern Giuseppe Peano. Han läste därefter dennes skrifter, vilket gav honom avgörande impulser för hans forskning om matematikens principer.

Kongressen skildras i början av Svante Nordins bok Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan år 1900. Och den ger en bild av det filosofiska och kulturella klimat som rådde under decennierna kring förra sekelskiftet. Fortfarande kände västerländska intellektuella sig trygga med den egna civilisationen. Det liberala samhället och de vetenskapliga framstegen ifrågasattes i allmänhet inte. Filosoferna var internationalistiska och lät sig inspireras över nations- och språkgränserna. Fransmannen Bergson och amerikanen William James hyllade varandra.

Nordin framhåller att det vid denna tid inte fanns någon uppdelning mellan så kallad kontinental och anglosaxiskt filosofi. Det är ett viktigt påpekande eftersom översikter av 1900-talets filosofiofta delas in i två delar. Så görs till exempel i det läsvärda och flitigt använda verket Vår tids filosofi, som kom på danska 1982 och översattes till svenska 1987.

Nordin väljer istället att problematisera distinktionen. Han pekar, med rätta, på de två traditionernas gemensamma rötter. Logikern Frege gav avgörande impulser till såväl Russell som till fenomenologins grundare Edmund Husserl. Därmed inte sagt att det inte periodvis funnits hårda motsättningar mellan lägren. Filosofiprofessorer i Sverige som Ingemar Hedenius och Harald Ofstad ansåg på sin tid att det närmast var ett bevis på filosofisk kompetens att inte förstå Martin Heidegger. Nordin konstaterar att sprickan mellan brittiskt och kontinentalt tänkande numera knappast går genom Engelska kanalen utan istället mellan olika institutioner på samma universitet. Inom ett ämne som litteraturvetenskap har så kallad French Theory varit ett mode.

I sin bok Humaniora i Sverige kritiserade Nordin det postmodernistiska inflytandet över svensk humanistisk forskning. Men som filosofihistoriker kännetecknas Nordin av sin ekumeniska läggning och sin förmåga att leva sig in i de mest skilda tänkesätt. Det har han tidigare visat i till exempel ett verk som Filosofins historia. Det västerländska förnuftets äventyr från Thales till postmodernismen (1995). I inledningen till den boken beklagade Nordin att han av utrymmesskäl hade tvingats att främst behandla filosofins interna utveckling, och inte haft möjlighet att sätta in den i sitt politiska, sociala och kulturella sammanhang. Denna brist har han mer än väl kompenserat i senare verk.

Bland hans mer uppmärksammade böcker finns Filosofernas krig (1998), där han beskriver den dramatiska påverkan som första världskriget hade på den europeiska filosofin. Unga filosofer dödades i skyttegravarna medan äldre kollegor ansåg det vara sin plikt att bidra till den nationella propagandan, och fördöma filosofer från fiendeländerna. Bland britter ansågs det plötsligt suspekt att ägna sig åt Hegel och Schopenhauer.

Enligt Svante Nordin var den europeiska filosofin före och efter kriget som Faust före och efter mötet med Mefistofeles. Det är ingen tillfällighet att Frie drich Nietzsche, som dog 1900, fick sitt stora genombrott under denna tid.

Första världskriget, och dess följdverkningar, har en central betydelse också i den nya boken. Kriget var avgörande för de totalitära rörelsernas framgångar. Hitlers maktövertagande i Tyskland och annekteringen av Österrike innebar att en lång rad framstående tyskspråkiga tänkare tvingades gå i exil och lära sig filosofera på ett nytt språk. Många flyktingar hamnade i USA, andra kom till Storbritannien. Ernst Cassirer verkade en tid i Göteborg, skrev böcker om Axel Hägerström och drottning Christina, innan han fann det säkrast att fly över Atlanten.

Filosofer som Karl Popper och Hannah Arendt kom att ägna stor kraft åt att försöka förstå 1900-talets totalitära ideologier – och publicerade epokgörande verk i ämnet – trots att deras intressen tidigare hade varit annorlunda. Popper var framstående vetenskapsteoretiker. Arendt, som var född i Immanuel Kants stad Königsberg, hade under sin uppväxt intresserat sig för klassisk filosofioch litteratur snarare än för politiska eller sociala frågor. Hon skrev sin avhandling om Augustinus.

Emigrationen fick avgörande betydelse för 1900-talets intellektuella utveckling. Tyskland förlorade sin gamla position som en filosofins stormakt, medan den anglosaxiska filosofin fick viktiga impulser. I mötet mellan tyskt och amerikanskt skapades nya sätt att tänka.

Det innebar inte att alla flyktingar kände sig hemma i sitt nya land. Hans Morgenthau menade att den amerikanska utrikespolitiken var farligt idealistisk och föredrog istället den gamla europeiska realpolitiken. Herbert Marcuse förklarade i skarpsinniga analyser varför det öppna samhället egentligen är det mest repressiva. Genom välfärd och konsumtionsvaror lurar det folket att inte göra revolution. Det finns stolligheter som man kanske måste vara filosof för att komma på.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Att katastrofer som världskrig och totalitära regimer måste påverka också filosoferna – hur tidlösa de än försöker att vara – är väl inte så svårt att förstå. Men Nordin argumenterar för att det historiska sammanhanget alltid är viktigt. Han citerar Hegel, som sagt att filosofin är ”sin tid fattad i tankar”. Filosofer vill, precis som politiker, gärna vinna debatter. För att förstå ett filosofiskt argument, liksom ett politiskt, måste man veta vilka spelregler som styr diskussionen. Att citera Thomas av Aquino, Marx eller Foucault kan vara vinnande i ett visst sällskap men diskvalifi- cerade i ett annat.

Att Nordin skildrar filosoferna mot bakgrund av deras tid har naturligtvis också pedagogiska fördelar, och gör boken till fängslande läsning.

Nordins bok är på över 800 sidor, och den är naturligtvis omöjlig att sammanfatta eller göra rättvisa i en recension. I princip alla viktiga 1900-talstänkare behandlas, liksom en del kanske mindre viktiga. Man kan alltid hitta detaljer att diskutera. Borde inte Daniel Dennett fått vara med, och kunde inte några andra namn ha strukits? Sådana möjliga invändningar drabbar alla verk av den här karaktären, men är inte av större betydelse.

 Bakom detta verk måste ligga decennier av studier. Ändå framstår det som svårgripligt hur Nordin hinner läsa så mycket, och dessutom smälta det lästa och presentera det i en så behaglig form. Det gäller i synnerhet om man betänker hur många intressanta böcker i andra ämnen han har publicerat. Filosoferna är en enastående bok, en höjdpunkt i höstens svenska bokutgivning.