Ett system i upplösning
En dag i maj 1967 gjorde de morgontidiga i det venezolanska fiskeläget Machurucuto stora ögon. Ett större sällskap, fördelat på två öppna skutor, skyndade i land och lämnade sina farkoster vind för våg. Främlingarna var beväpnade, och någon sprang efter ortens konstapel, som skickade bud till närmaste militärpostering.
Ett år tidigare hade en liknande grupp, fjorton kubaner anförda av en venezolan, gjort samma resa och tagit sig upp i Anderna där de ägnade sig åt krypskytte mot militär trafik. Befälhavarna i provinsen Falcon hade tagits i örat och anmodats att göra sig redo inför Fidel Castros nästa försök. Styrkor hölls på språng och kastades nu fram. Expeditionsstyrkan nedgjordes till sista man, utom två kubanska officerare, som greps. De skrev under en öppenhjärtig bekännelse som generade Kuba stort.
Fidel Castro hade ännu inte skrinlagt sina stormaktsdrömmar. Che Guevara hade fortfarande hopp om att tända en motståndshärd i Bolivia. Castroregimen hade ett särskilt gott öga till Venezuela, som surfade på krönet av en oljevåg. (Snart nog skulle detta kontinentens El Dorado sjunka ned i en trettioårig stagnation.)
Utöver sina rikedomar var Venezuela ett lockande ideologiskt byte: all dess olja gick till USA och dess ledare, indignerade över Castros stämplingar, agerade för att sparka ut Kuba ur panamerikanska organ. Om Castro kunde lägga vantarna på Venezuelas naturtillgångar så skulle Kuba segla upp som en regional stormakt, ett sovjetiskt brohuvud på tröskeln till kontinenten.
För oss, som känner till det ärelösa slutet på Kubas olika latinamerikanska ”gerillakrig”, ter sig sådana uträkningar som ett rent delirium. Men utan grönt ljus från Moskva skulle Fidel inte kunnat låta sin fantasi skena. Ryssarna hade sina randiga skäl att släppa på Castros tyglar och låta honom pröva Che Guevaras romantiska ”foco”-teori på fältet. (En liten eldhärd, foco, skulle kunna antända ett helt land, vilket innebar att man slapp den tröttsamma väntan på marxist-leninismens ”objektiva” förutsättningar.) Jordbruket på Kuba, världens bördigaste land, hade just körts i botten av kollektivisering, och för att vidmakthålla sin utpost tvingades Moskva till det mest kostsamma biståndet i historien, sex miljarder dollar om året.
Castro skulle snart, på sovjetisk inrådan, skrinlägga sina planer på kontinentalt herravälde. Focoteorin var en barnkammardröm, och det var för farligt att exportera revolution på USA:s bakgård. Hädanefter fick Castro förlägga sina fälttåg till Afrika.
Det finns mycket att le åt i den unge Fidel Castros narcissistiska och verklighetsfrämmande utrikespolitik. (Han ville, under krisen i oktober 1962, avfyra de kärnvapenbärande missiler Sovjetunionen placerat på Kuba, utan en tanke på vad som då skulle ske med ön.) Men hans gamla dröm om att införliva Venezuela har, på märkliga vägar, gått i uppfyllelse. Hans underrättelseofficerare för befälet över flera av Venezuelas nyckelförband, och hans utsända leder flera myndigheter. Varje dag anländer hundratusen fat olja – 5 procent av Venezuelas produktion – till kubanska hamnar, och Hugo Chávez vision ”Vi är ett land med två ledare!” gestaltas på ett otal vis i de bägge ländernas vardag.
chávez kuppförsök 1992 lyckades – nästan. De sammansvurna i provinserna tog över sina regementen, men Chávez, som skulle gripa president Carlos Andrés Perez, trasslade till det. I passionerade kommunikéer svor Fidel trohet till Perez och erbjöd kubanskt stöd mot kuppmakarna. Ett par år senare slapp Chávez oväntat ur fängelset och gav sig in i politiken. En av hans första åtgärder var en vallfart till Havanna, där han lyckades få audiens hos den allsmäktige. Fidel lyssnade och drog öronen åt sig. Den unge överstelöjtnantens ideologiska inre var en rövarkula utan like, med den ryske teoretikern Plechanov, befriaren Simon Bolivar och stråtrövaren Maisanta (Chávez släkting på mödernet) i en enda röra. Men den klarast lysande stjärnan på Chávez himmel var Castro själv.
Chávez hängde vid hans läppar och lät sig villigt undervisas om högt och lågt. 1998, då Chavez kandiderade till president, var förtroendet grundmurat. Om Castro spelade sin roll av pur beräkning så agerade Chávez i djupaste oskuld. Fidel blev slugare med åren, och råden han gav Chávez efter segervalet var kloka. Han skulle skynda fram en ny författning medan hans popularitet låg på topp, och han skulle inte reta USA förrän han konsoliderat makten. I början höll sig Fidel i bakgrunden, de venezolanska militärerna delade inte Chávez vurm för den kubanska modellen.
Men efter kuppförsöket mot Chávez i april 2002, som leddes av arbetsgivarföreningen och fackföreningarna, tydde sig Chávez än mer till Fidel. Han fick rådet att radikalisera sin politik och skapa en mer solid bas. De som hyllat honom i början, den intellektuella vänstern, medelklassen, liberalerna och pressen, var inget att hålla i. Han måste militarisera partiet och använda oljepengarna för att odla personlig lojalitet hos de sämst ställda, framför allt genom subventionerade livsmedel i fattigkvarteren. Beslutet att göra de väpnade styrkorna oberoende av amerikanska vapen skapade ännu en länk: Fidels officerare tränar rekryterna i de nya ryska och kinesiska vapnen.
I februari 2003 lanserades det mest omtalade kubanska projektet, hälsovårdsnätet Barrio Adentro. Många tusen kubanska läkare placerades ut i fattigkvarter och byar. De var inte frivilliga, för många av dem rörde det sig om en ren förvisning. Värdarna sörjde för deras uppehälle men någon lön såg de inte till, den gick direkt från oljemonopolet PDVSA till den kubanska statskassan.
Svårast att begripa är hur Chávez kunde låta kubanska ”rådgivare” diktera sin jordbrukspolitik. När storjordbruken krossades stegrades Venezuelas matimport häftigt. Allt fler venezolaner blev beroende av regimen för sitt näringsintag, men det var inte nödvändigtvis en dålig sak, enligt de bägge herrarnas analys.
ett talande mått på kubanernas inflytande var nomineringen av Nicolás Maduro till Chávez efterträdare. Det fanns långt mer kapabla figurer att tillgå, några av dem Chávez betrodda kumpaner från kuppförsöket 1992. Maduro, som under sina år som utrikesminister gjorde förtvivlade försök att kopiera Hugo Chávez maner och retorik, anses som en löjlig figur också inom delar av chavismen. Men han är, det visste Castro, den ende i ledarskiktet som delar Chávez barnatro på den kubanska revolutionen.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Det är inte omöjligt att denna barnatro kostade Chávez livet. Så snart de första cancersymtomen yttrat sig i maj 2011 kapades presidenten av kubanerna. Chávez hela behandling skedde på ett litet lasarett i Havanna, reserverat för den kubanska nomenklaturan, som saknar både utrustning och experter på den aggressiva och sällsynta sjukdomsvariant som man tror drabbade Chávez. Den stora fördelen med Havanna var naturligtvis möjligheten till hermetisk avskärmning från medierna – de som behandlade Chávez var obrottsliga lojalister.
Några av de främsta cancerklinikerna i Amerika – Houston, Miami och det syrisk-libanesiska sjukhuset i São Paulo – vände sig till Chávez och erbjöd honom vård. Brasiliens nuvarande och dess förre president försökte övertala honom. Men kubanerna ville inte släppa honom. Om han skulle repa sig i andra händer vore det en nesa för den kubanska sjukvården, som har ett mycket gott – och högst oförtjänt – rykte. Flera specialister attackerar som bäst kubanerna för att ha begått misstag under behandlingen, och har krävt att få se journalerna. Men Maduro och bröderna Castro har enats om att inte redovisa några kliniska data.
Idag, när inflationen galopperar mot 5 procent i månaden och oljepriserna dyker, är systemet Chávez skapade i full upplösning. Kineserna, som betalade utgiftskalaset under valkampanjen i höstas, då miljoner fattiga fick nya tvättmaskiner till vrakpris, har strypt krediten. Venezuela kan inte, säger kineserna, dela ut gratis bensin till sina egna invånare och allierade regimer, till en kostnad av två hundra miljarder kronor om året (en fjärdedel av de offentliga utgifterna) och samtidigt låna till konsumtion.
Maduro står handfallen, och de råd han inhämtar från Havanna ter sig alltmer irrelevanta. Matköerna växer, och med dem polariseringen. Det är bara en tidsfråga innan Maduro, säkert med Kubas goda minne, skickar in militär mot den organiserade brottsligheten och mot demonstranter. Men det enda sättet att rädda Chávez system är att injicera ett minimum av marknadsekonomiskt vett i det, och på den punkten är inga visdomsord att vänta från Havanna.
Journalist och författare.