Den mest svidande och omfattande kritiken av EU-politiken har gällt ”austerity ”, där EU-kommissionen och stora aktörer som Tyskland anses ha påtvingat EU:s sydländer och Irland en åtstramningspolitik med massarbetslöshet, en förlorad ungdomsgeneration och raserad social välfärd i spåren.

Kritikerna kan ha rätt i att åtstramningens ”timing” kunde ha varit bättre. Man kunde ha väntat med åtstramningarna. Men den breda vägens lockelse är stark – att skjuta framför sig de svåra besluten (smärtsamma brukar det heta) så länge att de inte alls blir av och får en positiv effekt. Någon gång måste man dock bita huvudet av skam.

Nu har man i stället bitit av ordentligt mitt i den finansiella turbulensen. Trots allt ekonomiskt elände är det då givetvis glädjande att sydländernas underskott redan minskat och exporten ökat. En effekt med viss konvergens kan skönjas. Gapet mellan syd och nord minskar.

Nu finns utrymme för investeringar i infrastruktur med tillväxt också i syd och i nord skäl att minska överskotten – inte bara i Tyskland utan även i ett land som Sverige som sitter i samma välutrustade båt som den tyska.

En mer offensiv politik behövs när den akuta finansiella krisen är bemästrad. Ett scenario med ett ”japanskt” årtionde med deflation och bristande ekonomiska incitament måste och kan undvikas.

”Vart är vi på väg?” Inför Europavalet har ”renationalisering” blivit ett populärt begrepp – inte bara i Storbritannien.

Kommer frågan om återföring av beslut till nationalstaten att dominera i valrörelsen inför valet i maj? En varning är befogad. Debatten rör sig i en grumlig begreppsvärld. Visst kan det låta rimligt att ”vardagsfrågor” liksom den uppblåsta jordbrukspolitiken beslutas hemma. Här finns emellertid en paradox:

Varken Storbritannien eller Sverige önskar ett federalt EU. Samtidigt synes det som om det som såväl EU-kritiker som anhängare uppskattar mest är den gemensamma marknaden. Men på just detta område har vi ju utan att knota givit upp betydligt mer av suveränitet än på andra håll – därför att denna marknad ska vara lätt tillgänglig för alla företag utan trösklar och hinder. Men i ”The Single Market” gömmer sig ofta de vardagsfrågor där man gärna häcklar Brysselbyråkraternas klåfingrighet.

Besluten i europeiska rådet kring årsskiftet om bankunionen har setts som ett lackmustest på frågan om vi går mot mer av mellanstatliga beslut eller fastare federala strukturer. Bankunionen har blivit en symbolfråga men är också viktig för den ekonomiska tillväxten. Europas företag är betydligt mer beroende av finansiering via bankerna än till exempel deras amerikanska konkurrenter.

På klassiskt vis har man åstadkommit en kompromiss av gemenskapliga och mellanstatliga beslut om övervakning, stöd – och om nödvändigt upplösning – av banker i Europas tyvärr ganska så skakiga kreditvärld. Rörigt ja, men ett första steg i något som längre fram i tiden mycket väl kan komma att ses som en självklarhet. Ett svar på frågan om EU:s institutionella inriktning har vi emellertid knappast fått.

I debatten inför valet skulle jag våga påstå att de möjliga framgångsvägarna för EU med den monetära unionen faktiskt inte är så ogenomträngligt svåra och ödesmättade som det kan synas.

Behövs en hel fiskal, finanspolitisk union med EU-budget för att den monetära unionen med euron ska fungera långsiktigt? Här förenas federalister och EU-motståndare i en som jag ser det ohelig allians (les extrêmes se touchent).

Att uppnå en så stark federal europeisk stat verkar inte möjligt – men är det verkligen nödvändigt? I debatten tas för givet – utan mycken analys – att en monetär union inte kan stå på egna ben.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Utan någon gemensam ekonomisk buffert och utan en samordnad ekonomisk politik mellan länderna blir påfrestningarna givetvis stora. Det visar om inte annat konvulsionerna inom eurozonen under det senaste decenniet. Men man har också dragit lärdomar under krisen.

En betydligt kraftfullare samordning genomförs nu av politiken i medlemsländernas finansdepartement. Detta är i och för sig inte alltid lätt att genomskåda i den besynnerliga interna begreppsvärld som har ”six-pack” och ”European semester” som rubriker för samordningsinstrumenten. Men denna är påtaglig och Europeiska rådet har tänder. Desto viktigare för övrigt – av demokratiska skäl – att en gemensam europeisk valkampanj kommer att handla också om detta.

En bestående monetär union med likartad finanspolitik i medlemsländerna bör sålunda kunna utvecklas enklare och mer pragmatiskt än i federalisternas idealstat. Då kanske också ängsliga svenska politiker av olika schatteringar skulle våga förespråka vad våra grannar på Östersjöns motsatta strand redan åstadkommit, det vill säga att vi ansluter oss till eurovalutan.

I stället för att skåpa ut Bryssel i vårens valrörelse kunde vi vända blicken. Det europeiska projektet kan skapa historiskt unika värden för medborgarna i vår del av världen.