Europa behöver en New Deal
”APRIL ÄR GRYMMAST av månaderna”, skrev T S Eliot i Det öde landet. Och det visade den sig vara, detta år i Europas ödeland, även känt som ”eurozonen”.
Först kom ett högst offentligt och samtidigt förfärande ensamt självmord på Syntagmatorget i Aten. Ett enda skott, en isolerad trotshandling mitt i det som dittills hade varit epicentrum för massdemonstrationer mot de mest akuta symptomen på det gemensamma valutaområdets sjukdomstillstånd.
Därefter kom ännu ett tecken på grymhetens triumferande frammarsch: samma dag som finalisterna till det okynniga Wolfsonpriset tillkännagavs (en tävling om bästa sättet att avskaffa euron, där priset är en tjock bunt … eurosedlar) fylldes Europas medier av nyheten om en holländsk pojkes medverkan. Hans förslag? Att tvinga grekerna att konvertera sina euro till drachmer och avkräva var och en ett bestämt belopp för att återbetala de pengar som den grekiska staten är skyldig bankerna, IMF, ECB etcetera.
Småpojkar är naturligtvis ökända för sin gränslösa grymhet. Det tragiska här är att pojkens far, istället för att ingjuta lite förnuft och medmänsklighet i sin sons hjärta och sinne, stolt översatte hans pladder och anmälde det till Wolfsonpriset. Och som om detta inte vore nog, höljde Europas medier detta misantropiska nonsens i lovord och bifall.
En sådan grymhet är bara det sista stadiet i ett intellektuellt och institutionellt misslyckande i stor skala. I dagens Europa är det ett symptom på en förbluffande oförmåga att förstå krisens natur, och en följd av våra misslyckade försök att hantera den. För att hejda krisens framryckningar krävs ingenting mindre än ett gestaltskifte: ett perspektiv som söker de verkliga orsakerna till vårt gemensamma predikament istället för de nuvarande inbördes beskyllningarna, där tyskar avskyr greker, greker föraktar tyskar och – innan vi vet ordet av – varje europeisk nation vänder sig mot sina egna på ett sätt som förebådar en postmodern version av 1930-talet.
EN GÅNG FÖR LÄNGE sedan, i den berömda Labyrinten vid den kretensiske kungens palats, levde en lika vildsint som tragisk varelse. Minotauros glupande aptit måste stillas för att garantera kung Minos välde, en globaliserad regim som upprätthöll freden och gjorde det möjligt att bedriva handel kors och tvärs över det vida havet med välfyllda skepp, i vars kölvatten välståndets välgörande armar utsträcktes till alla hörn av den då kända världen.
Men ack, odjurets aptit kunde bara tillfredsställas med människokött. Allt emellanåt avseglade ett skepp fyllt med ungdomar från det avlägsna Aten med kosan ställd mot Kreta – för att avlägga sin mänskliga tribut som Minotauros skulle sluka. En hemsk ritual, som icke desto mindre var nödvändig för att bevara freden under denna epok och för att upprätthålla dess välstånd.
Årtusenden senare uppsteg en ny, denna gång global Minotauros ur den första efterkrigstidens aska (även känd som Bretton Woods-systemet). Dess håla, ett slags labyrint, var lokaliserad djupt inne i den amerikanska ekonomins inälvor, i form av ett handelsunderskott som slukade världens exporter. Ju mer USA:s underskott växte desto större blev dess aptit på Europas och Asiens kapital, med vilket vår moderna Minotauros stillade sin hunger. Det som gjorde den genuint global var dess funktion: den bidrog till att återvinna finansiellt kapital (vinster, sparande, penningöverskott). Den höll i gång de skinande tyska fabrikerna. Den glufsade i sig allt som producerades i Japan, och senare i Kina. Och för att fullborda cirkeln skickade de utländska (och ofta de amerikanska) ägarna av dessa avlägsna fabriker sina vinster, sina kontanter, till Wall Street – en form av modern tribut till Globala Minotauros.
DE FLODVÅGOR AV kapital som rusade över haven och ända upp på Wall Street gav impulsen till det vi nu kallar finansialisering. Vad gör bankirerna när mellan 3 och 5 miljarder dollar netto strömmar in mellan deras fingrar varje morgon varje vecka? De finner sätt att få pengarna att växa! Att föröka sig för deras räkning. Så fick 1980- och 1990-talen, liksom nollornas decennium, bevittna en explosion av privata pengar präglade av Wall Street.
Snart började detta kapital stryka omkring på jakt efter högre avkastning än de futtiga räntor som gick att få i kapitalismens metropoler. Likt översvämmande floder vällde pengarna in i den irländska och spanska fastighetsbranschen, den grekiska staten och det kontinentala Europas oskuldsfulla banksystem. En epok av billigt, rikligt, mycket rörligt privat kapital verkade ha permanentats.
Ungefär vid den tiden fick Europa den lysande idén att skapa en gemensam valuta men utan stötdämpande mekanismer (till exempel en enhetlig banksektor, ett gemensamt skuldinstrument och en återvinningsmekanism för substantiella överskott) – mekanismer som visar sig avgörande när det går illa, när en recession drabbar olika regioner olika starkt, när de underliggande sprickorna börjar fördjupas och allt större klyftor öppnar sig på ytan.
Så länge flödet av privata pengar fortsatte att strömma in liknade eurozonen en stilig flodbåt på väg över ett lugnt Stilla havet. Men tyvärr, hösten 2008 kroknade Globala Minotauros som höll igång flödet och kollapsade under tyngden av sitt eget övermod. De privata pengar den spydde ut förvandlades till aska, och skattebetalarna tvingades ersätta dem med nytryckta offentliga pengar (varigenom staterna drevs till konkursens brant). Men ingen stat kunde till fullo ersätta den ”likviditet” som hade gått förlorad. Liksom efter en grym flodvåg som snabbt har dragit bort igen återstod inget som påminde om det förflutnas rikliga likviditet utom ett fåtal sjögrästäckta pålar i gyttjan.
EFTER 2008 BLEV finansernas Stilla hav alltså stormigt, och Europas glänsande fartyg började ta in vatten. Dess befälhavare, vana vid vackert väder, förnekar än idag att fartyget skulle vara sjöovärdigt och lägger istället skulden på de lågt belägna ”perifera” sektionerna, som de menar ligger för nära vattnet. Så länge passagerare och besättning grälar och vägrar att erkänna det akuta behovet av ett ombyggt fartyg är ett haveri oundvikligt. Frågan är: Hur kan eurozonen byggas om inom dessa snäva politiska ramar?
Europa är för närvarande fångat i ett falskt dilemma mellan den nuvarande politiken, som garanterar eurozonens sönderfall, och en ”federal manöver” som omöjligen kan ske tillräckligt snabbt för att hejda krisen, i vars spår ingenting kommer att finnas att ”federalisera” annat än askan av det som en gång var drömmen om ett enat Europa.
Det första steget är att identifiera de tre områden där krisen hittills har fått rasa obehindrat: banksektorn, statsskulden och (sist men definitivt inte minst) eurozonens kroniska inre obalans (och underinvestering totalt sett). Tricket är att ”laga” dessa trasiga områden utan att skattebetalarna i ett land tvingas garantera (eller köpa) ett annat lands skulder; utan omständliga fördragsändringar; utan nya diktatoriska befogenheter för icke-valda byråkrater; utan att binda sig för ett federalt Europa, som bör vara bara ett framtida alternativ bland andra, att överväga när krisen har blåst över (och inte en förutsättning för att lösa den).
Stommen i mitt anspråkslösa förslag omfattar tre politiska åtgärder.
1. Samla eurozonens banksektorer under en gemensam myndighet som med kraft återkapitaliserar de ansträngda bankerna (såsom Sverige gjorde på 1990-talet), utan inblandning av medlemstaterna.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
2. Låt ECB betala av en del av varje lands statsskuld (inom ramarna för Maastricht) genom att utfärda obligationer i eget namn (utan några garantier från medlemsstaterna) och öppna betalkonton till vilka medlemsstaterna återbetalar dessa belopp, på lång sikt och till räntor som ECB säkrar för eurozonen som helhet.
3. Låt Europeiska investeringsbanken (och Europeiska investeringsfonden) samarbeta med ECB (via utfärdande av ECB- och EIB-obligationer) för att föra över oanvänt sparande till produktiva (och lönsamma) investeringar som för det första håller de totala investeringarna på nivåer som undviker en recession över hela eurozonen och för det andra motverkar den inre obalans som undergräver eurozonens integritet.
FÖR ATT UNDVIKA ETT postmodernt 1930-tal måste Europa utforma en egen new deal, efter insikten att eurozonen var ett skepp för vackert väder som hölls flytande av övermodet hos en Global Minotauros.
När denna Minotauros väl har gått sin undergång till mötes är det enda som kan hindra eurozonen från ett sorgligt skeppsbrott en europeisering av dessa tre områden: banksektorerna, statsskulderna och investeringsflödena. Om Europa inte inser det, utan alla bara fortsätter att skylla på varandra, kommer denna grymma april att övergå i det gemensamma missnöjets sommar.
Översättning: Jim Jakobsson