DEN AKTUELLA GLOBALA krisen visar att det dominerande ekonomiska tänkandet måste revideras på djupet. Detta tänkande hindrar de europeiska regeringarna från att dra rätt lärdomar av de monetära krisernas historia och leder dem att upprepa det förflutnas misstag. Och det gör det omöjligt att förstå den roll som förtroendet spelar i eurons aktuella kris. Enligt min uppfattning måste en sådan revidering utgå från konstaterandet att penningsamhällen är sociala nätverk sammansatta av ömsesidiga rättigheter och förpliktelser av olika slag, vilka genom penningens förmedling omvandlas till fordringar och skulder. Detta nätverk av skulder och fordringar har flera olika ursprung: förvisso marknadsutbyten, men även skatter som samlas in och omfördelas av kollektiva organisationer, gåvor människor emellan och gåvor till högre moraliska makter som Gud eller nationen. Ett penningsamhälle är en sfär som homogeniserats genom en valuta som i detta samhälle erkänns och accepteras som en allmän räkneenhet, och genom vilken ett värde tillskrivs å ena sidan de olika skulder som binder samhällets medlemmar till varandra eller till deras kollektiva organisationer, å andra sidan instrumenten för att reglera dessa skulder.

Vi måste skilja mellan två stora kategorier av skulder: betalbara skulder – kontraktuella skulder av marknadstyp – och icke-betalbara skulder – livslånga skyddsskulder till suveräna makter och de gemenskaper man tillhör. Medan den som med bankkreditpengar betalar en ordinär skuld, uppkommen genom marknadsutbyten, tänker sig att skuldrelationen definitivt upphör, kan man aldrig frigöra sig från sina skyddsskulder: i detta fall är penningbetalningen bara en avbetalning på en livslång eller evig skuld med ursprung i den specifika form av gåva som livet utgör (människorna mottar, ger och offrar sitt liv). Denna ursprungliga skuldsättning, som är den främsta grunden för den suveräna maktens skyddande auktoritet, vilken man föreställer sig som evigt varande och livets yttersta källa, utgör kärnan i samhällsreproduktionen: bara genom att upprätthålla sitt totala ”livskapital” och överföra det från en generation till nästa kan samhället säkerställa sin varaktighet bortom sina enskilda, dödliga medlemmar.

I den demokratiska staten, som bygger på folkets suveräna auktoritet, antar denna skyddsskuld formen av en ”social skuld”, det vill säga statens skyldighet att skydda sitt folk, som finansieras genom centralisering av återkommande skatteinbetalningar och deras omfördelning i form av sociala utgifter. Reproduktionen av samhällets ”livskapital” tar här vägen över de offentliga finansernas ekonomiska kretslopp: utfärdandet av (statliga) betalningsmedel, som baseras på föregripandet av skatter och som strömmar tillbaka till den offentliga kassakistan genom det faktiska inbetalandet av dessa, finner här sin legitimitet och rationalitet.

DISTINKTIONEN MELLAN betalbara och ickebetalbara skulder och korrelativt mellan bankpengar och statliga pengar får inte innebära att det ena isoleras från det andra. Tvärtom måste de förstås i sitt ömsesidiga beroende och sina relationer på det institutionella planet. Centralbanken är en typisk form som dessa relationer antar, på så sätt att den institutionaliserar en allians mellan statskassan och de privata affärsbankerna, för vilka den är långivare i sista instans. Centralbanken trycker en gemensam valuta som kan cirkulera samtidigt i bankernas nätverk och i statskassans kretslopp, varigenom den homogeniserar det heterogena och integrerar samhället.

I denna värld av privata kreditpengar, sammanhållna av en offentlig valuta med ett rent konventionellt värde, vilar penningsystemets beständighet i sista hand inte på någon annat än det förtroende som denna offentliga valuta åtnjuter som på en och samma gång räkneenhet och betalningsmedel. Detta förtroende har flera dimensioner, och man kan urskilja tre former: metodiskt, hierarkiskt och etiskt.

Det metodiska förtroendet (confidence) har att göra med det mimetiska beteende som gör att en individ rutinmässigt accepterar valutan eftersom andra gör det. Men förtroendet för valutan kan inte hänga enbart på denna vardagliga acceptans, som lätt kan rubbas. Det vilar även på reglerandet av konflikter som har att göra med den ojämna tillgången till betalningsmedlen.

Accepterandet av valutan vilar alltså i lika mån på ett hierarkiskt förtroende (credibility), knutet till den känsla av skydd som politisk och juridisk kontroll över de privata och offentliga monetära makterna ger. Detta förtroende i sin tur måste backas upp av ett etiskt förtroende (trust), som uttryck för valutans inordning i det system av kollektiva värden och rättvisenormer som måste ligga till grund för varje samhälle som vill förbli bestående. Detta etiska förtroende innebär att de monetära spelreglerna åläggs restriktioner som är kulturella och historiska till sin natur. Det uttrycker det krav på erkännande av skyddsskulder gentemot en suverän auktoritet som återfinns i det monetära systemets kärna.

I DETTA PERSPEKTIV framstår eurons aktuella kris väsentligen som en etisk förtroendekris, även om euron, efter sin tioåriga existens, inte verkar ha förankrats i någon väletablerad förtroendeform, inte ens den metodiska. Euron, som skapades samtidigt med en skärpt privatiseringspolitik, försvagat socialt skydd och försämrad löneutveckling, har på det vardagliga planet hela tiden upplevts som en pådrivande faktor bakom inflation och minskad köpkraft, som nästan uteslutande gynnar de dominerande sociala skikten och den politiska makten i unionens kärna. Europeiska centralbankens brist på demokratisk legitimitet liksom dess snävt monetaristiska politik har å sin sida undergrävt det hierarkiska förtroendet. Detta bristande förtroende är förvisso en frukt av de institutionella motsägelser som förelåg redan vid lanserandet av EU:s ekonomiska och monetära union (EMU) och som den nyliberala globaliserade finansvärldens kris bara uppenbarade och samtidigt förvärrade när den bröt ut 2008. Men dessa motsägelser är själva uttryck för en värdekonflikt inom det europeiska projektet som påverkar det etiska förtroendet.

LISSABONSFÖRDRAGETS Europa, med dess ”enda marknad” och fokusering på att förringa staternas sociala skyldigheter och främja den konkurrens som nu blivit högsta värde, är i själva verket inte samma Europa som under Romfördraget, med dess ”gemensamma marknad” och inriktning på att bygga upp en europeisk social modell på högsta nivå, som grund för en politisk union. Det är anledningen till att inrättandet av Europeiska centralbanken och den monetära stabiliseringen genom en ”gemensam valuta” inte har gynnat unionens politiska utveckling och konsolidering, utan istället har skett på dess bekostnad. EMU har försökt göra två saker på en och samma gång: Man har försökt inordna EU i den globaliserade finansvärlden, samtidigt som man har velat förstärka den politiska unionen. Men de värdesystem, normer och visioner som ligger bakom dessa två projekt är diametralt motsatta.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Den nyliberala ”finansialiseringen” har gjort att regeringarna inte längre känner sig tvungna att värna livsvillkoren för sina befolkningar och se till att de förblir på en nivå som är förenlig med det demokratiska samhällets grundläggande rättviseprinciper. Den bakomliggande frihetsideologin förutsätter en total glömska av alla skyddsskulder, medan uppbyggandet av en federal politisk gemenskap tvärtom förutsätter en grund i denna typ av skulder. För Europas globalisering vill man ha en ”enda” valuta, utgiven enbart för att täcka privata kontraktsskulder; medan Europas federalisering kräver en ”gemensam” räknevaluta och en rad olika offentliga och privata betalningsmedel. Det förra kan inte väcka förtroende i ett så kulturellt och språkligt mångskiftande område som Europa, där det långtifrån råder enighet om det stora affärssamhällets strävan att avskaffa skyddsskulderna, det senare, däremot, gör det möjligt att homogenisera det heterogena utan att minska den mångfald av olika former av ömsesidigt socialt beroende som utgör de demokratiska samhällenas rikedom.

Översättning: Jim Jakobsson