En del pristagare har frankt förklarat att Nobelpriset innebar slutet för deras kreativa aktivitet. Men en sak kan man inte ifrågasätta, nämligen att Nobelpriset har varit mycket bra för svensk forskning i allmänhet och för Karolinska institutet (KI) i synnerhet.

När Alfred Nobel utsåg KI att dela ut Nobelpriset i fysiologi eller medicin var institutet en liten mediko-kirurgisk högskola i Europas periferi. Det var inte ens möjligt att disputera vid KI, utan man måste åka till Uppsala. Men i och med att professorerna vid KI måste utse pristagare var de tvungna att läsa alla artiklar som kunde vara av betydelse. Detta stimulerade också till en ökad forskningsaktivitet. Framförallt efter andra världskriget, då Nobelprisens prestige ökade, började alltfler utländska forskare komma till KI. Vissa forskare, som trott sig ligga bra till för att bli utsedda, har regelbundet besökt KI och gett föreläsningar – ”just to show up”. Ibland undrar jag om man inte har missat några pristagare, därför att de nästan aldrig besökte Stockholm.

Nobelprisens nimbus förstärks också av hemlighetsmakeriet både innan pristagarna tillkännages och fram till 50 år efter att priset har delats ut. En av mitt livs stora chockupplevelser var när jag halv sex på morgonen samma dag som medicinpriset år 2010 skulle annonseras finner att pristagaren avslöjats i förväg i en jätteartikel i Svenska Dagbladet. Det gällde engelsmannen Robert Edwards, som skulle belönas för upptäckten av konstgjord befruktning. I flera veckor hade vi jobbat med att få fram bakgrundsmaterial för presentation av priset, ständigt påminda av sekreteraren om att hålla tätt.

Några av hemligheterna avslöjas av Erling Norrby i boken Nobel Prizes and Nature’s Surprises. Författaren är speciellt kompetent för uppgiften, som långvarig ledamot i den medicinska Nobelkommittén och också preses för Kungliga Vetenskapsakademien, som utser pristagarna i fysik och kemi.

Flera häftiga diskussioner har naturligtvis föregått urvalet av pristagare, konstigt vore det annars. Men när majoriteten i den medicinska Nobelförsamlingen har provröstat för ett förslag brukar nästan alla ledamöter skriva på små hemliga lappar: ”Enligt förslaget”. Då det slutliga valet äger rum samma dag som presskonferensen, så är allt pressmaterial förberett. Men år 1979, efter det att kommittén hade förordat tre immunologer, röstade inte församlingen som förväntat. Kommitténs val av pristagare ifrågasattes och ett alternativ framkastades i sista stund, nämligen Allan Cormack och Godfrey Hounsfield, som hade upptäckt datortomografin (skiktröntgen). Alla tryckta pressmeddelanden fick kastas och presentationen blev mycket provisorisk. Ingen journalist verkade bry sig om att granska vad som hade inträffat trots att de ändå måste ha förstått att något särskilt hänt inom de stängda dörrarna.

Femtio år efter att Nobelpriset delats ut blir protokollen offentliga. Norrby har gått igenom flera av dessa och skriver framförallt om Nobelpristagarna år 1960, 1961 och 1962.

Det är fascinerande att läsa om exempelvis australiern MacFarland Burnet, som var en pionjär inom virusforskningen. Han gjorde epokgörande upptäckter rörande polio- och influensavirus. Han var först med att visa att virus måste fastna på särskilda receptorer för att verka. Han insåg också att man inte kan ha ett antropocentriskt perspektiv, utan det måste vara virocentriskt, det vill säga: ”what is in it for virus”. Virus kan inte leva för sig själva utan är beroende av andra organismer. Men om de tar död på värden – den sjuka patienten – så går de själva under. Burnet nominerades ett flertal gånger till Nobelpriset i fysiologi eller medicin för sina virusupptäckter, men det blev inget pris för detta.

Men till slut fick han ändå dela ett Nobelpris år 1960 för en annan upptäckt, nämligen kloning av immunceller tillsammans med Peter Medawar, som hade upptäckt varför transplanterad vävnad avstöts, vilket var avgörande för utvecklingen av organtransplantation. Läsaren får följa alla turerna inom Nobelkommittén. Det är inte första gången en vetenskapsman får priset för en annan upptäckt än den som gått till historien som den viktigaste. Albert Einstein fick inte Nobelpriset för relativitetsteorin utan för upptäckten av den fotoelektriska effekten.

Erling Norrby skriver väl. Boken är nästan en bladvändare och bör snarast översättas till svenska. Han kryddar texten med egna minnen och reflexioner, exempelvis historien om John Steinbeck som skickade en låda med tolv whiskyflaskor som tack till Stig Ramel för att denne hade lyckats få Steinbeck att avstå motsvarande mängd whisky under nobelveckan. Ramel blev sedermera framgångsrik VD för Nobelstiftelsen år 1972 fram till 1992.

Lika intressant är berättelserna om de forskare som inte fick Nobelpris, men som borde ha fått det. Lise Meitner gjorde fundamentala upptäckter rörande kärnklyvning tillsammans med Otto Hahn, men bara han fick Nobelpris i kemi år 1947. Lise Meitner hade flytt till Sverige på grund av sin judiska börd. Hennes öde har nyligen skildrats av Hedvig Hedqvist i boken: Kärlek och kärnfysik.

Jonas Salk och Albert Sabin fick aldrig Nobelpriset för att de framställde de första effektiva poliovaccinerna, utan det gick till John Enders och hans två unga medarbetare för grundforskningsupptäckten som möjliggjorde odling av poliovirus och tillverkning av vaccin. I Norrbys förra bok, Nobel Prizes and Life Sciences (2010), diskuteras de turer i Nobelkommittén som gjorde att Salk aldrig fick Nobelpriset. Han hade nämligen gjort en felkalkyl när det gällde att försvaga polioviruset, så att det kunde användas som vaccin. Det påpekades av den framstående svenske virusforskaren Sven Gard, men Salk tog ingen hänsyn till detta, vilket resulterade i att flera barn som blev vaccinerade drabbades av polio (den så kallade Cutter-incidenten). När vaccinets framgångar trots allt blev uppenbara nominerades såväl Salk, Sabin och Gard. Men Sven Gard, som satt med i Nobelkommittén, fick syn på nomineringen och stoppade den.

En annan forskare som kanske har blivit orättvist förbigången är Albert Schatz, som upptäckte streptomycinet, den första verksamma medicinen mot tuberkulos. Men det var bara professorn Selman Waksman som fick Nobelpriset. Och dessutom blev denne mycket rik på sin upptäckt. Idén bakom upptäckten var att samla in jordprover från alla världens hörn och se om man kunde finna svampar eller mögel som kunde döda tuberkelbaciller. Det är ju samma idé som med penicillinet, som dock visade sig vara overksamt mot tuberkelbacillerna. Det är svårt att idag avgöra om Schatz borde ha delat priset med Waksman. Det visade sig dock att det inte räckte med streptomycin för behandling av tuberkulos, utan streptomycinet måste kombineras med andra mediciner såsom PAS, vilket upptäcktes av svensken Jörgen Lehman. Han kanske också borde ha fått dela priset. Om detta kan man läsa om i Morton Meyers bok: Prize Fight. Myers ifrågasätter mer än Norrby urvalet av pristagare.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Morton Meyers, som är radiolog, ägnar de flesta kapitlen åt priset för upptäckten av magnetresonans (MR), som har möjliggjort fantastiska avbildningsmöjligheter av kroppens organ med magnetkamera. Priset tilldelades år 2003 Paul Lauterbur och Peter Mansfield. Men Raymon Damadian, som har utvecklat MR för kliniskt bruk, ansåg att han borde ha varit med på att dela priset. Innan det utdelades hade han skickat halvfranska band till alla Nobelförsamlingens ledamöter där hans enastående insats beskrivs. Efter att pristagarna hade presenterats utan att han var med satte han in helsidesannonser i New York Times och Dagens Nyheter om den medicinska Nobelförsamlingens stora miss.

En Nobelpristagare som var mycket aktuell förra året då han skulle fyllt 100 år är Albert Camus. Om honom och hans själsfrände och Nobelpristagaren i medicin Jacques Monod kan man läsa i Brave Genius av Sean B Carroll. Camus och Monod blev bekanta med varandra i början av andra världskriget. Båda var med i motståndsrörelsen och kan sägas ha grundlagt sina Nobelprisbelönade verksamheter under kriget. Monod maskerade sin underjordiska aktivitet, såsom att spränga järnvägar, genom att på dagtid göra experiment på Pasteurinstitutets vind. Camus flydde till Centralmassivet där han bland annat skrev Pesten, som kan betraktas som en motståndsroman. En orsak till att Monod lyckades klara sig i Paris var att Gestapo avskydde laboratorier, som de trodde var fulla av mikrober och radioaktivitet.

Monods huvudsakliga upptäckt var att visa hur gener styrs, så att de kan anpassa sig till miljön. Vissa bakterier kan inte leva av mjölksocker, men genom en mutation kan de styras om till att klara detta. Monod tilldelades Nobelpriset i fysiologi eller medicin tillsammans med André Lwoff och François Jacob år 1965. Camus hade fått det redan år 1957.

Intressant är också att följa de två männens kritiska hållning till kommunismen, som de först sympatiserade med. Men Lysenkos tes om att bara miljöfaktorer och inte arvet var av betydelse blev för mycket för Monod, som skrev en nedgörande kritisk artikel i Combat. Camus gick till angrepp mot Sartre, som länge försvarade Stalin. Jacob levde ett slags parallellt liv med Camus i laboratoriemiljö. Båda var besatta av den filosofiska frågan hur man skulle verka moraliskt i en ond och likgiltig värld. Carrols bok är mycket spännande och presenterar liksom Norrby gör i sin bok ett stycke intressant nutidshistoria där Nobelprisen har spelat en inte oväsentlig roll.