Extremvänsterns nazistiska rötter
ATT VÄNSTERSINNADE studenter på 1960-talet gav ut böcker med nationalsocialistiska dikter borde få de flesta att höja på ögonbrynen. Särskilt om en av dem hette Gudrun Ensslin och blev frontfigur i den västtyska terrorgruppen Röda armé-fraktionen (RAF).
Men när Motståndets tid, Andres Veiels film om Ensslin och hennes fästman Bernward Vesper, gick upp på svensk bio i höstas var det ingen av recensenterna som dröjde särskilt länge vid detta anmärkningsvärda faktum: att Ensslin och Vesper på nytt gav ut dikter av Will Vesper, Bernwards far och tidigare nationalsocialist.
Hur kunde de satsa tid och pengar på Blut und Boden-litteratur? Vädja till de tysknationella? De behövde pengar för att kunna ge ut annan litteratur, sådan som de brann för. En stor, köpstark publik fanns i alla dem som hade läst Will Vesper under hans storhetstid och för vilka efterkrigsårens återuppståndna modernism var främmande. Så tänkte de unga förläggarna, men utgivningen blev ett fiasko.
Eller så ville de verkligen återupprätta Will Vesper och hans belastade författarskap. Åtminstone för Bernward, med sina litterära ambitioner, tycks det ha varit just så. Faderns erkännande var viktigt, de estetiska idealen i hans diktning ännu giltiga för sonen. På författarträffarna i Lippoldsberg lät sig Bernward inspireras av arrangören Hans Grimm, högernationalist, före detta nazist och firad folklig epiker under Hitleråren.
Detta skymtar fram i Motståndets tid. Ja, skymtar fram, för ämnet är inte Veiels huvudspår. Men det finns mer att säga, om likheter mellan nationalsocialismen och den röda terrorismens rötter som är mer grundliga än Bernward Vespers svärmeri för det tysknationella.
OM DESSA RÖTTER skriver Gerd Koenen i Vesper, Ensslin, Baader (2003), boken som Veiels film är baserad på. Gerd Koenen är en i raden av före detta vänsterradikaler som skriver den tyska 68-generationens historia, vid sidan av Götz Aly, Stefan Aust, Friedrich Christian Delius och andra. Hans bok är en mångskiktad blandning av litterär-psykologisk analys, trippelbiografi och historisk essä. Han tar avstamp i brevväxlingen mellan Ensslin och Vesper.
En lika viktig roll spelar den senares litterära kvarlåtenskap, essäromanen Die Reise, där Bernward turnerar sin spända relation till fadern en sista gång innan han dör för egen hand.
Urszenen des deutschen Terrorismus är undertiteln på Koenens bok: ”Den tyska terrorismens urscener”. Här finns uppslag om nazismens och den röda terrorismens gemensamma nämnare, även om de ideologiska likheterna inte skall överdrivas. En av dessa urscener utspelas efter att studenten Benno Ohnesorg skjutits ihjäl av polis den 2 juni 1967: ”Det är Auschwitzgenerationen vi har att göra med – med dem som orsakade Auschwitz kan man inte diskutera. De har vapen, vi har inga. Vi måste beväpna oss”, skall Gudrun Ensslin ha sagt. Våld möts med våld, oresonligt, som en spegelvändning av nazismens logik. ”Svin eller människa”, löd en av RAF:s paroller – och på svinen fick man skjuta.
GERD KOENEN SKILDRAR en annan urscen. Det är när Ulrike Meinhof villkorslöst försvarar terrorgruppen Svarta septembers mord på israeliska idrottsmän under OS i München 1972. Här har den palestinska terroraktionen blivit uttryck för legitim antiimperialistisk kamp. Det handlar inte i första hand om en antisemitism från vänster, enligt Koenen, snarare om tankefigurer som är gemensamma för nationalsocialismen och den radikala marxism-leninism som hon och Ensslin företrädde. Med inspiration från Frantz Fanon hade Ensslin redan 1968 konstaterat att det tyska folket var koloniserat av segermakten USA. Nu gällde det att förklara världsimperialismen krig, att göra gemensam sak med koloniserade och förtryckta folk över hela världen. Det var RAF:s historiska roll: att kliva ut på scenen, axla ledarskapet och gå längst fram i fronten för det tredje världskriget. ”Förstör det som förstör er!” löd en annan av tidens paroller.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Krigs- och förstörelseromantik, berusande kollektivism, total underkastelse, tyska revolutionärer i ledningen för en ny världsordning – på fler än ett sätt finns skäl att tala om de mest radikala sextioåttorna som Hitlers barn. Det är också historikern Götz Alys bärande tes i Unser Kampf från 2008: kontinuiteten mellan ”trettiotreorna”, som jublade över Hitlers maktövertagande, och de mest radikala sextioåttorna.
Ännu väntar Tyskland på en film som tar sig an RAF-traumat med denna utgångspunkt.