Ni vet hur det är i Bretagne på morgnarna. Frukost med nybakad croissant, världens bästa ostar och oklanderligt kaffe – om man bara hittar ett ställe som håller öppet.

Få länder har så outgrundliga mattider som Frankrike, och så mycket regleringar kring näringsverksamhet. När den förre presidenten Sarkozy kämpade för söndagsöppna butiker uppfattades det som ett nyliberalt korståg mot den heliga vilodagen. Fransmännen shoppade gärna på veckosluten – enligt opinionsmätningarna – men vägrade arbeta.

Sedan finanskrisen har sökarljuset legat på eurozonens svåraste fall: Grekland, Italien, Spanien, Portugal. Under radarn har världens mest välsignade nation ostört jobbat vidare på att bli en fara för både sig själv och andra.

Frankrike stångas i världstoppen när det gäller skattetryck. Frankrike ockuperar plats 17 i OECD:s välståndsliga, färdriktning utför. Frankrike når 2014 en ekonomisk tillväxt runt noll, vid kulmen av konjunkturen, när Storbritannien klockar in på över 3 procent, USA och Sverige klart över 2.

Frankrike är helt enkelt det ekonomiska och politiska sorgebarnet bland EU:s tongivande länder. Där sker ingen återhämtning, mer än för fascismen. Där hjälper det inte att ha världens mest ambitiösa utjämningspolitik – i teorin – när praktiken talar ett annat språk.

Är det en tillfällighet att årets lysande stjärna på opinionshimlen – ekonomen Thomas Piketty – kommer från detta Asterix orubbliga rike?

Non.

Essensen i Pikettys tegelsten Le capital au XXIe siècle har väl inte undgått någon, men här är den för säkerhets skull igen:

Avkastningen på kapital är i längden högre än tillväxten. Därmed blir de rika rikare och kapitalismen instabil. I slutänden väntar extrem maktkoncentration, ett samhälle där välstånd framför allt är något man ärver. Lösningen, om det finns någon, heter global kapitalskatt utan kryphål samt 80-procentig marginalskatt på höga löner.

Pikettys statistik är tänkvärd, men hans slutsatser och policyförslag pekar rakt ut i det katolska mörkret. Om detta är Da Vinci-koden för Sveriges kommande vänsterregeringar, så blir det dystert.

Många har redan påtalat det uppenbara: Piketty zoomar in på rikedom som problemet att bekämpa snarare än fattigdom. Han behandlar ekonomin som en kaka att fördela, snarare än ett flöde beroende av drivkrafter för arbete, investeringar, innovation och företagande.

Ännu värre är, enligt min enkla mening, det mönster som indirekt tonar fram i beskrivningen av historien. Undantaget på vägen mot Pikettys Dystopia där vinnarna tar allt är perioden 1914–1950. I spåren av krig och depression sjönk kapitalägarnas andel av den samlade rikedomen drastiskt. I spåren av fred, tillväxt och liberal politik har klyftorna åter ökat på senare år, särskilt i USA (plats 4 i OECD:s köpkraftsliga efter Luxemburg, Norge och Schweiz).

De säkraste recepten på ökad jämlikhet är alltså världskrig, finanskris, stagnation och miljökollaps. Redan denna iakttagelse borde väl få Pikettys fans att dra öronen åt sig?

Diskutabel är också hans tendens att betrakta tusen års ekonomisk historia genom 2010-talets ideologiska glasögon. Perspektivet lutar åt anakronism, ungefär som konstaterandet ”redan på 1400-talet var det korkat att vara emot EU”, eller ”redan Hadrianus fattade poängen med Prideparader”.

Ytterligare en komplikation är de universella anspråken, baserade på studier av framför allt Frankrike, England och USA där det finns tillgängliga data. Dagens Asien­ har obscena välståndsklyftor, men faktorerna bakom är desamma som lyft miljarder ur fattigdom: teknik, handel, urbanisering, marknadsreformer.

Lösningen på detta episka dilemma är knappast konfiskatorisk skatt på övergödda kineser. Lösningen är att driva upp Asiens­ offentliga satsningar på skolan (2,9 procent av BNP) till nivåer över de utvecklade ländernas (5,3 procent av BNP).

Inte heller är Pikettys rekommendationer särskilt relevanta för Sverige. Från ett läge av extremt sammanpressade löner har skillnaderna här ökat något de senaste 30 åren, medan fördelningen av förmögenheter har stabiliserats. Den ekonomiska tillväxten är tillbaka, men 80-procentig marginalskatt och återinförd förmögenhets-, arvs- och fastighetsskatt kan säkert ändra på det.

När sverige var som mest jämlikt enligt Pikettys definitioner, 1982, låg näringslivet i koma. Den socialdemokratiska regeringen tvingades till en gigantisk nedskrivning av valutan. Stjärnskottet i tennis, den 17-årige Mats Wilander, betalade symboliska 82 procents skatt och flyttade sedan till Monaco.

Är det till detta jämlikhetens paradis vi ska återvända?

I Aftonbladet skriver den folkkära artisten Dogge Doggelito:

”Landet vi kallade Sverige finns inte längre. Det trygga, positiva och rättvisa Sverige. Ett land där man hade rätt till bostad, skolgång och allmän sjukvård av god kvalitet. Vad har hänt? Vi har en regim i landet som inte vill oss väl. Det handlar om en utplundring av våra gemensamma tillgångar.”

Reinfeldt och alliansen kan kritiseras för allt möjligt. Men konspirationsteorier om ett utplundrat, förlorat himmelrike leder obönhörligt till en jakt på skyldiga. Här har Dogge Doggelito och Jonas Sjöstedt mer gemensamt med Jimmie Åkesson än de vill inse.

Somliga håller kapitalister ansvariga för välfärdsbrister och arbetslöshet. Andra pekar på invandrare, på muslimer, judar, ”rasfrämlingar”. Poängen är genomgående att det var bra förut, i den rättvisa, svenska gemenskapen, och att det nu är åt helvete.

den kylige ekonomen Thomas Piketty är förstås främmande för så vulgära tankefigurer. Han hör hemma på socialdemokratiska seminarier och i tidningar som Le Monde – inte hos kommunister eller nationalister. Men genom att lyfta ”rättvis fördelning” av tillgångar som överordnat mål öppnar han för ännu mer populism i redan fördummade demokratier.

Det finns en befogad vrede bland dagens unga, särskilt över trösklarna till arbets- och bostadsmarknader. Men det finns också en kulturrevolutionär radikalism, ett sug efter något autentiskt, som kan föra tankarna till 1914.

Adolf Hitler noterade om förkrigstiden i Mein Kampf:

”Inget grämde mig så mycket i min vilda ungdom som att jag fötts i denna tid, när äreminnen bara restes över affärsidkare och tjänstemän. Historiens vågor verkade rulla så smidigt att framtiden bara lovade en fredlig tävlan mellan nationer. Med andra ord – en gemytlig match i svindleri utan möjligheter till våldsamt motstånd.”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Hitlertyperna vantrivs i tider av lugnt framåtskridande. Deras chans kommer med stagnation och bitterhet.

Det historiska sambandet är slående mellan ekonomisk tillväxt och demokratiska dygder som minskande främlingsfientlighet. Givetvis måste välståndet spridas, men det görs bäst enligt den brittiske social­demokraten Tony Blairs recept:

”Utbildning. Utbildning. Utbildning.”

Till Thomas Pikettys försvar ska sägas att även han betonar skolans betydelse. I övrigt gör hans förslag mera skada än nytta.

Periodvis sker en koncentration av kapital och en ökad lönespridning, visst. Även om detta inte är idealiskt så behöver det inte innebära några stora problem. Långt värre är om tillväxten går i stå, eller om mänskliga rättigheter inklusive äganderätt och rätt till skolgång inte respekteras.

Hur rik man än är så kan man inte mer än äta sig mätt. Kapitalismens moderna hjälte är inte oligarken som manipulerar politiken eller finansvalpen som snortar kokain­ på en 30-metersyacht. Hjälten är en Warren Buffet eller Bill Gates som först skapar miljoner jobb, sedan donerar miljarder till fattigdomsbekämpning.

Frankrike har inspirerat världen många gånger, men Thomas Pikettys evangelium är inte ett sådant exempel. Bättre då att damma av Code Napoléon – den universella lagen om alla människors lika rättigheter och skyldigheter – eller upplysningsfilosofen Montesquieu som såg sambanden redan för 300 år sedan:

”Kommersens anda bär i sitt sköte sparsamhetens, hushållningens, återhållsamhetens, arbetets, klokskapens, lugnets, lagens och ordningens anda. Överallt där varu­utbyte bedrives råder goda seder.”