Nyligen avslutades den första säsongen av komediserien Michael and Michael Have Issues på amerikanska Comedy Central (på dvd senare i höst). På ytan en smart och progressiv humorserie i mängden, för många ändå en lätt besvikelse eftersom serieskaparna och huvudrollsinnehavarna Michael Ian Black och Michael Showalter tidigare, tillsammans med David Wain, skapat de mästerverksstämplade och nyskapande serierna The State och Stella, som anses ha definierat 2000-talets mer avancerade, ”alternativa” USA-tv-humor.

Fansen saknar David Wain. Kritikerna småklagar på att de geniala infallen blivit mer ransonerade och återhållna, att Black och Showalter tycks ha blivit en smula äldre och tröttare.

Men Michael and Michael Have Issues är snarare något som många idag – när tv-humor och mycket annan popkultur är färskvara, och det ”galna” och högljutt ”vågade” har högst kredd och marknadsvärde – är tondöva inför. Nämligen den större, traditionella, konstnärligheten, den som ofta kräver åratal av hårt arbete, åratal av nötande upprepningar, innan den kan avtäckas.

I Michael and Michael Have Issues spelar Black och Showalter förbarnsligade versioner av sig själva, i en förbarnsligad version av redaktionsarbetet bakom en fiktiv, tematiserad stand up- och sketch-show, där vi får se dem i The Office-skruvade stories bakom och framför kulissen.

Humorn är densamma som tidigare. De upprepar in absurdum, förstorar och förvränger de mest vardagliga, och vardagspsykologiska, umgängesmönster och beteenden. Men den här gången – när de nått sin Graal – reagerar kritiker och fans för första gången avmätt; med besvikelse eller blott halvroat jämnmod. De ser inte sensationen eftersom den inte låter, inte luktar, inte förtydligar sin närvaro.

Det serien ytterst, och så oerhört metodiskt, handlar om är den där interna dualistiska bubblan av samhörighet som bara två människor som växt ihop över tid kan befinna sig i. Som kan vara vänskap men även ärkefiendskap – eller, som här, både och. Något som givetvis skildrats i en mängd verk, men aldrig varit huvudföremål för en så här total, besatt, absurt konsekvent närstudie. Michael and Michael Have Issues får den bubblan att framträda med fysisk tydlighet, träffa i hjärtat som en perfekt skulptur, slamma upp barndomsminnen man inte visste betydde så mycket.

Jag får ett sådant starkt minne, som beskriver kärnpunkten i den här tv-serien: En kompis i mina uppväxtkvarter hade ett par småbröder som var tvillingar. Som många andra tvillingar lärde de sig prata ovanligt sent, eftersom de inledde livet med att utveckla ett eget, internt språk som de använde för sin interna kommunikation. Jag minns hur fascinerande det var att tjuvlyssna på dem under deras lek, hur de tycktes använda hela ord som inte existerade, och till och med långa meningar av dessa låtsasord.

En gång – nu hade de börjat på lågstadiet – kom de hem från skolan med sina glasögon förstörda. Bådas glasögonbågar var knäckta på flera ställen men hängde fortfarande ihop, och satt som tajta band från öra till öra. Och glasen i dem var spräckta på precis samma sätt, i samma omfattning.

Vad hade hänt? Det var ett skrämmande mysterium. Bröderna förmådde inte, eller rättare sagt, var inte det minsta intresserade av att berätta. När deras mor frågade dem tittade de bara på varandra, och började prata med varandra på sitt låtsasspråk. Sen frågade de vad det skulle bli till middag och gick därifrån.

Det skulle kunna vara en scen direkt från Michael and Michael Have Issues. Tittarupplevelsen är inte bara garven åt situationer och repliker, utan också den hypnotiska fascinationen av att, med lupp, kunna beskåda två välbekanta men ändå outgrundligt främmande människors ogenomträngliga bubbla.

Michael showalter och Michael Ian Black tar alltså samma meta-naivistiskt nostalgiserande grepp som i tidigare storverket Stella, fast nu – utan David Wain – nedslimmat till en evig imbecill envig mellan två symbiotiska kompisar och kolleger. Och då uppstår den här överrumplande intimiseringen, känslan av två asociala tvillingbarn som bara lever för att leva i den egna bubblan. Alla andra människor är ”tools”, eller ”whatever” … Det spelar ingen roll om de är tillfälliga jobbkontakter eller flickvänner, de betyder ingenting eftersom de befinner sig utanför bubblan.

Däremot får de ofta en enorm betydelse ändå, för Michaels och Michaels oemotståndliga idiotiska låtsasversioner av sig själva i den här serien, eftersom de blir just verktyg, eller vapen, i den interna maktkampen.

Och orsaken till att jag både upptäckte det geniala och uppskattar serien så mycket är att jag själv, som tittare, hamnar halvt utanför bubblan. Språket är förvillande likt ett tvillingarnas låtsasspråk och man blir stundtals osäker på exakt var metaironierna ligger.

Det är en kvalitet som är svår att skriva om, eftersom den till sin natur glider undan och även kan få de största skratten att komma av sig. Men när jag ser Michael Ian Black och Michael Showalter glida genom en förvillande trovärdig jobbvardag utan att bry sig om något annat än vad den andre säger härnäst, och när jag samtidigt fastnar i 1980-talsminnet av ett par gotländska sjuåriga tvillinggrabbar som med söndriga glasögon ivrigt och obegripligt samspråkar med varandra, får jag snart känslan av viktlöst svävande i en egen bubbla, tillsammans med en tv-apparat. Det är skrämmande fånigt och stort.