En besutten Bonde kände döden nära,

Kallar sina söner, talar sen så här:

Akta er, jag ber, så ni den gård ej säljer

Vilken fädren har oss bragt

Skattegömma där man lagt.

(Översättning: Gustaf Holmer)

La Fontaines förborgade skatt får hos Slama symbolisera den roll litteraturen spelar i den franska nationens liv. Under seklernas gång har de stora författarna, tack vare att de bemästrar språket, format fransmännens syn på sig själva, och de har kulturellt och politiskt format den nationella identiteten. Denna tes har Slama utarbetat under sin undervisning vid L’Institut des Sciences politiques, en elithögskola där man inte i första hand ägnar sig åt litterära studier. Hans verk är tänkt att komma ut i tre volymer, varav endast den första föreligger nu. Den för läsaren från kejsar Karl den stores 800-tal till den absoluta monarkin och vidare till 1700-talets företrädare för olika politiska doktriner.

Redan i denna första del skisserar Slama hur den kulturella bilden av Frankrike successivt har vuxit fram, hur de särdrag som förknippas med Frankrike kan hänföras till vissa författare. Sålunda skulle, för att välja några exempel, det chevalereska draget hänföras till Rolandssången, universalismen till Montaigne, rationalismen till Descartes, det kritiska sinnelaget till Molière, självhävdelsen till Voltaire, ironin till Mauriac … Stereotyper, medger Slama, men det är helhetsbilden som är av betydelse. De otaliga nyanser den består av vittnar om kreativitet, en ständig förnyelse som inte bör gå förlorad. Det antyds att den risken skulle föreligga idag.

Några av namnen i Slamas långa lista återkommer när han redogör för nationens politiska historia. Till skillnad från många historiker anser han att litterära texter är värdefulla dokument även i detta sammanhang, inte genom att förmedla fakta men genom att belysa de skikt i vårt medvetande där idéer formas. Inte i något annat land, hävdar Slama, återfinns det intrikata samspel som har rått mellan franska makthavare och krönikörer, filosofer och skönlitterära författare.

Karl den store skulle idag kanske vara mindre känd om han inte hade haft en krönikör vid sin sida. Själv var han knappt skrivkunnig. Tack vare hans historiegraf Eginhard känner vi till hans framgångar som krigsherre, men även som fredsstiftare och som initiativtagare till en kulturell renässans i antikens anda. Det som ytterligare befäste bilden av denne monark och närmast gav den ett mytiskt skimmer, var den hjältedikt som skrevs två hundra år efter hans död, Rolandssången. Den skildrar hur hans brorson blir dödad i strid mot muslimer i bergspasset Roncevaux, förrådd av sin styvfar Ganelon. Kejsaren lyssnar på sina vasaller, förmår att skilja plikten från egna känslor och benådar Ganelon. Här formas arketypen av den ideale monarken. Eginhard fick efterföljare under medeltiden. Det var kyrkans män, vilka hade ordet i sin makt, som blev kungarnas följeslagare och krönikörer.

Nästa centralfigur i Slamas framställning är Germaine de Staël, dotter till Ludvig XVI:s finansminister Necker och gift med en svensk ambassadör. I sitt verk från 1800, De la littérature, överbryggar hon epoken från medeltid till l’ancien régime.

Den stora revolutionen förändrade definitivt den politiska ordningen, däremot hade den en mindre inverkan på det litterära skrivandet. Ett mönster hade redan utmejslats under åren av absolut kungamakt, ett mönster som Germaine beskriver som en paradox. Litteraturen blomstrade, och samtidigt hade stil och uttryckssätt blivit alltmer enhetliga. I den slutna miljö som hovet i Versailles utgjorde gavs ingen möjlighet att påverka politiken. Som kompensation gällde det att briljera i denna inre krets, att uttrycka sig med grace och elegans, att vara kritisk med esprit och framför allt att undvika att vara grov och tungfotad. Denna så kallade klassiska stil präglades av lätthet och klarhet, och den blev ett ideal för lång tid.

När Slama övergår till att beskriva de tre politiska huvudströmningar han urskiljer efter revolutionen, är det på lika många författare han baserar sin framställning. I kronologisk ordning presenterar han Rousseau för vänstern, Joseph de Maistre för de konservativa och Benjamin Constant för en första form av liberalism.

För att ge bakgrund till Rousseaus politiska tänkande och det verk som blev revolutionärernas katekes, Le contrat social (Samhällsfördraget), visar Slama att Rousseau alltid burit med sig den fråga som är verkets utgångspunkt, den hur man organiserar ett rättvist samhälle. Den skymtar i alla hans verk och hade sitt ursprung i hans egen känsliga läggning, vilken överallt fick honom att skönja orättvisor. Enligt Slama ansåg Rousseau att människan inte var född god, vilket traditionellt brukar sägas. Däremot ansåg han att människan har en moralisk instinkt som gör att hon kan skilja på gott och ont, och därmed har hon också ett medfött sinne för rättvisa. Det är utifrån denna människosyn som Rousseau formulerar sitt samhällskontrakt.

Samma år som denna bok publicerades, 1762, gav han även ut Emile, det verk där han beskriver den uppfostran som gör en ung man till en medborgare, en idealfigur som Rousseau möjligen hade i sina tankar när han avfattade sin sociala utopi. Denna innebar att varje medborgare skulle avstå från att kämpa för sina personliga intressen och istället tänka på det allmänna bästa. Folksuveräniteten skulle garantera att de lagar som stiftades gällde för alla. Samtidigt garanterade den också frihet från förtryck och en naturlig jämställdhet människor emellan. Rousseau föregriper här deklarationen om alla människors lika värde.

Slama är medveten om att de Maistre idag är rätt okänd, för yngre generationer helt okänd. På sin tid, 1754-1821, var han den som klarast formulerade kritiken mot och analyserade följderna av den franska revolutionen. de Maistre tillhörde en ämbetsmannafamilj och var född i Chambéry i Savojen, som från 1720 till 1860 var en del av kungariket Sardinien. När revolutionen annekterade Savojen, flydde han till Schweiz. Han fick sedan diplomatiska uppdrag för kungen av Sardinien, vilka bland annat förde honom till Sankt Petersburg. Han mest kända verk, Les soirées de Saint-Pétersbourg, består av elva samtal mellan en rysk mystiker, en fransk soldat och författaren själv. Av dessa samtal, som ger sken av att äga rum i en 1700-talssalong, framgår att de Maistre omöjligt kunde se upplysningsfilosofernas abstrakta förnuftsfilosofi som grund för en samhällsordning.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det är i Considérations sur la Francesom han utvecklar sina motargument. Politik, anser han, måste bygga på en erfarenhet som prövas över tid och som även omfattar människors känslor och föreställningar. Gentemot revolutionens totala brott med det förflutna framhåller han den etablerade ordningen, som vilar på traditionella värderingar. Han ifrågasätter Rousseaus tes om den folkliga suveräniteten, som denne ser som oavytterlig. Det har dock visat sig att makt alltid måste delegeras. de Maistres människosyn stod i skarp kontrast till Rousseaus. Den var märkt av den kristna synen på människan som en förtappad varelse, underkastad högre makters vilja och därför medveten om tillvarons obeständighet. Människan har inget annat val än att anpassa sig och därur föds behovet att leva i en trygg och långvarig gemenskap.

Enligt Slama är det Rousseau och de Maistre som har satt bilden av det som är vänster respektive höger i fransk politik. Mot vänsterns ideala syn på individen som ansvarig och medveten ställer de Maistre en mer komplex och mer pessimistisk människosyn.

Någon har sagt om Benjamin Constant att hans liv var som en roman, och han skrev också en roman, Adolphe, om passionernas alla våndor. Hans politiska författarskap var dock betydligt mer omfattande. I det revolutionära skede där Frankrike befann sig drog dock inte hans liberala credo till sig den största uppmärksamheten. Han hade hoppats att revolutionen skulle resultera i ett republikanskt statsskick, vilket inte blev fallet. 1794 inledde han en långvarig förbindelse med Germaine de Staël, och hon utövade ett starkt inflytande på honom. Båda tolkade Napoleons statskupp 1799 som inledningen av ett skede med formell maktfördelning. Det verkliga resultatet blev diktatur, vilket dömde paret till exil. Först efter Napoleons slutgiltiga abdikation kunde Constant inta en plats i det politiska livet.

Trots en viss misstro mot hans person från Ludvig XVIII:s sida, fick han en naturlig roll som ledare för den liberala oppositionen. Han banade väg för en parlamentarisk samhällsordning, men han hade vidare visioner än så. Han ville överbrygga klyftan mellan vänster och höger och skapa en politisk center. Detta sista steg misslyckades, enligt Slama; centern är ännu idag en obetydlig partibildning. Däremot kan hans kamp för individuell frihet ha haft en inverkan på de stora partierna och förhindrat deras radikalisering.

Efter avslutad läsning hyser jag en förhoppning om att Slama måtte finna tid och kraft att fullfölja sitt verk. I vilket fall är denna innehållsrika första del en vacker torso.