Många anser idag att Alfred Hitchcock (1899–1980) är den främsta regissören genom tiderna. När tidskriften Sight and Sound 2012 ordnade en omröstning bland filmkritiker om världens bästa filmer – något man gör vart tionde år – hamnade Vertigo på första plats. Länge betraktades dock Hitchcock enbart som en skicklig underhållare och inte som någon stor konstnär. Den viktigaste personen bakom omvärderingen av honom var fransmannen François Truffaut (1932–84).

De två regissörerna träffades 1962 och diskuterade Hitchcocks verk, film för film. Resultatet blev en av de mest inflytelserika filmböcker som någonsin har skrivits. Den kom i sin första upplaga 1966 och kort före sin alltför tidiga död gav Truffaut ut en ny version, som på svenska fick titeln Samtal med Hitchcock.

Det fanns många skillnader mellan de två regissörerna. De kom från olika världsdelar och talade olika språk; en tolk var därför med vid samtalen. När de möttes var Hitchcock mer än dubbelt så gammal som Truffaut. Ändå kan man säga att båda stod vid höjdpunkten av sitt konstnärskap. Truffaut hade precis skapat de två verk som har blivit hans mest berömda och bestående, De 400 slagen (1959) och Jules och Jim (1961). Hitchcock hade nyligen regisserat sina kanske två främsta filmer, Vertigo (1958) och Psycho (1960). (Truffauts favoriter av honom var dock Notorious (1946) och Fönstretåtgården (1954).)

I boken berättar Hitchcock kortfattat om sin uppväxt. När han var fyra fem år skickade hans far honom till polisen med ett meddelande. Efter att polisen hade läst det låste han in lille Alfred i en cell; inlåsningen varade i fem eller tio minuter. Sedan sade polisen: ”Så här gör man med elaka pojkar.”

Det är naturligtvis frestande att se ett samband mellan denna händelse och Hitchcocks skräckfilmer. Men man kan också undra om det inte handlar om en efterhandskonstruktion. Hitchcock tog tydliga intryck av psykoanalysen. Det visade sig i filmer som Spellbound, där Ingrid Bergman spelade psykoanalytiker, och i Psycho, där Anthony Perkins spelar den modersbundne mördaren Norman Bates.

I samtalen med Truffaut beskriver Hitchcock hur han i Psycho medvetet vilseledde publiken, för att uppnå största möjliga överraskningseffekt. Marion (spelad av Janet Leigh) stjäl en stor summa pengar från sin arbetsgivare, och publiken trodde att filmen i fortsättningen skulle kretsa kring detta brott. Att en stjärna som Leigh mördas så tidigt bröt mot konventionerna. Av samma skäl släpptes personer som kom för sent inte in i biosalongen, och de som hade sett filmen instruerades att inte avslöja handlingen. Hitchcock höll publiken i ett fast grepp: ”I was directing the viewers. You might say I was playing them, like an organ.”

Men trots att Hitchcock var så inriktad på att överraska är Psycho en film man ständigt återvänder till, en av de verkligt stora filmklassikerna.

I förordet till boken argumenterar Truffaut för att Hitchcock måste uppvärderas. Om man – ”i Ingmar Bergmans tidevarv” – betraktar filmen som en konstart jämförbar med litteraturen så bör Hitchcock jämföras med författare som Kafka, Dostojevskij och Poe, skriver han.

Alla delar förvisso inte denna värdering. Woody Allen förklarar i Stig Björkmans intervjubok med honom: ”Jag håller inte med Truffaut. Jag anser inte att Hitchcocks filmer är särskilt meningsfulla eller rika på innehåll och innebörder […] De är små mästerverk rent underhållningsmässigt. Men ingenting mer.” (Allen har däremot nämnt De 400 slagen som en av sina favoritfilmer.) Liknande synpunkter framfördes av Graham Greene. Men att båda nämner Truffaut när de kritiserar Hitchcock visar hur inflytelserik den franske regissörens bok har varit.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Möten mellan de två mästarna har nu blivit föremål för Kent Jones dokumentärfilm Hitchcock/Truffaut. Den gick nyligen på bio och har nu också blivit tillgänglig på dvd, tack vare Studio S.

I dokumentären får vi höra utdrag ur samtalen mellan de två. Dessutom innehåller den intervjuer med olika nutida regissörer – till exempel Martin Scorsese, Peter Bogdanovich, David Fincher och Wes Anderson – som berättar om Hitchcocks betydelse och detaljerat kommenterar olika scener ur hans filmer. Till exempel beskriver Bogdanovich vilken upplevelse det var att se Psycho första gången på bio 1960. Han minns ännu publikens skrik när Marion blev knivmördad. Åskådarna ville blunda men kunde inte. Han hade aldrig sett en publik reagera på det sättet:

”Det var första gången det var farligt att gå på bio.”