Farväl till oligarkerna?
Politikern och storföretagaren Petro Porosjenko vann det tidigarelagda presidentvalet i Ukraina i första omgången efter att demonstrationerna på Självständighetstorget i Kiev tvingat Viktor Janukovytj att lämna presidentposten i slutet av februari. Majdanrörelsen har av sina förespråkare kallats ”värdighetens revolution”. Hur kunde väljarna efter det att Janukovytjs kleptokratiska excesser gjort tydligt hur den politisk-ekonomiska eliten skott sig på medborgarnas bekostnad rösta fram en känd oligark till president? Är nödvändiga, allvarligt menade reformer möjliga under detta styre?
De ukrainska oligarkgrupperna såg sina tillgångar växa främst under privatiseringsvågen 2000–2004 under Leonid Kutjmas presidenttid. De kunde då forma privatiseringsprogrammen genom sina partier i parlamentet. President Kutjma försökte behålla maktsystemet han hade byggt upp genom att ge så många oligarkgrupper som möjligt fördelar i syfte att få dem att stödja systemet. Uppfattningen bland den ukrainska befolkningen av den ekonomiska eliten som samhälleliga parasiter som står ovan lagen formades under den här tiden. Medborgarna började inte bara granska oligarkerna kritiskt, även förtroendet för Kutjma sjönk drastiskt efter en politisk skandal år 2000. De första stora protesterna under självständigheten startade nu och kom att skapa utrymme för en politisk opposition.
Många av oligarkgrupperna stödde Janukovytjs kandidatur i presidentvalet 2004 som ledde fram till den orangea revolutionen. Petro Porosjenko stödde dock Viktor Jusjtjenko och förändringskrafterna. I och med maktskiftet omformulerade oligarkgrupperna sina intressen så att de skulle passa in hos den nya regeringen. En tid av politisk konkurrens vidtog, där affärsintressen blandades in i den personliga maktkampen mellan dåvarande premiärministern Julia Tymosjenko och president Jusjtjenko. Efter att Janukovytj valts till president 2010 accelererade penningflödet till lojala oligarkgrupper genom bland annat konkurrensbefriade upphandlingar och andelar i statliga inköp. För alla utom de största, som Ihor Kolomojskyj vars PrivatBank blivit en viktig komponent i landets finanssystem, blev lojaliteten viktigare än någonsin. Mindre magnater tvingades liera sig med den politiska makten.
Under hela ukrainas självständighet har den ekonomiska eliten fått kämpa för sina positioner i makthierarkin. Oligarkerna är per definition ”överlevare” som anpassar sig till förändrade omständigheter och besitter den flexibilitet, uppfinningsanda och hänsynslöshet som krävs för att driva verksamhet över längre tid. Inte alla har lyckats – Pavlo Lazarenko, tidigare Julia Tymosjenkos nära allierade, tvingades fly landet men dömdes till fängelse i USA. Affärsmannen och maffiabossen Achat Bragin dödades i en bombexplosion på Donetsks fotbollsstadion. Det faktum att de flesta större oligarker höll låg profil ända till det dramatiska slutet på Janukovytjs styre, medan samtliga mer eller mindre tydligt tagit parti för Porosjenko sedan utgången blev klar, talar sitt tydliga språk. Oligarkerna är enligt detta synsätt rationella aktörer som agerar inom ett specifikt, men föränderligt, institutionellt ramverk. Fortsatt att landet nu inleder verkliga reformer, skulle detta alltså kunna innebära att oligarkerna hädanefter blir demokrater i ett nytt Ukraina?
Det råder förhoppningar om att storföretagare och oligarker kan fungera som en positiv kraft. Enligt en opinionsundersökning genomförd av ukrainska vetenskapsakademin 2007 svarade 81 procent att företagare hade tillräckliga finansiella medel att genomföra reformer, 61 procent menade att de även har den intellektuella potentialen och 51 procent att de har nödvändiga strategier och planer. Men detta förutsätter att nuvarande affärselit verkligen kan anpassa sig till ett system, där ekonomin inte bara frikopplas från politiken, utan blir mer regelbaserad och transparent.
Avgörande för Ukrainas framtid blir om man lyckas fylla de existerande institutionerna med innehåll, så att inte relativt fria val fortsätter att legitimera demokratiska brister. Ett rättvisare och mer effektivt socialsystem skulle öka förtroendet för staten, samtidigt som behovet av privatfinansierad välgörenhet – och därmed affärskonglomeratens inflytande – minskar. Rättssäkerhet och likhet inför lagen har varit omöjliga med nuvarande oligarkiska system. Problemen i rättssystemet är av två typer: politisering av domstolar och åtal samt korruption. En av den nya regeringens första åtgärder var att inleda en förnyelse av kåren (lustration) för att avlägsna politiserade domare, i linje med de omfattande reformerna efter rosenrevolutionen i Georgien 2003. Ett problem är att förändringsmandatet inte är lika starkt i hela det ukrainska samhället och nya utnämningar riskerar att av stora grupper ses som favorisering, om inte lustrationen kombineras med trovärdiga åtgärder mot korruption.
Strax efter att en minister och chefen för nationella antikorruptionskommittén avgått i missnöje med regeringens reformvilja utlyste Porosjenko som väntat nyval till parlamentet (radan) till slutet av oktober. Vissa av affärsmagnaterna, som Vadim Novinskij och Kostiantyn Zjevago, har idag själva en plats i parlamentet, vilket inte bara ger dem inflytande utan också åtalsimmunitet. Det antas allmänt att stora parlamentsfraktioner i verkligheten kontrolleras av de mäktigaste oligarkerna. Trots Majdanrörelsens förhoppningar om förnyelse verkar det dock troligt att de etablerade partierna i någon konstellation behåller makten, eftersom inga nya krafter under rådande omständigheter hunnit bredda sitt stöd tillräckligt för att bli en maktfaktor i radan.
Kievs mest akuta utmaning just nu är att hålla samman landet. Porosjenko har sedan han blev president förordat en decentralisering av makten i landets östligaste regioner för att uppnå ökat ansvarsutkrävande på regional och lokal nivå. En viktig faktor i det sammanhanget är den starka regionala förankringen hos Ukrainas oligarker. Interimsregeringen erbjöd snabbt kända oligarker guvernörsposter i syfte att säkra deras sympatier och ekonomiska resurser. Ihor Kolomojskyj, som tog över Dnipropetrovsk, har agerat kraftfullt för att behålla lugnet i regionen, men dessa utnämningar kan också ses som en omfördelning av resurser inom oligarkin från Janukovytjs ”familj”.
I den skärpta konflikt med rysk inblandning som blev effekten av maktskiftet förlorade oligarkerna sina möjligheter att styra förloppet i Donbas. Där har den verkliga makten länge ansetts ligga i industrimagnaten Rinat Achmetovs händer, men hans balansgång under Majdan och den efterföljande krisen har urholkat hans auktoritet. Stålmagnaten Serhij Taruta accepterade motvilligt att bli guvernör i Donetsk. ”Gaskungen” Dmytro Firtasj, som arresterades i Österrike på amerikansk begäran, har i sin frånvaro demonstrativt agerat till stöd för den nya presidenten och Ukrainas armé. Hur ägandeförhållandena i de östra industriregionerna ser ut den dag lugnet återvänder beror i hög grad på hur de inblandade sköter sina kort.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Ukraina har ett grundläggande val om man vill inleda en ombildning till en fungerande, demokratisk rättsstat. Antingen försöker man gå den ”georgiska” vägen, där en viktig komponent är att rensa i kadrerna och förnya ledarskapet inom alla nyckelområden. Det finns tecken på att detta är den nya regeringens strategi, men det finns flera problem med den. Det fordras stora ekonomiska resurser, men det krävs även en beslutsamhet i ledningen och en förändringsvilja hos befolkningen. Så länge den akuta instabiliteten i landets östra delar fortgår finns en förståelse för att manöverutrymmet är begränsat, men den georgiska erfarenheten visar att tidsfristen för att uppnå märkbara reformresultat är kort.
Den andra tänkbara vägen är att få existerande maktspelare delaktiga i ombildningen. Tillsättningen av inflytelserika affärsmän på guvernörsposter och bland Porosjenkos närmaste rådgivare är tecken på denna trend.
Porosjenkos vinnande slogan i presidentkampanjen var ”Att leva på nytt sätt” och dagen efter segern sade han att Ukraina nu ska starta ”en ny tradition”, där den som blir vald till en hög politisk post måste göra sig av med sin affärsverksamhet. Att presidenten själv har vilja och förmåga att lämna det oligarkiska system som möjliggjort hans egen position är en grundförutsättning om Ukrainas reformer ska ha en chans att lyckas.