Hotet från klimatförändringarna är existentiellt. FN:s klimatpanel varnar för riskerna med att låta uppvärmningen stiga mer än 1,5 grader från förindustriella nivåer. Annars väntar både stigande havsnivåer och utbredd vattenbrist när glaciärerna som fyller på floderna med färskvatten försvinner. Därtill finns hoten om alltmer extrema oväder, skogsbränder och dödliga värmeböljor. Värst av allt är risken att uppvärmningen blir självförstärkande när de isfria haven absorberar alltmer värme och den tinande tundran avger stora mängder metangas.

Man måste inte vara Greta Thunberg för att tycka att världsledarnas svar hittills har varit otillräckliga. Utsläppen fortsätter att öka. Och i det frivilliga Parisavtalet siktar man inte ens på att hålla uppvärmningen under 1,5 grader – målet är att dra i nödbromsen vid två grader. Det är lätt att känna tvivel inför mänsklighetens möjligheter att stoppa katastrofen som forskarna har varnat oss för i trettio års tid.

För vissa går klimatoron över i något betydligt mörkare.

”Hela mitt liv har jag förberett mig inför en framtid som inte längre finns”, skrev Patrick Crusius i ett manifest som han postade online. Därefter gick han in på Walmart i El Paso Texas, och sköt ihjäl 20 oskyldiga människor. Han siktade in sig på latinos.

I Crusius föreställningsvärld skulle USA enbart genomföra de åtgärder som behövs för att bemöta klimathotet om eller när landet blivit etniskt homogent. Vitt, för att vara exakt. ”Artsolidaritet” med mänskligheten snarare än den egna ”rasen” är nämligen onaturligt, enligt ekofascisterna.

Denna nynazisternas gröna våg växer. ”Plant more trees, save the seas, deport refugees” är en slogan som inte bara syns på alternativhögerns nätforum och i sociala medier, utan också på klistermärken som har satts upp på flera platser i såväl USA som Europa.

Vad få vet är att ekofascismens idéer delvis fått spridning från Sverige.

En av rörelsens viktigaste ideologer, Pentti Linkola, ges nämligen ut på engelska av den svenske fascisten Daniel Fribergs förlag Arktos. Samme Friberg har drivit organisationen AltRight tillsammans med den amerikanske nynazisten Richard Spencer, med målet att ”förena den globala alternativhögern”. Det finns goda skäl att anta att den finländske fiskaren och djupekologen Linkolas dystopiska lära har hittat en större global publik via Arktos.

Så vad är det Pentti Linkola lär ut? Jo, att vårt moderna samhälle är suicidalt – vi ägnar oss åt en ”obeveklig nedstigning i en massgrav”, eftersom ett samhälle som strävar efter tillväxt ”i varje sekund förstör livet runt omkring oss”.

Det är en världsbild där allt är ett nollsummespel. Den utgår ifrån den brittiske 1700-talsekonomen Thomas Malthus dystra idégods: Två obönhörliga tendenser – ständig befolkningsökning och allt knappare resurser – kommer att leda till masssvält och accelererande naturförstöring. Därför drar Linkola slutsatsen att människan är ”naturens cancer”.

Så långt liknar ekofascisterna de mest svartsynta miljöaktivisterna; Som den brittiska rörelsen #BirthStrike, vars medlemmar lovar att förbli barnlösa av klimatskäl. För vissa handlar det om att man inte vill sätta barn till en värld som är på väg att gå under, för andra handlar det om oro för överbefolkning. Det som i den svenska debatten snabbt döptes till ”barnskam”. Ju färre människor, desto mindre blir koldioxidavtrycket de lämnar efter sig, lyder logiken – såsom slutsatsen blir när man väljer att räkna koldioxidutsläppen per capita.

För ekofascister sammanfogas däremot denna känsla av stundande Harmagedon med en socialdarwinistisk syn på tillvaron som en kamp mellan raser om resurser. Enligt dem har varje folkslag genom evolution utvecklats för att leva på just sin specifika plats på jorden, och därför är invandring ett hot mot hela ekosystemet. Invandrare och flyktingar liknas vid invasiva djur- och växtarter som tränger ut de inhemska.

Många förvånades över att Richard Spencer i sitt manifest inför den högerextrema ”Unite the right”-demonstrationen i Charlottesville 2017 hade med en punkt om miljöpolitik för alternativhögern, där han propagerade för att europeiska länder ska satsa på naturreservat och hållbart jordbruk.

Men det är tydligt att ekofascismen delar rötter med nazismen. Den närmast mytiska idén om Blut und Boden, blod och jord, kommer från den naturromantiska ungdomsrörelsen die Wandervögel som uppstod i Tyskland under 1890-talet. Denna förespråkade en återgång till en enkel och sund livsstil som man menade att det industrialiserade samhället hade förstört. Delar av rörelsen gick upp i Hitlerjugend under 1930-talet och deras vurm för att bevara hembygdens växt- och djurliv blev en del av nazisternas politik.

Därför faller ekofascistiska idéer i bördig jord hos nynazister. När nättidningen Nordfront i våras recenserade Linkolas bok Can life prevail? lyfte skribenten fram hur detta kan användas för att rättfärdiga Lebensraum:

”De nordiska människorna borde klassas som en utrotningshotad ras. Vi måste få leva på egna landområden utan andra invasiva folkslag som inkräktar på vårt livsrum.”

”Invandrare och flyktingar liknas vid invasiva djur- och växtarter som tränger ut de inhemska.”

Även om stora delar av extremhögern fortfarande ser klimathotet som en bluff är det tydligt att delar av rörelsen har sett att det går att kapitalisera på oron i klimatförändringarnas spår.

Alternative für Deutschlands (AfD) ungdomsförbund i Berlin skrev ett öppet brev till partiledningen efter EU-valet med uppmaningen att sluta uttrycka ”den svårbegripliga ståndpunkten att människan inte påverkar klimatet”. Annars, menade ungdomförbundarna, var risken stor att AfD skulle tappa de unga väljarna.

Ett av förslagen som AfD-ungdomarna förde fram för att ”motverka ett av de allvarligaste klimatproblemen, överbefolkning” är särskilt talande. Nämligen att tyskt bistånd ska användas för att sprida ettbarnspolitik i utvecklingsländer. Det är ett förslag rakt ur ekofascisternas bok.

Det finns ekofascister som propagerar för massavrättningar för att förhindra överbefolkning, för att folkslag ska hållas åtskilda och för att ”undermåliga” människor inte ska få alstra barn. Enda sättet att bemöta klimathotet är att införa en diktatur som tvingar människor att leva grönt.

Eftersom de finner det osannolikt att befolkningen i rika länder skulle gå med på att sänka sin levnadsstandard måste politiken se till att välståndet inte delas med andra. Därmed krävs stenhårda gränser, helst ingen internationell handel och absolut inget bistånd (svält och epidemier anses ”reglera” överbefolkningen). De vill bygga murar och låta världen utanför dem brinna – eller drunkna i glaciärernas smältvatten:

”Vad ska man göra när ett fartyg med hundratals passagerare plötsligt kapsejsar, men det bara finns en livbåt? När livbåten är full kommer de som hatar livet att försöka fylla den med fler, och sänka alla. De som älskar och respekterar livet kommer att ta en yxa och hugga av de extra händer som klamrar sig fast vid relingen”, lyder Pentti Linkolas tes, som hans lärjungar ofta citerar.

Undergången har stark dragningskraft, särskilt för extremister. Om man tror att man lever i den yttersta tiden kan man rättfärdiga att ta till alla medel för att nå sina mål. Eller lockas att omfamna väldigt radikala mål – som att kraftigt reducera världens befolkning.

”Det finns en fara med det apokalyptiska”, sa Jon Christensen till Washington Post (18/8). Han är forskare vid University of California i Los Angeles, inriktad på hur ekologiska dystopier används. ”Det finns definitivt en fara att personer tar till extrema metoder när de känner att det inte finns någon utväg.”

Miljörörelsen har helt rätt i att det är bråttom att agera för att stoppa eller bromsa klimatförändringarna. Vi bör nog alla tänka på farorna som uppstår om alarmismen inte övergår i beslutsamhet och handlingskraft.