Latinamerika lever i en exceptionell tid. Aldrig har demokratin härskat i så många länder och under en så lång period som under de senaste 35 åren. 1975 kunde bara fyra länder av totalt tjugo betraktas som demokratier: Colombia, Venezuela, Costa Rica och Dominikanska republiken. Idag är nästan alla länder i regionen demokratiska, med Kuba som stort undantag och länder som Venezuela och Haiti i en gråzon mellan tyranni och anarki. Statskupper och diktaturer hör numera till ovanligheterna, någonting som förvånar i en del av världen där det har ägt rum mer än 350 framgångsrika statskupper sedan den blev självständig i början på 1800-talet plus otaliga misslyckade kuppförsök.

Denna oroliga historia förklarar ett av Latinamerikas mest karakteristiska drag: i syfte att uppnå legitimitet brukar maktskiftena upphöjas till epokgörande händelser, som inleder en ny och lyckligare tid i respektive nations historia. Det förgångna förklaras som överspelat och, som bekräftelse härpå, en ny grundlag stiftas där framtidens saliga ordning skissas. Detta ”Columbussyndrom” – där historien börjar när jag träder fram – har givit upphov till drygt 250 grundlagar på två sekler. Denna författningsmässiga instabilitet kontrasterar givetvis med Förenta staternas enda konstitution, men också med Västeuropa, där varje land i genomsnitt har haft drygt tre grundlagar sedan 1789 medan de latinamerikanska nationernas genomsnitt ligger på cirka tretton författningar. Men det kan vara värt att påpeka att också i detta avseende utmärks de senaste decennierna i positiv bemärkelse. Författningsproduktionens takt har mer än halverats sedan 1977 i jämförelse med regionens historiska genomsnitt.

Dessa uppgifter bekräftar Latinamerikas positiva politiska utveckling under de senaste årtiondena. Men detta bör, tyvärr, inte tolkas som om de gjorda framstegen vore oåterkalleliga. Så länge grunderna för den politiska instabiliteten som präglat regionens historia återstår förblir de demokratiska landvinningarna hotade.

Att påminna om denna omständighet är viktigt just nu på grund av de växande svårigheterna som regionen upplever till följd av den internationella ekonomins förändrade villkor. Liknande episoder har inträffat många gånger i Latinamerikas historia. Efter långa perioder av ekonomiskt uppsving och lättförtjänta pengar, baserade på en stark efterfråga och stegrande priser för regionens exportvaror, har följt perioder av nedgång, med sjunkande efterfrågan och fallande priser, som oftast lett till svåra sociala och politiska konvulsioner.

Denna gång har prisraset för många av Latinamerikas främsta exportprodukter i första hand blottat de populistiska vänsterregimernas bräckliga grund. Typexempel är utvecklingen i Venezuela, Argentina och Brasilien. Men det är mycket mer än populisternas ekonomiska vanskötsel som konjunktursvängningen har blottlagt. Vad som åter blivit påtagligt är svagheterna i en utvecklingsmodell huvudsakligen baserad på ymniga naturresurser samt relativt billig och lågkvalificerad arbetskraft. Fattigdom, skriande ojämlikheter och undermåliga utbildningssystem begränsar utvecklingen av befolkningens humankapital och därmed möjligheterna att kunna konkurrera med mer kunskapsintensiva varor och tjänster. Detta, och inte exportens skiftande öde, är Latinamerikas verkliga akilleshäl.

Allt tyder på att den senaste konjunkturomsvängningen inte blir kortvarig och därför kommer att få politiska följder som går långt utöver vänsterpopulismens kris. Den period av ekonomiska svårigheter som inletts kommer inte bara att gäcka de stora förväntningarna som väcktes under exportboomen, utan också tvinga många latinamerikaner tillbaka i den fattigdom som de nyss lämnat bakom sig. Enligt Social Panorama of Latin America 2015, utgiven av Förenta nationernas ekonomiska kommission för Latinamerika, har antalet fattiga ökat i regionen med 11 miljoner sedan 2013, detta efter en uppseendeväckande minskning med drygt 60 miljoner mellan åren 2002 och 2012.

Denna ökning inträffar i en region i vilken fattigdomen alltid har varit ett stort gissel. För år 2015 har antalet fattiga uppskattats till 175 miljoner, av vilka 75 miljoner betraktas som extremfattiga. Det betyder, i praktiken, att var tredje latinamerikan lever i fattigdom och var åttonde i ren misär. Men dessa siffror underskattar fattigdomens verkliga omfattning, eftersom de bara handlar om den absoluta fattigdomen och inte den relativa fattigdomen, det vill säga den som mätts i förhållande till människornas förväntningar och de allt högre kraven som ställs för att inte hamna i såväl produktivt som socialt utanförskap. Denna fattigdom brukar vara mycket svårare att hantera politiskt än den absoluta fattigdomen, ty den drabbar mer utbildade samhällssektorer med en betydande mobiliseringsförmåga. De allra fattigaste är sällan de som organiserar sig och tågar ut på gator och torg. Detta har varit mycket tydligt i de massprotester som på senare tid skakat många av regionens länder, från det lilla Guatemala i Centralamerika till giganten Brasilien. Det är framförallt de nya medelklassernas högljudda uppror som vi har bevittnat i en situation i vilken deras stora förväntningar grusas och nyligen gjorda framsteg hotas.

Det stundar tider av stor frustration och ilska, som kommer att göra sig påminda oavsett respektive regerings politiska färg. Det sammanfaller dessutom, och detta har en avgörande betydelse, med en omfattande misstro mot det politiska och ekonomiska etablissemanget, som har nått en enorm omfattning efter en lång rad av mycket uppmärksammade korruptionsskandaler och frapperande maktmissbruk.

Misstroendet mot eliterna kommer inte att avta, eftersom det återspeglar en dramatisk förändring av relationen mellan de styrande och medborgarna som inte bara gäller för Latinamerika. Medborgarna, mer utbildade och mycket mindre tålmodiga, beter sig inte längre som lydiga undersåtar, som nöjer sig med att då och då välja de som ska utöva makten och dra nytta av dess privilegier. Detta alltmer alerta och kritiska förhållningssätt är i sig mycket positivt, men det slår också med kraft mot den representativa demokratins bärande institutioner och mekanismer, som allt färre tror eller litar på. Det ger upphov till en ytterst instabil politisk situation, som lätt kan göra länderna oregerliga.

För att sammanfatta: demokratin som ett ideal som förespråkar medborgarnas breda och aktiva deltagande i det politiska livet verkar vara mer levande än någonsin i Latinamerika, men samtidigt befinner sig den verkligt existerande demokratin i djup kris.

Denna situation har mycket att göra med ett annat av regionens mest karakteristiska drag: de stora brister som dess institutioner har präglats av sedan självständighetstiden. Den koloniala staten och dess regelverk ersattes inte av välfungerande och pålitliga institutioner, utan av improviserade strukturer som återspeglade de lokala krigsherrarnas och potentaternas nyckfulla maktutövning. Det har funnits undantag, som Uruguay, Chile och Costa Rica, men i stort är det korruptionen, svågerpolitiken, klientelismen och caudilloväldet som har präglat den institutionella utvecklingen i denna del av världen. Man kan väl säga att den latinamerikanska staten aldrig har upphört att tillhöra den statstyp som Max Weber kallade ”patrimoniell stat” och som Nobelpristagaren Octavio Paz, på ett mer suggestivt sätt, kallade ”det filantropiska odjuret” (”el ogro filantrópico”) i en berömd essä från 1978. Det handlar om ett politiskt system där de som styr ”betraktar staten som sin personliga egendom”, enligt Paz träffande definition.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Alla tillgängliga indikatorer visar med tydlighet regionens bedrövliga institutionella läge. Som exempel kan vi referera till The Global Competitiveness Report 2015–2016 utgiven av World Economic Forum, där bland annat 140 länders institutionella egenskaper studeras. Det ger ett sammansatt index i vilket drygt två tredjedelar av Latinamerikas länder hamnar bland de 40 sämst rankade nationerna och 4 länder rankas till och med bland de 10 värsta fallen, bland dessa Argentina, på plats 135, och Venezuela, som hamnar sist. Bara Uruguay, Chile och Costa Rica hör till de 50 länder som toppar listan, men ingen av dem ligger bättre än plats nummer 30.

Latinamerikas institutioner har sällan präglats av professionalism, oberoende och hederlighet. De har istället formats för att tjäna makteliternas intressen och gynna deras nätverk av allierade, vänner och klienter. Det ger uttryck för en politisk kultur genomsyrad av personliga lojalitetsband och patron–klientrelationer, som har satt sin prägel på både auktoritära och demokratiska regimer. Därför har den latinamerikanska demokratin liknat det system som Max Weber definierade som ”Führerdemokratie”, särskilt under formen av en ”plebiszitäre Führerdemokratie”, i vilken en karismatisk ledare lyckas vinna majoritetens blinda hängivenhet med hjälp av en våldsam retorik och en frikostig fördelningspolitik, som i slutänden ruinerar det berörda landet som i fallen Juan Perón i Argentina och Hugo Chávez i Venezuela.

Den korrupta kultur som denna form av maktutövning baseras på har präglat inte bara Latinamerikas politiska system utan också det ekonomiska systemet, som har varit djupt sammanblandat med och beroende av den politiska makten. Så har det alltid varit, men skillnaden är att medborgarnas tolerans med eliternas korrupta beteende på sistone har minskat i samma takt som dess mobiliseringsförmåga ökat. Det är en glädjande utveckling men, som påpekats, inte helt oproblematisk utifrån den representativa demokratins synpunkt: ”gatan”, både den fysiska och numera också den elektroniska, träder åter fram i historien, med sin förmåga att destabilisera men inte bilda nya regeringar.