I oktober offentliggjorde Mona Sahlin – regeringens samordnare mot så kallad ”våldsbejakande extremism” – ett tolvpunktsprogram med åtgärder ”vid upprättandet av en lokal handlingsplan mot våldsbejakande extremism”, som det hette. Det vänligaste man kan säga om dokumentet är att det förhoppningsvis inte kommer att göra någon större skada. De olika punkterna är en rad väldigt öppna och ospecificerade rekommendationer som lider en tydlig brist på konkret innehåll.

Detta är inget att förvåna sig över. Ända sedan positionen som nationell samordnare inrättades av den förra regeringen, har arbetet framförallt inriktats på att inte åstadkomma något som på minsta sätt kan betecknas som kontroversiellt eller riktat mot det som under de senare åren utgjort det största hotet, nämligen militant islamism. Islamism nämndes inte ens i de instruktioner som låg till grund för samordnarens inrättande. En underlåtenhetssynd som måste betecknas som ganska anmärkningsvärd med tanke på att positionen inrättades för att bland annat komma till rätta med den ökande rekryteringen av frivilliga svenska medborgare till IS i Syrien och Irak. Rädslan för att stöta sig med olika tongivande muslimska grupper och för att öppna sig för attacker om ”islamofobi” och rasism vägde dock tyngre än behovet av konkreta åtgärder för att bemöta och bekämpa den ökande strömmen av krigare till ”våldsbejakande” islamistiska grupper.

Detta märks tydligt i dokumentet. Det är fullt av termer som ”samverkan”, ”samverkansgrupper”, ”civilsamhället” och ”dialog”. I huvudsak alltså en terminologi som det byråkratiska Sverige använt sig av i decennier oavsett problemområde, och med en i det närmaste räddhågad försiktighet att undvika konkreta målformuleringar eller handfasta problembeskrivningar. Att detta är ett dokument framtaget för att användas lokalt gör också att det blir så allmänt hållet att det blir meningslöst. Det är högst troligt att lokala kommunföreträdare och andra lokalt engagerade individer, redan ”samverkar” och anstränger sig för att förebygga. Samordnarens dokument undviker dock nogsamt att underlätta för hur detta ska kunna ske på ett mer konkret sätt.

Det främsta problemet ligger dock på ett annat plan. Hela tanken med en nationell samordnare mot ”våldsbejakande extremism” är att bunta ihop all form av extremism och behandla olika typer av densamma som om de uttryck de tar sig är sprungna ur samma källa. Det krävs inte mycket forskning för att inse att olika former av våldsbejakande extremism måste hanteras olika beroende på vilken form de tar och på vilken ideologisk eller religiös grund de vilar. Och ett första steg är att benämna saker och ting vid dess rätta namn samt att klart och tydligt separera de olika former av ideologiskt och religiöst motiverat våld som ska bekämpas. Men den nationella samordnarens kansli har gjort tvärtom och smetat ut alla former av våldsbejakande extremism till en gemensam gegga, och därmed omöjliggjort alla seriösa försök att komma tillrätta med våldet, eller ens definiera och konkretisera problemet. En ytterligare negativ konsekvens av detta är att redan befintlig kunskap om vänster- och högerpolitiskt motiverad våldspåverkan riskerar att gå förlorad. Sverige har en lång erfarenhet av att hantera och bemöta sådan våldsverkan och att bunta ihop detta med den idag dominerande islamismen (både den militanta och den icke-militanta varianten) är att kasta ut barnet med badvattnet.

Den här oförmågan att hantera – eller ens tala om – ett högst konkret och allvarligt problem i samhället har att göra med en förändring som inträtt de senaste åren, och inte bara drabbat Sverige. Det är en förändring av själva termen ”extremism”. Från att ha varit en beskrivning av en typ av politisk inriktning, har termen kommit att få en i det närmaste kvasijuridisk betydelse. Från extrema politiska ståndpunkter till så kallat hate-speech, gör etiketten ”extrem” att eventuella rättsåtgärder kan komma ifråga. Att hota med rättsliga åtgärder har blivit ett effektivt sätt att tysta sina motståndare och kväva debatt och diskussion. Det på senare år alltmer högljudda kraven på så kallades trigger warnings är bra exempel. De här förändringarna beror huvudsakligen på två saker: Dels har ”extremism” blivit en moralisk snarare än en politisk fråga. Dels, och som en konsekvens av denna förskjutning av betydelsen av extremism, har uppfattningen spridit sig att det är statens – inklusive rättsliga instansers – jobb att definiera de moraliska gränserna. Att benämna en åsikt eller ett argument som ”extremistiskt” blir sålunda att fälla ett moraliskt omdöme, inte bara att placera uttalandet på den politiska kartan. Av detta följer att om något är extremistiskt hamnar det också utanför vad som är accepterad debatt. Och om något hamnar utanför denna åsiktskorridor (som vi så träffsäkert säger i Sverige), blir det genast lättare att hota med rättsliga åtgärder.

I England kunde vi bevittna hur detta fungerar ganska nyligen då regeringen Cameron sjösatte sin nya kontraterrorismstrategi. Där ingår att förbjuda organisationer som ”promote hatred and draw people into extremism”. Strategidokumentet definierar extremism som ”the vocal or active opposition to our fundamental values, including democracy, the rule of law, individual liberty and the mutual respect and tolerance of different faiths and beliefs”. Det vill säga, i sin strävan att försvara det fria ordet, tolerans och demokrati, föreslår regeringen att man ska inskränka det fria ordet, tolerans och demokrati.

I Sverige har liknande tongångar lett till att debattörer utsatts för veritabla häxjakter för åsikter och/eller argument som ogillas. I min bok Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser, som publiceras nu i november, har jag ett mer uttömmande resonemang om vilka vägar denna process tagit i Sverige, men ett bra och skrämmande exempel på hur detta kan gå till är den förföljelse (inte minst i olika sociala medier), som debattören och författaren Hanna Gadban fått utstå sedan hennes bok Min jihad. Jakten på en liberal islam kom ut i somras.

All denna rädsla för att trampa på ömma fötter eller att utsätta sig för en reell debatt och diskussion om problemet med ”våldsbejakande extremism” lyser igenom i den nationella samordnarens dokument. Istället för att trampa som katten kring het gröt hade det varit av betydligt större hjälp om helt andra åtgärder hade presenterats och konkreta förslag lagts fram.

Till exempel att lagföra dem som ansluter sig till IS (och andra våldsbenägna organisationer); och om de visar sig ha aktivt stött IS (som ju är en av både FN och EU terrorstämplad organisation). Diskutera upphävande av medborgarskap; tuffare regler för utländsk finansiering av islamistiska föreningar och deras lokaler. Strängare regler för statliga och kommunala skattefinansierade bidrag till religiösa samfund som öppet förespråkar motstånd mot demokrati. Inte förbud alltså, men inga allmänt finansierade bidrag. Bättre kunskap om kopplingar mellan kriminella nätverk, fängelsestrukturer och islamism. Relevant och uppdaterad kunskap till beslutsfattare på alla samhällsnivåer, vilket betyder att ordentliga studier måste genomföras angående islamismens många förgreningar inom och utom Sverige samt hur detta påverkar inom landet. Betydligt bättre och fördjupat samarbete om hur dessa organisationer fungerar internationellt och hur de kan bekämpas.

Slutligen, och som en sista utväg, om det visar sig att organisationer brutit mot lagen och stött våldsamma och militanta grupper och organisationer utanför Sverige (som IS till exempel) så ska de kunna förbjudas, för att kunna lagföra individer och för att klart och tydligt visa att samhället inte accepterar detta. Detta hade varit ett sätt att mer effektivt använda skattemedel för att konkret bemöta ett hot som är i högsta grad reellt.