Huvuddelen av artikeln ägnas åt Magnus Lintons reportagebok Knark – en svensk historia som enligt PÖ är ”en svidande uppgörelse med svensk narkotikapolitik” liksom med arkitekten bakom den restriktiva narkotikapolitiken, Nils Bejerot. Bokens vinklade historiebeskrivning och avsaknad av internationell och medicinsk forskning har redan påtalats av Pelle Olsson (Clarté nr 4/2015). Inte heller från andra källor lyckas PÖ presentera det aktuella forskningsläget.

PÖ förespråkar en liberalisering av svensk drogpolitik; cannabis bör legaliseras, innehav av droger för eget bruk avkriminaliseras och narkotikaklassad ersättningsbehandling för heroinberoende bör förskrivas mer. PÖ undviker att beskriva komplexiteten som forskningen visar; läckage av ersättningsmedel och en ökad dödlighet sedan ersättningsmedel började förskrivas generöst, introduktionen av extremt giftiga nätdroger, och utvecklingen i Colorado efter legaliseringen av cannabis. Där ökar den cannabisrelaterade trafikdödligheten, liksom alkoholkonsumtionen (!). Inte heller rapporteras något om effekten på barns IQ när modern rökt cannabis under graviditeten eller den dubblerade schizofrenirisken.

För att misskreditera den förda drogpolitiken hävdar PÖ (och Linton) att Nils Bejerot var maoist. Det var han inte. Hans vurm för odemokratiska regimer botades en gång för alla 1956, då sovjetiska trupper invaderade Ungern. Inte heller hade han, som antyds, en fascistoid människosyn. Han angrep 1950-talets fascistiska och rasistiska framställning av seriehjältar och skurkar. Inte heller hyste han ett förakt för missbrukare, de gick som barn i huset. Han hyste dock ett utpräglat förakt för den knarkliberala elit som uttalade sig utan djupare kunskap i frågan.

De som främst drabbas av konsekvenser av en slapp narkotikapolitik är inte eliten, utan ungdomar i socioekonomiskt svaga områden. Kombinationen av sviktande kontroll och tillgång till droger gör att fler av dessa fastnar i missbruk. Det vet vanligt folk. Elitens barn (om de har några) klarar sig vanligen. Den drogliberala agendan är ett exempel på hur eliten trycker ut sin extrema liberalism på resten av befolkningen genom de medier de behärskar.

Susanne BejerotEva Bejerot

Svar: Jag kan sympatisera med behovet att försvara och återupprätta en anhörigs rykte. Liksom viljan att förbättra situationen för utsatta grupper. Men jag har svårare för infama debattekniker och direkta dumheter.

För det första. Ska man citera en text måste man skilja mellan skribentens ord och redaktörens ingress. Det är också bra att kunna räkna. Det är stor skillnad mellan ”huvuddelen” av en artikel och drygt en tiondel.

För det andra. En recensent kan inte hållas ansvarig för eventuella fel som de recenserade böckerna innehåller. Och jag beklagar att Eva och Susanne Bejerot inte anser att Magnus Lintons bok är bra. Med det får de ta med honom, inte med mig.

För det tredje. Att tillskriva någon åsikter som hon inte har, och sedan attackera henne för dessa kanske är ett behändigt sätt att skapa utrymme att föra fram de egna ståndpunkterna. Men halmgubbar är och förblir ohederliga.

Petra Östergren