Helst hade jag velat gå till Historiska museet med morfar.

Han som trampade hundratals mil på sin tröga cykel till möten och studiecirklar. Han, stataren och sedermera lantarbetaren, som menade att idén om det gemensamma var förutsättningen för ett gott samhälle.

Utställningen 100 % kamp som just nu visas på Historiska museet är ett prestigeprojekt som ska beskriva just ”rättighetskampernas Sverige”. En rad institutioner och myndigheter står bakom. Utställningen ska vandra genom landet under flera år och tusentals skolelever får särskilda visningar. Men den som förknippar den svenska 1900-talshistorien med kollektiv kraft och ett samhälle i förändring (som min morfar gjorde) har inte mycket att känna igen sig i. I centrum står istället det individuella frigörelseprojektet som i de här exemplen snarast ställer individen mot omvärlden. 100 % kamp är en identitetspolitisk fanfar i Musei-Sverige.

Utställningen ingår i projektet ”Heterogena kulturarv” som har undertiteln Att ändra framtiden. Ambitionen är förstås att ge underträngda erfarenheter plats i den stora historieskrivningen och samtidigt komma åt normernas och normaliseringens makt över tanken. Här görs en rad viktiga, men ytliga nedslag i samtidshistoriens mörka vrår: sameskolorna, sinnesslöanstalterna, förföljelserna av homosexuella… Samtidigt väcker utställningen frågor om det egna historiebruket och den egna historiesynen. De stora politiska rörelserna, de sociala reformerna, den ökande jämställdheten är bortvalda. De finns inte ens med som fond för normkritiken.

Det har dock sina risker att plocka isär en berättelse och sätta ihop den på nya vis. Det ligger nära till hands att proportionerna förskjuts så att stort blir smått, och smått blir stort. I ett hörn vittnar löpsedlar från 1950-talets kvällstidningar om dåtidens verkligt fasansfulla häxjakter på homosexuella i Sverige. Alldeles intill finns repliker som sannolikt ska uppfattas som nutida upplevelser av ett besläktat förtryck. Ett exempel handlar om restaurangbesök för ickenormativa par: ”Vi blir inte prioriterade att få ett bord som till exempel har en mysig placering […] När vi ska betala får vi alltid frågan om vi ska betala var och en för sig…” Ett annat exempel på samtida orättvisa kommer från hotellreceptionen: ”När jag och min fru ska bo på hotell blir det alltid oklart om vi ska ha en dubbelsäng eller enkelsängar […] Vi får alltid dubbelkolla att vår bokning stämmer med det vi har beställt.” Det är en egenartad upplevelse att erfara hur historiens grymheter reduceras till att bli en sorts fond för den nutida, av alla numera välkända, så kallade offerdramaturgin.

En annan avdelning ägnas de dövas och hörselskadades rätt till ett eget språk. Också här finns en historisk tragik då användandet av teckenspråk förbjöds och bestraffades långt in i modern tid. Här hamnar utställningen i den egendomliga slutsatsen att också moderna tekniska hjälpmedel kan ses som ett sätt att ta ifrån de döva deras eget språk. De blir ett medel för att enligt utställningstexten ”korrigera döva genom teknik och kirurgiska ingrepp”. Detta hävdas i samma nutid som Hörselskadades riksförbund kräver att cochleaimplantaten (som förenar kirurgi och teknik) borde erbjudas mångdubbelt fler än de cirka 3 000 som fått hjälp i Sverige hittills.

Oavsett tema blir såväl protesten som frigörelsen ett individuellt projekt utan egentlig koppling till övriga medmänniskor. Det högst ljudande slagordet i utställningen är ”Flytta på er – jag ska bli fri!” Vem är då den som ska flytta på sig? Vem är själva fienden i konflikterna? Svårt att säga. 100 % kamp gör inga egentliga försök att beskriva hur samhället fungerar och hur politisk makt manifesterar sig i våra liv. Förtryckarna beskrivs genomgående i diffusa termer som ”dem”, ”kommunen” eller de ”andra”.

Den svenska museivärldens arbete med att avhomogenisera kulturarvet har pågått under många år och rymmer många betydligt bättre och mer genomarbetade utställningar än denna. Påfallande ofta har omtolkningsarbetet, precis som här, presenterats i ett avskalat format. När tilliten till besökarens egen reflektionsförmåga är låg blir orden gärna många och får ta stor plats. Grundtonen är auktoritativ, ibland didaktisk. All konstnärlig gestaltning som kan aktivera publikens egna, kanske undermedvetna associationer är bortvald. Vi är mycket långt från det estetiskt expansiva utställningsideal som dominerar på andra håll. 100 % kamp har en anslående entré, täckt av foton från allsköns protester, men sedan följer skärm på skärm på skärm på skärm.

I övriga europa kan andra utställningstrender urskiljas just nu. En produktion som kommer att bli positionerande är den innovativa Passion, Power and Politics som visades på Victoria & Albert Museum i London i vintras. Det var en extatiskt, mångfasetterad berättelse om operakonstens utveckling genom århundranden, med en självklar ambition att utvinna ny kunskap ur historien. I Passion, Power and Politics möttes också kulturarvet och konstarterna på ett otvunget vis när dialogen mellan estetiska ideal och ekonomi och politik undersöktes. Här rymdes fördjupningar kring såväl queer som norm, men varje besökare gick sin egen väg genom överflödet med det egna intellektet och den egna kritiska förmågan i högsta grad tagna i anspråk.

100 % kamp ägnar särskilt intresse åt dem som ska styra vårt samhälle om tio – tjugo – trettio år. De erbjuds guidade visningar med fokus på den personliga kampen. Efteråt får de unga rita sitt alldeles egna protestplakat. Den dagen jag var på besök redovisades att en grupp sexåringar lyssnat förbluffande lydigt och ritat teckningar som i stort kopierade utställningen. En som stått emot trycket var signaturen ”Leo, 6 år”. Han hade gjort en skylt om alla barns ”rätt att åka till Kanarieöarna”. Kravet framstod i sammanhanget som rent subversivt.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

100 % kamp hade kunnat bli en av samtidens viktigaste utställningar, men dess anspråk, historiesyn och attityd till publiken gör den istället till ett enastående tidsdokument över den del av kulturarvssektorn som gått så vilse i sina ambitioner.

Hela utställningen borde efter sin turné hamna på museum, men då i samlingarna, såsom ett fantastiskt föremål som berättar om en fascinerande tid för framtiden att förundras över. 

Bakom 100 % kamp står Regionmuseet Kristianstad, Västmanlands läns museum, Sundsvalls museum, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och Historiska museet. Projektet finansieras av Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet och Region Skåne tillsammans med Postkodlotteriets Kulturstiftelse. Turnén startade 2016 och ska pågå minst till 2020.