Den tyske antropologen Georg Simmel skrev för över hundra år sedan om mode som en växelverkan mellan imitation och distansering. Vi vill vara som alla andra, men samtidigt utmärka oss. Vara i framkant, först och unik, men på ett sätt som av andra uppfattas som rätt, som initierat. Alltså trendigt – inte bara excentriskt.

Och vad är det som är trendigt nu och framöver? Jo Ellison, moderedaktör på Financial Times, skriver att branschen har genomgått en omvändelse, och tvingats erkänna sina synder: all förorening som klädtillverkning medför, alla svältlöner, all ytlighet, all exponering av närapå anorektiska tonårskroppar. Det är dags för botgöring. Så nu är godhet den övergripande trenden. Medkänsla. Inklusion. Hållbarhet, ja över allt annat, hållbarhet.

Åh, det komiska i en modetrend som ska signalera att bäraren brinner för hållbarhetsfrågor. Som om det någonsin kan vara bättre för miljön är att köpa en ny blus istället för att bara använda en av de många som redan hänger i skåpet.

Inre lugn och andlighet och könsöverskridande uttryck är andra trender som präglar modet framöver. Ja, är det inte fantastiskt? Tänk att du med din nya mjukt gråa eller drömmande syrenlila jumperfärg kan signalera att du är en andligt förankrad person, fri från könsrollernas kedjor, och höjd långt över kommersialismens stinkande rännstenar.

Om vi applicerar Georg Simmel på dagens modetrender framträder analysen att sådant som godhet, medkänsla, hållbarhet och andlighet är något som vi dels uttrycker som en imitation, dels använder för att distansera oss. Vi vill vara goda på samma sätt som alla andra, miljömedvetna, andliga och konsumtionskritiska på samma sätt som alla andra, samtidigt vara först och medvetnast och allra mest normkritiska.

Jag tror att jag föredrar den gamla modeindustrins flärd och ytlighet framför denna – förlåt uttrycket – godhetssignalering. Hur blir världen en bättre plats av att någon signalerar andlighet? Och dygder är något vi tyvärr måste gestalta med våra handlingar, inte med våra kläder. Verklig godhet kräver en substantiell insats, att vi ger något av oss själva till någon annan. En ny kappa i neomintgrön färg (kommande trend) och androgynt snitt lindrar inte nöden i världen någonstans.

Mode handlar inte längre om skönhet, det handlar knappt ens om klädernas utseende. Så här säger den brittiska modeforskaren Kate Fletcher till danska Weekendavisen: ”När man skaffade nya kläder för 50 år sedan lades stor vikt vid materialet och kvaliteten. Idag är sådant närmast irrelevant, allt handlar om märket och den status som plagget representerar.”

”Vi vill vara som alla andra, men samtidigt utmärka oss.”

Fletcher drömmer om en annan inställning till mode, ”när det inte längre bara handlar om att köpa kläder – utan om att leva med dem, njuta av dem och ta hand om dem”. Ja, själv är jag redan där, i Fletchers framtidsdrömmar, i alla fall halvvägs.

Mina favoritplagg är sådana jag haft i många år. Dit hör en nougatfärgad blus med trekvartsärm som faller vackert oavsett om man är mager och vältränad, gravid eller nyförlöst. En svart pennkjol av högsta kvalitet, inhandlad för 10 år sedan i en sådan där rea-på-rean-utförsäljning, hör också till de plagg som jag vet att jag alltid känner mig både fin och bekväm i.

I höst ska jag gå till skräddaren och be om ett nytt foder till den blåa veckade yllekjol min mamma köpte för 35 år sedan på Sagas mode, en liten klädbutik som låg i kvarteret där vi bodde i Göteborg. Jag har köpt en symaskin och börjat titta efter vackra rutiga ylletyger. Vad det lider ska jag lära mig lite mönsterritning. Det vore så oerhört skönt att slippa vara utlämnad åt det rådande modets snabbt skiftande kjollängder, byxvidder och halsskärningar. Jag vet vad jag tycker är snyggt och det ändras ju inte från en säsong till en annan.

Individualister som springer i flock – jag kommer aldrig att förstå er.