Folk vill prata om godhet
När Auguste Comte dog, för drygt 150 år sedan, skedde det enligt hans egen kalender i filosofins månad, på den franske astronomen Nicolas Lacailles dag. Enligt den officiella tideräkningen var det den 5 september 1857. Men Comte hann nu inte bara under sin 59-åriga livstid bidra till vetenskapsteorin med sitt positivistiska idébygge utan drog även upp riktlinjerna för vad han kallade en ”Religion de L’Humanité” med en egen kalender och egna helgon i form av filosofer och författare som Cicero, Shakespeare och Goethe. Comte hade nämligen insett att även denna nya människa, som han förutspådde skulle träda fram i den krassa kapitalismens och empirismens tidsålder behövde något annat att tro på än pengar och matematiska formler. Tanken var att hans ”religion”, som var tänkt att bara i Frankrike byggas upp kring 100 000 präster, skulle utgå från det bästa i katolicismen, islam, judendomen och buddismen, men samtidigt införliva detta med det mest insiktsfulla som har åstadkommits av filosofer, vetenskapsmän och författare. Prästerna skulle sedan fungera som ett slags psykoterapeuter avant la lettre, vilka i kraft av sin visdom kunde bistå den moderna människan med råd i frågor som låg utanför det strikt vetenskapliga fältet.
Prästerskapet skulle hålla till i sekulära kyrkor som Comte ämnade finansiera med hjälp av bankpengar. Bankmän kombinerade nämligen, menade han, extrem rikedom med extrem intelligens och skulle därför förstå behovet av dessa kyrkor, vilka på utsidan skulle prydas med byster av finansiärerna och inuti med skulpturer och målningar på den nya religionens helgon.
Auguste Comtes idéer blev i dessa avseenden, som bekant, inte så framgångsrika. Visserligen byggdes efter hans död vackra kapell i hans anda i Paris och – flera stycken – i Brasilien, men under hans livstid förlöjligades hans religiösa visioner i fransk press (det var knappast till hans fördel att han började hänvisa till sig själv som ”Den store prästen”) och han tillbringade själv sina sista år med att författa skrivelser i ämnet till diverse europeiska monarker – samt till över 300 bankirer.
Mot denna bakgrund kan det kanske te sig en smula våghalsigt att halvtannat sekel efter Comtes död blåsa liv i den franske positivistens visioner om en mänsklighetens kyrka. Detta är emellertid just vad den brittiske författaren Alain de Botton har gjort, låt vara att han står helt på egna ben och har jämförelsevis modesta förhoppningar om vad som ska följa ur hans skrift Religion for Atheists. Boken har dock blivit en försäljningssuccé, vilket tyder på att dess budskap, om vikten av att destillera fram och i samhället tillvarata det bästa ur de religiösa urkunderna, tolkningstraditionerna och praktikerna, tilltalar en modern publik som sedan länge har accepterat Guds död, men som har börjat ställa sig skeptisk till den kända följdsatsen om att allt därför är tillåtet.
Johan Lundberg (JL): I någon mån försöker du i din nya bok överbrygga den alltmer infekterade konflikten mellan troende och ateister. Hur har man från dessa två håll reagerat på din bok?
Alain de Botton (ADB): Med undantag av en recension var det ateister som hade problem med boken. De tyckte att jag var alltför tolerant mot religionen. Vissa misstänkte mig till och med för att vara religiös. Detta förvånade mig, eftersom jag verkligen är ateist. Dock ser jag inga skäl till varför min ateism skulle hindra mig från att uttrycka beundran för vissa aspekter av religionen.
Utgångspunkten för min bok är en upplevelse som jag delar med många andra, nämligen att det är omöjligt att tro på Gud. Samtidigt visar jag, att om du tar bort denna tro, så medför det vissa problem. De behöver inte alltid drabba oss, men risken finns, och vi bör vara medvetna om den.
JL: Och vilka är då dessa problem?
ADB: Till att börja med har vi riskerna med individualism, med att vi ser människan som alltings centrum. För det andra tron att vetenskap och teknik kan lösa alla mänskliga problem. För det tredje är det utan Gud lättare att missta sig på perspektiven; lättare att vi stirrar oss blinda på vår egen tid och upphör att – på ett bra sätt – värdesätta våra försvinnande små insatser här i tillvaron. Och slutligen finns en risk att vi, utan Gud, underskattar behoven av empati och etiskt handlande.
JL: Du uppehåller dig i din bok mycket vid behovet av förlåtelse och ödmjukhet. Att inse att vi inte är perfekta, att ge konflikter och problem deras rätta proportioner…
ADB: Förlåtelse utgår från en upplevelse av hur bristfälliga och ofullständiga vi alla är, alltså inte bara de som har förolämpat och skadat oss. Genom att erkänna vår gemensamma ”synd” har vi en möjlighet att uppträda mer skonsamt mot varandra. Jag ser föreställningen om arvsynd som ett sätt att uppträda mer civiliserat mot andra.
JL: Vilka reaktioner har du fått på att du i boken propagerar så mycket för behovet av dygder?
ADB: Just det har faktiskt blivit en succé. Folk vill verkligen prata om exempelvis godhet.
I den moderna världen uppfattas strävan efter att agera dygdigt som någonting konstigt och deprimerande – medan fräckhet och ondska förlänas ett närmast glamoröst skimmer. Att vara god och dygdig har associerats till fromhet, blodlöshet och sexuell avhållsamhet. Men därmed riskerar vi att fylla ordet ”dygd” med felaktigt innehåll.
Genom historien har det legat i samhällets intresse att främja ett dygdigt leverne. Idag är det snarare så att den som säger sig vilja bli mer dygdig, uppfattas som mer eller mindre galen. Du tillåts att träna din kropp, men inte din moral eller karaktär.
JL: Vad ser du som huvudproblemet med ateismen?
ADB: Att leva utan religion är förbundet med glömska. Vi vet alla i teorin vad vi bör göra för att vara goda. Problemet är att vi i praktiken glömmer. Men religionerna lär oss att vi behöver påminnas dagligen. Där handlar det om att skapa strukturer, ritualer och kalendrar, så att vi regelbundet påminns om de centrala reglerna och begreppen.
Religionerna uppfattar oss också som någonting mer än rationella medvetanden, nämligen som känslomässiga och fysiska varelser. Detta gör att vi måste förföras även via våra kroppar och våra sinnen.
JL: Du diskuterar de gamla kyrkornas och katedralernas skönhet, detta till skillnad från de byggnader som under 1900-talet har skapats som samlingsplatser för människor: shoppingcentrum och idrottsanläggningar. Vad har arkitekturen och dess skönhet eller brist på skönhet för inverkan på oss.
ADB: Skönhet har stor betydelse för att förändra vår sinnesstämning. När vi beskriver en stol eller ett hus som vackert, säger vi i själva verket att vi uppskattar den livsstil som objekten ifråga ger antydningar om. Vi tolkar in ett slags attityd i dem, som vi attraheras av. Detta är förklaringen till vårt passionerade förhållande till arkitektur och heminredning, nämligen att de bidrar till att förklara och bestämma vilka vi är.
Naturligtvis kan inte arkitektur på egen hand förvandla oss till nöjda människor. Betänk att missnöje även kan utvecklas i de mest idylliska omgivningar, till exempel om vi är alltför bekymrade. Därav svårigheten med att göra arkitektur till en viktig politisk fråga. Den kan aldrig få samma prioritet som rent dricksvatten eller säker livsmedelsförsörjning. Vilket inte hindrar att den är och förblir viktig.
JL: Du diskuterar skillnader i detta avseende mellan protestantismen och katolicismen…
ADB: När protestantismen fick ett grepp om norra Europa under 1500-talet manifesterades det i en fientlig attityd till bildkonst. Reformatorernas väg kantades av estetisk skändning: statyer krossades, målningar brändes, alabasteränglars vingar höggs av. Samma reformatorer begränsade sina egna arkitekters verksamhet till design av sobra, ornamentikfria kyrkosalar, där församlingsmedlemmarna kunde läsa sin Bibel, utan att distraheras av den byggnad som omgav dem.
Det dröjde naturligtvis inte länge förrän katolicismen gick till motattack. Efter konciliet i Trent utfärdade påven 1563 ett dekret som fastställde att katedraler, skulpturer och målningar skulle ”beledsaga och instruera folket i hur man skapar vanor för att ständigt ha trosartiklar i åtanke”. Ett omfattande program för konstruktion och dekoration initierades i syfte att påminna kyrkobesökarna om de kristna sanningarna. Innertak täcktes med bilder av himlen, i nischerna trängdes helgon och på väggarna fäste man tunga stuckaturlister över avbildningarna ur Jesu liv.
JL: Och den katolska inställningen till skönhet går att spåra så långt tillbaka som till Plotinos?
ADB: Ja, den nyplatonska filosofen Plotinos påvisade under 200-talet ett explicit samband mellan skönhet och godhet. Skönheten uppfattade han som en påminnelse om dygder som kärlek, tillit, intelligens, vänlighet och rättvisa.
När den katolske artonhundratalsarkitekten Augustus Pugin drygt ett och ett halvt millennium senare reflekterade över det industrialiserade England beklagade han protestanternas kapacitet att förstöra den mänskliga anden. I två kontrasterande illustrationer visade han en typisk engelsk stad, först så som den antogs ha sett ut på 1400-talet, under en estetiskt sensibel katolsk regim och därefter i hans egen tid med arbetarbaracker, fabriker och verkstäder, grovt fördärvad av den protestantiska ordningen. Enligt Pugin gick idén om att en stads utseende kan förstöras utan att invånarnas själar skadas, att härledas till protestantismen.
JL: Du har ju ända sedan din bok om Proust funderat över litteraturens, filosofins och konstens roller i våra liv. Du har en positiv bild av kulturhistorien som skiljer dig från många akademiker idag?
ADB: Ja, till skillnad från de flesta akademiker har jag en pragmatisk syn på kultur. Jag vill att kulturen ska tjäna ett syfte, nämligen att fungera som en guide till livet.
Innan jag började på universitetet, föreställde jag mig det som en väldigt speciell plats, dit man kunde fly från kommersialismen och där man kunde utvecklas till en god och klok människa genom att undersöka de stora frågorna om livet. Jag träffar fortfarande på människor med den här synen på universitet – och en sak förenar dem: de har aldrig varit på ett modernt brittisk universitet.
Den bittra sanningen är att om du besöker vilket som helst universitet i landet och säger att du vill studera ”hur man blir en bättre och klokare människa”, så skulle du artigt visas på dörren – eller hänvisas till en vårdanstalt.
Det moderna universitetet växte fram ur religiösa institutioner som kloster och prästseminarier. Syftet var att rädda de studerandes själar, att göra dem kloka och goda. Men i takt med att samhället sekulariserades har det vuxit fram en skepsis gentemot visdom liksom mot idéer om vad som är rätt och fel, gott och ont. Den intellektuella eliten associerar visdom till kurser i självförverkligande eller till Oprah Winfrey.
Ändå är sanningen den att vi alla behöver terapeutiska infallsvinklar på våra liv, vi är alla i behov av kunskap inriktad på visdom och tröst och varför ska inte universiteten, som kulturens väktare, öppna sina skattkammare till allas nytta? Vi lever i ett i stort sett sekulariserat land, där de flesta människor är oförmögna att ta kyrkans – eller moskéns eller synagogans – lära på allvar. Men kulturen bör anta utmaningen, att via konst, filosofi och historia erbjuda den vägledning som vi en gång fick genom de bibliska böckerna.
JL: I vilken mån är det annorlunda att i jakten på visdom utgå från religionen istället för från filosofin – som du gjorde i boken Filosofins tröst? Är det inte lättare att destillera fram livsvisdomar ur filosofihistorien än ur religiösa system som förutsätter att man tror på vissa obevisbara axiom?
ADB: Du har en poäng där. Men å andra sidan: Vad som intresserar mig i religionen är inte så mycket innehållet som formen. Syftet med min nya bok är inte att extrahera fram visdom ur religiösa doktriner utan ur religionens ritualer, ur dess former och ceremonier.
JL: Hur skulle du beskriva den värdegrund som kännetecknar dagens kapitalistiska samhälle?
ADB: En viktig förutsättning för modernt politiskt tänkande är idén om att vi bör lämnas ensamma och leva som vi själva vill, utan rädsla för moraliskt fördömande. Delar av allmänheten blir rasande vid tanken på att myndigheterna skulle kunna lära oss något. Även förhållandevis blygsamma åtgärder som att få folk att äta mindre fet mat eller köra mer miljövänliga bilar tenderar att skapa protester mot att förmynderiet går för långt.
Århundraden av fyrkantig, brutal moralism har skapat en rädsla för att tala om moral, inte minst i offentliga sammanhang. Det anses opassande att berätta för någon annan hur denne bör leva sitt liv. Begreppet ”förmyndarsamhälle” har blivit ett självklart skällsord.
JL: Ja, du är kritisk mot många argument som förs fram av nyliberaler?
ADB: Nyliberalerna beklagar sig ofta över att invånarna i religiöst-dominerade samhällen måste utstå så mycket propaganda. Men därmed förbiser de de sekulära samhällenas minst lika kraftfulla böneutropare. Vi lever för närvarande inte i ett ”fritt” samhälle i ordets rätta bemärkelse. Varje dag svämmar våra sinnen över av kommersiella budskap. Reklambranschen med sin miljardomsättning går stick i stäv med påståendet att vi bör vara fria och opåverkade. Ett frihetligt tillstånd värt namnet har som förutsättning att det offentliga rummet är helt neutralt.
JL: Det låter som en relativistisk syn på frihet, inte helt olik den som marxist-leninister för fram?
Popular
Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd
I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.
ADB: Att vara fri innebär inte nödvändigtvis att vi utlämnas helt till oss själva, utan kan faktiskt också vara förenligt med att vi blir förmanade och omhändertagna. Fullständig frihet kan upplevas som ett fängelse.
Och de uppmaningar som jag menar att vi behöver är vanligtvis inte särskilt komplicerade. Det handlar om att förlåta, att inte vara elak mot människor som du avundas, att våga be om ursäkt, att hålla inne med vrede. Sådant som vi vet att vi borde göra, men hela tiden glömmer när det verkligen gäller.
JL: Du har själv grundat en verksamhet som heter ”The School of Life”. Hur uppstod den?
ADB: Det var för några år sedan. Vi var en grupp akademiker, konstnärer och författare som bestämde oss för att försöka starta en ny typ av universitet. Verksamheten äger rum nära Kings Cross i London, i en liten butikslokal med utrymmen för undervisning. Men vi undervisar inte i ämnen som filosofi, franska eller historia, utan i kurser som ”Döden”, ”Äktenskapet” och ”Förändra din värld ”. Tanken är att studera samma böcker och idéer som på traditionella universitet men att belysa dem på sätt som gör livet mer hanterbart.
JL: Och på samma sätt som du kritiserar universiteten för att man där underskattar de humanistiska ämnenas betydelse för vår livssituation, så kritiserar du museernas sätt att presentera konst?
ADB: Konstmuseer sägs ju vara våra nya kyrkor. Tanken är alltså att bildkonst idag inbjuder till samma slags vördnad och andakt som religionen tidigare gjorde. Om de heliga skrifterna på det sättet kunde ersättas av kultur, skulle jag finna det sympatiskt. I praktiken har dock många av konstmuseerna avsagt sig möjligheten att fungera som platser för tröst, mening och försoning.
JL: Vad beror det på?
ADB: Problemet är att moderna konstmuseerna systematiskt misslyckas med att tala om för folk varför konsten behövs. Att ha ett enkelt svar på den frågan avfärdas som ”reducerande”. Vi har alltför lättvindigt låtit oss duperas av den modernistiska tanken att konst som syftar till att förändra, hjälpa eller trösta sin publik per definition är ”dålig konst” och att endast konst som inte har några tydliga fordringar på betraktaren kan vara bra konst.
Kristendomen lämnar oss däremot aldrig i tvivel om att konstens syfte är att lära oss hur vi ska leva, vad vi bör älska och vad vi ska vara rädda för. Sådan konst är mycket enkel med avseende på dess syfte, men komplex och subtil i själva genomförandet. Tänk på Tizian! Den kristna konsten inbegriper ett antal genier som säger så påfallande grundläggande men ändå viktiga saker som: ”Titta på den där bilden av Maria om du vill komma ihåg vad ömhet är ”; ”Titta på den där målningen av korset om du vill ha en lektion i mod”. Skulle det verkligen förstöra en Rothko-målning om man för publiken framhävde det syfte som konstnären själv formulerade: Att få betraktaren att under ett kort ögonblick känna samhörighet kring ett eko av vårt släktes lidande?
JL: Men finns det inte en risk med att sammanblanda konst och kultur med propaganda?
ADB: Nej, jag vill tvärtom att konst ska användas politiskt och som propaganda. Varför ska propagandan i vårt samhälle bara vara kommersiell? Varför kan vi inte ha propaganda för trevliga saker, som vänlighet och kreativitet? Istället för att försöka vederlägga en nyttobaserad konstsyn genom att relatera den till sovjetisk konst, kan vi mer övertygande försvara den genom att hänvisa till Mantegna och Bellini.
Jag menar att vi bör utvidga den politiska konstens räckvidd. Vi bör inse att känslor av olust i samhället inte bara har att göra med ekonomiska orättvisor, utan att de också kan vara kopplade till mänskliga beteenden som fördärvar det dagliga livet. Till exempel tenderar vi i den rika delen av världen att bli alltmer aggressiva och otåliga. Därför kan en uppgift för dagens politiska konst vara att uppmuntra till stillhet och förlåtelse.
Utifrån detta perspektiv är den danske konstnären Christen Købkes målning Parti udenfor den nordre Kastelsport (1834) föredömlig som politisk konst. I målningen kopplar en kadett av på en bro, omgiven av en ung försäljare och ett par fattiga barn. Alla tycks vara tillfreds i solljuset och står och tittar ner på ljusspelet över vattnet. Utan att skriva betraktaren på näsan framställer målningen en informell gemenskap som involverar olika samhällsklasser – i en situation där det så lätt skulle kunna uppkomma spänningar och misstro. Det är en stund av rofylld konstlöshet, där den tålmodiga eftertänksamheten framställs som en dygd. På det sättet fungerar målningen som en motvikt till den allmänna tendensen att sammankoppla politiskt engagemang med upprördhet, och har i det avseendet antagligen också utövat påverkan på danskarnas inställning till livet.