HÖGT OVANFÖR Armeniens huvudstad tronar en omisskännlig samling byggnader. En högrest, brant betongnål sticker närapå hål på himlen ovanför. Och bredvid ligger en grå bunkerliknande struktur med smala ljusöppningar. Detta är Tsitsernakaberd, eller ”Svalans fort”, monumentet och museet över folkmordet på armenierna.

Varje år den 24 april samlas armenier här, många hitresta medlemmar ur diasporan, för att högtidlighålla minnet av folkmordet. Detta datum år 1915 deporterades ett stort antal armeniska intellektuella från Istanbul för att senare avrättas. Det är också under 1915 som många i väst uppfattar att hela folkmordet ägde rum.

Emellertid kan termen ”folkmord” användas för attackerna mot armenierna under en mycket längre period än så. Redan 1894–1896 dödades uppskattningsvis 100 000 till 300 000 armenier genom de så kallade hamidiska massakrerna. De genomfördes av kriminella grupper i dåvarande Osmanska riket med polisens, regeringens och sultan Abdul Hamid II:s tysta medgivande. Rikets sönderfall, och efterföljande känslor av ilska och frustration från turkarnas sida mot olika grupper som de ansåg hotade deras land låg bakom massakrerna.

Sedan kom ungturkarna till makten 1908, under löften om att arbeta för bättre rättigheter för olika grupper, mer jämställdhet och så vidare, berättar museiguiden och folkmordsforskaren Asya Darbinyan. Men det var tomma ord – istället intensifierades folkmordet. Omkring en till en och en halv miljon armenier mördades.

ATT BESÖKA FOLKMORDSMUSEET är en skakande upplevelse. Det som skulle kunna bli en närmast historisk övning levandegörs och visualiseras här som hade det hänt igår. Ett kornigt svartvitt foto, förstorat till manshöjd, visar en utmärglad armenisk mor och hennes lika svältande son som står böjda över ett annat barn – moderns andra son, pojkens bror.

Jerevan har av Unesco utsetts till världsbokshuvudstad 2012, och Folkmordsmuseet uppmärksammar detta genom en utställning med böcker och andra skrifter av personer som var med vid tiden för det armeniska folkmordet. Det är slående hur många vittnesmål som finns från tiden – på engelska, tyska, franska, ryska, danska, svenska.

NYLIGEN VISADES här utställningen ”The Armenian Genocide and the Scandinavian Response”, om de nordiska ländernas hjälp till de armenier som överlevde folkmordet. Utställningen är framtagen av Armeniska riksförbundet i Sverige, och kom nyligen tillbaka till vårt land. Här ska den nu gå på riksturné till ett antal städer.

”Armeniska folkmordet och Skandinaviens gensvar”, som utställningen heter på svenska, är innehållsrik och drabbande. Här berättar ett flertal kända och okända svenskar, norrmän och danskar via brev och dagböcker om hur de själva blev vittnen till folkmordet. Bland de mer kända finns upptäcktsresanden Fridtjof Nansen. Bland de i Sverige numera okända – men i Armenien fortsatt hedrade och avhållna – figurerar missionären Alma Johansson.

Johansson skriver om armenier som tagits tillfånga av turkarna:

”Det fanns allt färre män för varje dag. Av dem som nådde slutet av resan, var det endast några få som kom tillbaka – men i vilket skick! De hade inte bara mött döden, de hade mött något mycket värre. Jag mötte män som återvände hem bara för att dö.”

MÅNGA AV DE NORDISKA missionärer som bevittnade grymheterna under folkmordstiden blev djupt chockade och deprimerade. ”Hur önskade jag ej i de dagarna, att en barmhärtig kula skulle träffa mig”, skriver Alma Johansson och fortsätter: ”Ibland fann jag mig sittande på golvet med huvudet i händerna, i ångest att förlora förståndet.” Några av dem, som danska Karen Jeppe, försökte begå självmord.

Nästan 100 år efter Alma Johanssons sakliga och noggranna vittnesmål pekar Armeniska riksförbundet på hur svenska medier ofta har belyst folkmordet som att ”båda sidor kan ha rätt”. Situationen verkar dock ha förbättrats på senare tid, menar man, och noterar att medierna har börjat beskriva folkmordsfrågan mer upplyst.

Å andra sidan var det så sent som den 11 mars 2010 som riksdagen röstade ja till att erkänna pogromerna mot armenier i Turkiet i början av 1900-talet som just folkmord. Kort efteråt meddelade utrikesminister Carl Bildt att han ”beklagade djupt” omröstningen och beslutet.

– Jag tycker personligen att det är en väldigt tråkig hållning, säger Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet. Det vill säga, att ”vi ska inte prata om det, för det väcker bara en massa oönskade reaktioner i Turkiet”. Men det här måste ju fram i ljuset!

Klas-Göran Karlssons forskningsintressen spänner över östeuropeisk historia via folkmord till tolkningar av historia i händerna på olika nationer. Alldeles nyligen gavs hans bok De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd ut på bokförlaget Atlantis.

– Kan då verkligen stater ”erkänna” folkmord? Är det inte något som, i linje med vad Turkiet pläderar för, ska lämnas till forskarna?

Det är en alldeles orimlig hållning, säger Karlsson. Det är inte bara en akademisk fråga. Det är dessutom ett forskningsområde där ganska lite forskning sker. Här behövs istället en öppen debatt; det är något som hela samhället måste tala om.

Till dags dato har 21 suveräna stater erkänt folkmordet på armenierna, däribland alltså Sverige. Den viktigaste staten saknas förstås fortfarande bland dessa – Turkiet. Klas-Göran Karlsson berättar varför:

Popular

Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd

I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.

Torbjörn Elensky Recension 2025 5

– Det finns en reformistisk linje i den osmansk-turkiska historien som började redan på 1830-talet. Och Atatürks moderna Turkiet tog över den reformstrategin. Många militärer, diplomater, advokater, forskare och andra känner att de tillhör den linjen och vill inte svärta ned den. Karlsson fortsätter:

– Det är inte så att Atatürk var inblandad; tvärtom. Men han tillhörde alltså samma ungosmanska, ungturkiska rörelse.

Guilt by association, på sätt och vis. Samtidigt finns åtskilliga andra anledningar som också spelar in:

– Ja, som att man inte vill betala skadestånd, och att man vill att historien framställer Turkiet som en sorts ”demokratins fyrbåk” i Mellanöstern. Man inser att börjar man prata om armenierna måste man prata om kurder också, och det vill man inte.

Endast historien kommer att kunna visa hur lång tid det tog för Turkiet att erkänna folkmordet på armenierna. Tio år, tjugo? Ytterligare hundra? Eller kommer det att långsamt glida in i skuggorna som ännu en av historiens olösta konflikter? Samtidigt fortsätter fotona på offren i Folkmordsmuseet i Jerevan att skarpt och obarmhärtigt etsa sig fast i minnesbilden hos oss som sett dem.