Sedan i somras har så Weber på teaterscener i Bosnien, Italien och Frankrike gestaltat en fransk intellektuell som på ett hotellrum i Sarajevo förbereder ett festtal med anledning av hundraårsminnet av första världskrigets utbrott. I september gavs den självbiografiska ­monologen Hôtel Europe ut i bokform, tillsammans med en längre essä om Europas förflutna, nuet och framtiden. Som sig bör har Lévy (även kallad ”BHL”) outtröttligt marknadsfört både pjäsen och boken. Knappast någon fransk tv-soffa har lämnats orörd av hans skräddarsydda byxbak.

Lévy är måhända Frankrikes mest förlöjligade medieprofil. Hans far var storföretagare i träbranschen, och tack vare ett arv sägs BHL vara den rikaste filosofen sedan Seneca. Trots sina 66 år har han alltid skjortbröstet uppknäppt och håret på trekvart. Tillsammans med hustrun, filmstjärnan Arielle Dombasle, visar Bernard-Henri gärna upp sina företräden i glassiga magasin, och Arielle ser ut att bli yngre och yngre för varje år som går. Hon har spelat huvudrollen i några av makens filmer och teaterpjäser. Icke desto mindre har dessa floppat med dunder och brak, för BHL har en tendens att överskatta sig själv och underskatta publiken.

Nu skulle man kanske kunna tro att Lévy bara är en pretentiös pajas, men så enkelt är det inte. Den på École Normale Supérieure utbildade filosofen har i mer än 40 år rest runt i världen, lagt sig i ­väpnade konflikter och kohandlat med makthavare. Bangladeshs befrielsekrig var första anhalten år 1971. Sedan har det burit iväg till Afghanistan, Bosnien, Darfur, Georgien och många andra platser. Kritiker både till höger och vänster ser i BHL en självgod äventyrare utan folkligt mandat som fraterniserar med ljusskygga ”frihetskämpar”, ställer till en massa oreda och tar första flyget hem när tv-kamerorna riktas åt annat håll. Han utmålas ömsom som en naiv, västerländsk idealist och nyttig idiot, ömsom som en neokonservativ sionist, besatt av att bomba länder som vägrar rätta sig efter Washingtons eller Jerusalems dekret.

Oavsett vad man tycker om dess författare är Hôtel Europe en intressant introduktion till hans tankevärld. I den inledande monologen möter läsaren Lévys alter ego, en ensam hotellgäst i Sarajevo som under två timmars pust och stön kämpar med koncentrationssvårigheter, skrivkramp och tvivel, innan den förlösande inspirationen kommer och han är redo att hålla sitt jubileumstal.

Huvudpersonen pratar i telefon, ligger i badkaret, dricker whisky och förlorar sig i gubbsjuka fantasier. Denne författare från Paris tycks måttligt intresserad av första världskriget, men är desto mer orolig för Europas framtid. Han minns sin tid i Bosnien på 1990-talet, då Europa visade sig både från sin sämsta och sin bästa sida. Den gången svek västmakterna den store europén och statsmannen Alija Izetbegovic i ett krig som inte utkämpades mellan muslimer och serber, utan mellan kosmopoliter och nationalister. Nu är Europa åter på väg att svika sina ideal. Bosnien har lämnats i sticket ekonomiskt och socialt. EU regeras av grå kostymnissar och européerna har blivit rasister som röstar på Front National, Jobbik eller Gyllene gryning. Samtidigt härjar Putin i vårt närområde utan att vi bjuder honom motstånd. Är det då så konstigt att en intellectuel engagé har svårt att samla tankarna?

Hôtel Europe har inte precis gått för fulla hus, även om franska toppolitiker som François Hollande, Manuel Valls och Nicolas Sarkozy lojalt har visat upp sig bland publiken på Théâtre de l’Atelier i Montmartre. BHL har inflytelserika vänner, men kommer nog inte att gå till historien som dramatiker. Hans text är manisk och högtravande, och man måste ha Google nära till hands när filosofen citerar franska klassiker eller namndroppar sina politiska idoler och hatobjekt. Det hjälper föga att anrättningen här och var kryddas med opåkallade sexscener. BHL låter till exempel sin huvudperson drömma sig tillbaka till ”det lilla ouppvärmda hotellet i Stockholm, där vi inte hade något annat val än att älska hela natten”.

I bokutgåvan följs pjäsen av en essä över tio kapitel, med titeln Réflexions sur un nouvel âge sombre. Här presenterar Lévy på en lite mer tuktad prosa sina visioner för Europa och försöker ge svar på de frågor som väcks i monologen. För att vi ska kunna ta oss ut ur den mörka tid som nu råder måste EU stärkas och bli ett fredligt, demokratiskt och multietniskt imperium med det Habsburgska riket som förebild, menar han. EU-länderna ska ha en gemensam utrikespolitik och gemensam ekonomi. Medborgarnas socialbidrag bör följaktligen betalas ut av EU, i samma valuta överallt. Enligt BHL är det av yttersta vikt att eurosedlarna pryds av tänkare som Husserl och Kant istället för av anonyma byggnadsverk. Europas historia har ju skapats av stora män med ansikte, kropp och själ, inte av teknokrater som tjafsar om tonfiskkvoter! Därför måste också politiker av Barrosos, Van Rompuys och Ashtons typ ersättas av en folkvald EU-president.

Som europé har Lévy ingen förståelse för människors fixering vid sin nationalstat, etnicitet eller kultur, alltsammans föränderliga storheter. Men som jude oroas filosofen av den ökande antisemitismen i Europa. Han lägger skulden på en ohelig allians mellan skinnskallar och islamister och beklagar att allt fler franska judar känner sig tvungna att emigrera till Israel. De borde istället stanna i Europa och stå upp för de humanistiska värdena, eftersom judisk visdom alltid har varit en viktig del av den europeiska identiteten. BHL ­bortser i detta sammanhang från det pinsamma faktumet att en växande andel av de franska judarna röstar på Marine Le Pen. Han hyser nämligen ett enormt förakt för ”den blonda pesten” och hennes 25 procent av Frankrikes väljare. Front National är själva antitesen till den universalism och interventionism Lévy förespråkar, och han vill bekämpa den europeiska extremhögern med hjälp av politisk isolering, medial demonisering och inskränkningar av yttrandefriheten.

I övrigt är BHL inte nämnvärt intresserad av fransk inrikespolitik eller européers vardagsbekymmer. Parisfilosofens paradgrenar är demokrati och mänskliga rättigheter i avlägsna länder. För Lévy är det en självklarhet att agera när civilbefolkningar hotas av massakrer, oavsett de långsiktiga konsekvenserna. Därför tvingas den väluppfostrade arvingen ibland, för den goda sakens skull, att liera sig med skumma typer. Till exempel är han medveten om att inte alla fraktioner av den ukrainska Majdanrörelsen har rent mjöl i påsen, men nu gäller det att sluta leden och stå samman mot Putin. Västvärlden måste engagera sig i Ukrainas öde och föregå med gott exempel i kampen för demokratin. Den ryske tyrannen och hans chefsideolog Dugin ska stoppas innan de går för långt i sina försök att realisera en eurasisk dystopi.

I enlighet med sina principer var Bernard-Henri Lévy president Sarkozys främsta pådrivare och rebellernas bästa vän under förspelet till den internationella militärinsatsen i Libyen 2011. Detta händelseförlopp tas bara upp i förbigående i Hôtel Europe. Så här tre år efter bombningarna plågas Libyen av islamism och inbördeskrig, men på sistone har BHL hävdat i flera franska medier att kaoset i landet hade blivit ännu värre om Khaddafi hade fått sitta kvar vid makten. I augusti sammanfattade han i veckotidningen Le Point sin inställning till libyernas umbäranden med orden”Je ne regrette rien”.