Det finns en märklig likhet mellan svensk försvarsdebatt när det säkerhetspolitiska läget är tilltagande allvarligt och de perioder när den eviga freden intecknas. Den lamslås och blir upptagen av penningdiskussioner om pinsamt små summor, politiker pekar ut specifika materielsystem som ska till eller bort och en lika tröttsam som bekväm diskussion pågår om gamla underlåtenhetssynder. Mindre intresse ägnas åt reella möjligheter att genomföra eventuella ambitionsökningar så snabbt som krävs när man är sent ute. Kanske beroende på att dessa gränssättande funktioner, om de kommer i dagen, lägger viss sordin på handlingskraftiga förslag.

Officersförsörjning är en sådan gränssättande faktor. En annan är tillgången till instruktörer bland anställda soldater och sjömän, som i en slimmad organisation i skymningsläge är fullt upptagna med att vara i insats. Detta problem förstärks ytterligare om det inte finns någon personalreserv att kalla in och snabbt fräscha upp kunskaperna på, eftersom man då måste öka utbildningsvolymerna kraftigt – vilket i sin tur låser kontraktsförbanden än mer. Inom vissa funktioner är diskussionen om kompetensförsörjning helt frikopplad från materielen. Pigga förslag om att behålla respektive anskaffa fler JAS Gripen måste ställas i relation till en fullskalig kris vad gäller antalet stridspiloter redan idag. Att det tar ungefär ett decennium att få fram en krigsplacerad pilot bör fler fundera över.

För sex år sedan lades värnplikten vilande till förmån för rekrytering av soldater och sjömän på frivillig grund. Beslutet var en följd av att det militära försvaret skulle utformas till ett tillgängligt insatsförsvar med ökad förmåga till internationella insatser vilket – tillsammans med en radikalt minskad krigsorganisation jämfört med tidigare årtionden – gjorde beslutet rationellt och kanske till och med rätt utifrån dåvarande omständigheter.

I all sin visdom behöll den dåvarande regeringen pliktlagen samt gjorde den könsneutral. Den skulle bara inte tillämpas. Tanken var att politiken snabbt skulle kunna återuppväcka mönstring och grundutbildning med värnplikt om omvärldsutvecklingen så krävde eller om krigsorganisationen inte längre kunde bemannas på helt frivillig väg. Dock var det mindre klokt att bortse från varningar från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), som i en rapport i samband med reformen bland annat framhöll att man skulle vara beredd att kontinuerligt följa upp resultatet och göra justeringar, tillskjuta mer pengar vid behov och skapa incitament för soldater och sjömän. Allt detta mot bakgrund av internationella erfarenheter från länder med yrkesförsvar.

Sex år gick och inblandade parter ville så gärna att reformen skulle vara lyckad att det upprepades som en besvärjelse att personalförsörjningen i stort gick bra och framförallt att det var för tidigt att dra några slutsatser. Dilemma uppstod mellan behov av att tydliggöra problem och att det skulle inverka menligt på rekryteringen om Försvarsmakten skulle omgärdas av signaler om krisbransch. Men till slut tornade en allt sämre säkerhetspolitisk utveckling upp sig så mycket att de skarpa frågorna måste ställas: Hur har det gått och vad händer om vi fortsätter som förut, med ungefär samma resultat?

I oktober 2015 fick jag regeringens uppdrag att utreda hur en robust personalförsörjning av Försvarsmaktens ska gå till, med fortsatt tyngdpunkt i frivillighet men där plikten stöttar upp när rekryteringskraften inte räcker för krigsorganisationens behov. En viktig del av arbetet bestod i att klarlägga hur läget egentligen är. Det var en stark upplevelse på flera sätt.

Försvarsmakten behöver rekrytera 4 000 personer årligen för den nuvarande organisationens behov. Det genomsnittliga resultatet sedan frivilligreformen inleddes är dock blott 2 500 personer per år. Det ger, som var och en kan räkna ut, ett växande underskott. Vid årsskiftet saknades ungefär 800 kontinuerligt tjänstgörande och 6 600 tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän jämfört med målbilden. Utredningen kunde inte se att rekryteringskraften ökar framöver, snarare tvärt om bland annat beroende på demografisk utveckling och låg ungdomsarbetslöshet i målgruppen.

Tillståndet i officersförsörjningen, som är helt avgörande för förmågan att tillväxa om politiken till exempel beslutar om en utökad krigsorganisation, är alarmerande. Rekryteringsbasen är helt enkelt för liten. Redan år 2020 understiger tillgången på yrkesofficerare behovet. För att nuvarande mål ska kunna nås måste rekryteringen i princip fördubblas redan under nästa år. Om inga åtgärder vidtas är personalreserven dessutom utraderad under nästa försvarsinriktningsperiod (2021–2025). Lägg den säkerhetspolitiska utvecklingen och politiska ambitioner att öka den operativa effekten i Försvarsmakten ovanpå detta och det blir en omöjlig ekvation. Vi kan anskaffa vilka materielsystem som helst och besluta om nya krigsförband – men vem ska bemanna dem? Om Försvarsmakten går i strid, hur ska förluster ersättas utan personalreserv?

Sammantaget landade utredningen i bedömningen att såväl det försämrade omvärldsläget som svårigheterna att på helt frivillig väg bemanna krigsförbanden motiverar att regeringen fattar beslut om att skyldigheten att genomgå mönstring redan från och med nästa år och att skyldigheten att genomgå grundutbildning med värnplikt ska gälla från och med den 1 januari år 2018. Det är en sportig tidsplan, med svensk försvarspolitiks mått mätt, som utan omsvep behövs för Sveriges försvarsberedskap.

Men det räcker inte. Det vore förödande att enbart väcka upp plikten utan att samtidigt stimulera intresset för Försvarsmaktens yrken. Vi ska inte tillbaka till allmän värnplikt och mobiliseringsförsvar. Så länge Sverige har anställda delar av försvaret behöver vi personer som vill fortsätta efter grundutbildningen. Det är ett av skälen till att den kulturförändring som under sex år har sipprat ut i myndighetens kapillärer – att soldater och sjömän är medarbetare och inte folk som är på tillfälligt besök och dessutom under plikt – måste hållas i även i fortsättningen. Personalförsörjningen ska bygga på frivillighet så långt rekryteringskraften medger. Det betyder att det personalbehov som inte kan tillgodoses genom att kvinnor och män frivilligt anmäler intresse, ska tillgodoses genom att kalla individer till mönstring där motivation ska vara en viktig faktor för vem som ska anses bäst lämpad. Hur många som ska kallas med plikt avgörs således av hur många som frivilligt söker sig till Försvarsmakten och går vidare in i pliktsystemet. För att öka attraktionskraften föreslår utredningen bland annat studieekonomiska incitament. Vidare anser utredningen att Försvarsmakten bör se över soldaternas ingångslöner. Få tycker att de 18 000 kronorna är rimliga.

Med utredningens lösning på hur plikt och frivillighet ska giftas ihop i ett system kommer de planerade utbildningsvolymerna att garanteras. Det vill säga att det kommer vara 4 000 kvinnor och män årligen i utbildning. Det räcker dock inte för en robust personalförsörjning. Utredningen föreslår därför en ökning med 1 000 individer år 2020 och ytterligare 1 000 år 2021. Därefter bör volymen stabiliseras på totalt 8 000 om året. För nästa inriktningsperiod krävs ett tillskott på två miljarder kronor om året för att uppnå detta.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Kommer då dessa behövas släpas innanför grindarna medels polishämtning? Nej, det är knappast troligt och definitivt inte önskvärt. I det beredskapsunderlag som varje år sänds ut till 18-åringar framgår att det är drygt 22 000 kvinnor och män som kan kallas till mönstring, om hänsyn tas till eget intresse och motivation, varav nästan 15 000 är män och drygt 7 000 kvinnor. Dessa har aldrig Försvarsmakten fått kännedom om på grund av vattentäta skott mellan pliktsystemet – där beredskapsunderlaget ingår – och rekryteringen av frivilliga. Utredningen bryter upp detta hinder.

Med hjälp av rejäla incitament för att främja frivilligheten samtidigt som det vid behov är en skyldighet för alla svenska medborgare att mönstra och genomföra utbildning med värnplikt – en skyldighet som kan träffa alla svenska medborgare – kan en av pelarna i Försvarsmakten monteras upp, nämligen personalförsörjningen.

På ett generellt plan bör erfarenheten med personalförsörjningssystemet vara att inte överge system som garanterar en grundläggande förmåga att växa vid behov. Det är ett anständighetskrav alldeles oavsett omvärldsläget.