James Joyces roman var även ideologiskt tvivelaktig, sedd från såväl vänster som höger, eftersom en högt begåvad ung man som Stephen Dedalus i den visar sig ha något viktigt att lära sig av malträterad medelmåtta som den judiske annonsackvisitören Leopold Bloom, som varken är någon liberal intellektuell eller någon revolutionär proletär.

Inget av detta skulle dock vara tillräckligt för att ge romanen det skandalomsusade rykte som den hann få redan inom en vecka efter publiceringen av den första upplagans tusen exemplar. Det var ett rykte som talade om obscenitet och oanständighet. Detta spreds som en löpeld, naturligtvis främst i sådana kretsar där ingen hade läst romanen och där folk trodde sig kunna bli besudlade av något osunt bara genom att röra vid den förfärliga boken.

På kort sikt var detta förödande för författaren och hans förläggare, men på lång sikt kom det att gynna författaren och hans roman, bara inte den självuppoffrande Sylvia Beach som drog sig ur karusellen när de juridiska processerna kring romanen började bli alltför kostsamma och därför inte kammade hem någon större vinst när romanen blev en veritabel storsäljare ett tiotal år efter den första publiceringen.

I drygt ett decennium var det förbjudet att sälja och distribuera boken. Numera uppfattas den allmänt som den viktigaste roman som har skrivits på engelska språket. Den var förbjuden på grund av sin obscenitet. Det är en ”obscenitet” som inte bara innefattar skildringar av samlag, onani, exhibitionism och allsköns erotiska fantasier. Vad som också beskrivs, med lika stor närgångenhet, är exempelvis att folk petar sig i näsan, släpper väder och urinerar eller förrättar ännu mer tyngande behov. Med rätta berömd är skildringen av hur Leopold Bloom sitter på utedasset och skiter.

Det mest chockerande är att författaren beskriver allt detta som fullkomligt normalt. Här finns inga komiska burleskerier som hos Rabelais, med floder av kiss och väldiga högar av bajs. Sådant kan man ju skratta åt. Här finns heller inget kittlande ekivokt som i Decamerone eller i Casanovas memoarer. Sådant kan man ju läsa för den sexuella kittlingens skull.

Att läsa Ulysses som pornografi skulle ge klent utbyte. De erotiska inslagen saknar alldeles den vanliga pornografins kännetecken. Dessutom är de fåtaliga och ibland så flyktigt antydda att bara en mycket tålmodig och ganska vältränad romanläsare riktigt kan uppfatta dem.

Att romanen blev förbjuden på Irland, i England, i USA och annorstädes var på grund av dess ”obscenitet”. Att den under sina förbudsår blev hett eftertraktad och under mer eller mindre äventyrliga former smugglades till nyfikna läsare i olika länder tycks däremot främst ha berott på att ryktet om dess obscenitet väckte en förväntan på något särdeles saftigt pornografiskt. Det var en förväntan som sällan eller aldrig infriades. Den kult som sakta men säkert växte fram kring den förbjudna boken kom istället att alltmer betona dess exklusivitet och karaktär av avancerat litterärt experiment, begripligt bara för den lilla intellektuella elit som så många gärna ville tillhöra.

I sin nyutkomna The Most Dangerous Book beskriver Kevin Birmingham mycket detaljerat de olika bokhistoriska och juridiska turerna kring Joyces roman. Han spekulerar också mycket intresseväckande kring de olika symbolvärden som har förknippats med romanen sedan den första gången publicerades för snart hundra år sedan. Från sin undanskymda position som förbjuden och sällan läst bok har den genom decennierna gjort en raketkarriär inom litteraturhistorien och är vid det här laget den av alla romaner i världen som har ägnats mest forskning och flest mer eller mindre heltäckande explikationer och tolkningsförsök. Den har blivit den litterära modernismens mest kanoniserade skrift.

Kevin Birmingham är lektor i litteraturvetenskap vid Harvard och där främst verksam som lärare i creative writing. Att han själv äger den förmåga han till vardags ägnar sig åt att försöka lära ut bidrar i hög grad till att hans receptionshistoriska studie av spelet kring Ulysses blir rolig att läsa. Birmingham skriver påfallande väl och vet hur man ska dra en god historia, dessutom hur man kan krydda en framställning med festliga citat som inte alltid är så nödvändiga i sak men känns uppiggande att få ta del av. Så här kan det låta när Anthony Comstock, i 40 år chef för The United States Post Office, ges tillfälle att förklara varför lustan är en så destruktiv impuls: ”Lust defiles the body, debauches the imagination, corrupts the mind, deadens the will, destroys the memory, sears the conscience, hardens the heart, and damns the soul. It unnerves the arm, and steals away the elastic step.”

Vi får veta vad en rad bigotta förläggare, präster, jurister och tulltjänstemän ansåg om den i deras ögon så förfärliga och djupt motbjudande romanen. De citeras ganska ymnigt och framstår inte bara som beklämmande utan lika ofta som så fåniga att man baxnar. Man kan nästan känna sig som förflyttad till en film av bröderna Marx, med Groucho ivrigt flängande mellan sippa tanter och farbröder klädda i pråliga festklänningar respektive frack, den ena löjligare än den andra. Det är bara att citera dem för att det ska bli god underhållning.

Det var inte bara en lång rad av samhällets stöttepelare som förfasade sig över Ulysses och därmed ofrivilligt bidrog till marknadsföringen av romanen. Dess herostratiska ryktbarhet för ohämmad obscenitet väckte naturligtvis stigande nyfikenhet. Folk var beredda att betala mycket för att komma över ett exemplar. Via Kanada smugglades den över gränsen till USA, där innehav av den var förbjudet. Den unge äventyrslystne Hemingway var en av dem som villigt enrollerade sig i kedjan av romansmugglare. Inte heller i England hjälpte det att man försökte tiga ihjäl romanens existens och att några sedlighetsivrande myndighetspersoner drev BBC att i sina sändningar förbjuda till och med ett omnämnande av bokens titel. Alla dessa censuråtgärder visade sig vara kontraproduktiva. Nyfikenheten bara växte och romanen blev obönhörligen alltmer berömd, både berömd och beryktad, trots att ganska få ännu hade fått en möjlighet att komma över ett exemplar och läsa den.

Tyngdpunkten i Kevin Birminghams framställning är lagd på romanens märkliga öden och äventyr i USA, medan de europeiska moralstriderna kring den behandlas bara flyktigt eller ibland rentav irriterande summariskt. Det amerikanska materialet har Birmingham däremot suveränt handlag med. Det är också här han bidrar med nytt stoff efter att tydligen lagt stor möda på att leta i gamla rättsarkiv, spåra brev och skaffa fram biografiska uppgifter om personer som blev dömda för att ha låtit trycka och sälja mer eller mindre fullständiga piratupplagor av Joyces roman eller om sådana rättänkande själar som satte sin heder på spel för att till varje pris skydda amerikanska medborgare från att utsättas för vad de själva ansåg vara pervers litterär smörja ihopkommen av en gudlös och galen irländare bosatt i den moderna syndens huvudstad Paris.

Av särskilt intresse är porträttet av den advokat, Morris Ernst, en judisk immigrant av tjeckiskt ursprung, som bestämde sig för att försöka initiera en rättegång rörande Joyces roman. Han var expert på tryckfrihetsmål och en briljant förkämpe för medborgerliga rättigheter. Tack vare sin förslagenhet i juridiska angelägenheter och rejäl ekonomisk uppbackning lyckades han efter några års förarbete få till stånd en rättegång angående det amerikanska förbudet mot att trycka och distribuera romanen. Det kom att bli det dittills största och mest uppmärksammade rättsfallet ägnat en konfrontation mellan lag och litteratur. Morris och hans stab lyckades kringgå en rad juridiska komplikationer.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Rättegången kom till stånd i New York 1933. Ernst drev linjen att Ulysses var en modern klassiker, ”a modern classic”, och att den präglas av så hög konstnärlig kvalitet att förbudet mot den främst av det skälet borde hävas. Strategiskt nog medgav han att den var ”obscen” i den federala lagens mening och siktade istället in sig på att plädera för estetiska värden och för romanens klassikerstatus. Att han var så energisk med att framhålla att den var en ”modern klassiker”, bara elva år efter publiceringen, berodde på att det fanns ett amerikanskt lagrum som tillät publicering av klassiska verk, även om de skulle kunna klassificeras som obscena.

De intrikata turerna kring rättsprocessen, som fortlöpte inom flera och stegvis allt högre instanser, tar Birmingham suveränt vara på. I detta parti är hans bok minst lika spännande som en kriminalroman. Och det är den intelligente Morris Ernst som är centralfiguren.

När förbudet mot Ulysses till sist hävdes den 7 december 1933 var det en stor nyhet inte bara i USA utan även i England. Time Magazine gav ut ett nummer med Joyce på omslaget och lät skriva att den friande domen var en litteraturhistorisk milstolpe: ”For last week a much-enduring traveler, world-famed but long an outcast, landed safe and sound on the US shores. His name was Ulysses.”

Den stora uppmärksamheten kring den friande domen ledde till att romanen blev en grandios kommersiell succé ett par månader senare och att även England snart hävde förbudet mot den (dock inte Irland, märk väl). Det var också en dom som vid denna tid kom att få ett viktigt symbolvärde. Den föll i slutet av ett år, då de nazistiska bokbålen hade gått som en löpeld genom Tyskland, med början den 10 maj 1933 då cirka 20 000 böcker och 5 000 bilder under ceremoniella former brändes på Opernplatz i Berlin. Så blev James Joyces Ulysses snabbt omvandlad till en symbol för konstnärlig frihet, liberalism och demokrati. Att bejaka den betydde att man var motståndare till censur, diktatur och bokbål.