Efter mitt tal om företagens samhällsansvar (CSR) i Mellanöstern sätter jag mig bredvid Ibrahim Al-Fawaz som representerar oljebolaget SASREF, en av huvudsponsorerna för konferensen. Han vänder sig, tackar så mycket, och med ett något överlägset leende säger, ”det var intressant att se ett utländskt perspektiv på det vi gör”.

Utländska perspektiv är för övrigt ingenting som präglar denna konferens. Jag är en av tre inbjudna utländska talare till Jubail International CSR & Sustainability Forum, den första av sitt slag i Jubail, en stad på Saudiarabiens betydligt mer konservativa östkust. Jubail domineras av oljeindustrin, och raffinaderierna omringar staden, som när mörkret faller blir belyst av alla skorstenarnas flammor.

I konferenshotellets lobby träffar jag de andra två, Alexandre och William, redan första dagen: vi är inte bekanta sedan tidigare men graviterar mot varandra då vi är de enda deltagarna som inte talar arabiska. Information från konferensarrangören har varit mycket knapp och det visar sig att ingen av oss vet riktigt vad vi har att förvänta oss.

Vi känner oss något isolerade, men Saudiarabien som land känns något isolerat i sig. Trots att jag bott flera år i Abu Dhabi och forskat om CSR i Mellanöstern, är detta min första resa till Saudiarabien. En särskild inbjudan krävs för att resa hit och vid mina fyra besök till visumexpeditionen var jag den enda besökaren.

När västvärlden för 40 år sedan började diskutera företagens samhällsansvar handlade mycket om välgörenhet och donationer. Idag har detta utvecklats till strategiskt CSR, där företagen försöker finna sätt att tillmötesgå alla företagets intressenter samtidigt som det gynnar verksamhetens lönsamhet och fortlevnad. CSR i Mellanöstern präglas däremot fortfarande av välgörenhetstänkande, och det är lätt för en utomstående att betrakta det arbete som görs idag som omodernt: att de ”ligger efter” men bör så småningom hinna ikapp.

Det är ingen akademisk konferens vi har hamnat på utan ett forum för utövare, organiserat av ett eventföretag. Detta är att vänta eftersom många universitet i Mellanöstern inte bedriver någon forskning utan fungerar främst som undervisningsinstitutioner. Flera talare bär doktorstitel men har tagit sina examina på annat håll.

Talen handlar huvudsakligen om två områden. Det första är att företagen fokuserar på välgörenhet, särskilt donationer. CSR betraktas som en företagsversion av Zakat, den av Islams fem pelare som kräver att muslimer ger en viss andel av sin inkomst i välgörenhet. Exempelvis har Saudiska National Commercial Bank donerat pengar till en organisation som stöder funktionshind­rade, och oljebolaget SASREF till ett trafiksäkerhetsprogram.

Det andra huvudområdet för CSR-arbetet i Saudiarabien är vad som kallas Saudization, det vill säga arbete med att få unga saudiska medborgare in på arbetsmarknaden – i Förenade Arabemiraten kallas liknande program för Emiratization. Problemet är att unga medborgare inte vill eller kan konkurrera med den välutbildade och billiga utländska arbetskraften. Dessa program består dels av statliga direktiv som reglerar andelen inhemsk arbetskraft som företag måste anställa, men även frivilliga insatser där företagen tillhandahåller praktiktjänster. Framgången med kvoteringen ifrågasätts då många talar om ”spökanställda” som anställs för att uppfylla kvoterna men som inte behöver göra mycket i praktiken. Arbetslösheten bland medborgarna är svårlöslig eftersom det till stor del handlar om en attitydförändring: på den saudiska nyhetstidningen Arab News förstasida säger arbetsmarknadsministern att ”det finns åtta miljoner gästarbetare och 86 procent av dem gör simpla jobb som inte är lämpliga för saudier”.

Inom vissa områden råder däremot en kompakt tystnad. På konferensen i denna oljebolagens stad nämns miljöarbete mycket lite. Om gästarbetares mänskliga rättigheter och kvinnors jämställdhet talas det överhuvudtaget inte.

Behandlingen av utländska arbetare i landet sträcker sig mellan extremer. Från de fattigare delarna av Sydöstasien söker sig tusentals till Saudiarabien varje år för att arbeta som bland annat tjänstefolk och byggarbetare. Medier utanför landet rapporterar ofta om usla arbetsvillkor, om misshandel och om gästarbetare som får sina pass konfiskerade så att de inte kan lämna landet utan arbetsgivarens tillåtelse. I andra änden av skalan finns de välutbildade i högre befattningar, främst västerlänningar, som lever väl i företagsdrivna ”compounds”, där deras arbetsgivare tillhandahåller bostäder och infrastruktur åt upp till 10 000 personer, med mataffärer, sportkomplex, shoppingcenter, sjukhus samt sina egna säkerhetsvakter.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Jämställdhet är inte en fråga som ens finns med på kartan. Bland konferensens 160 deltagare finns inga kvinnor. Kvinnors roll och rörelsefrihet utanför hemmet är mycket begränsade: endast 15 procent av arbetskraften är kvinnor, och bara en bråkdel av dessa är saudiska kvinnor. Jag läser en insändare av en kvinna som är bestört över att en schejk offentligt har liknat kvinnors arbete inom sjukvården med prostitution. Men det finns exempel på förändringsarbete.

Ett svenskt företag i Saudiarabien som har börjat arbeta med detta är H & M, som nu utbildar kvinnor att arbeta i sina butiker. Överlag lägger utländska företag större fokus på CSR än lokala – men de gör mindre än vad de gör hemma. Detta är naturligtvis förklarligt, givet att de påtryckningar multinationella företag får för sitt agerande i Saudiarabien ofta kommer från hemländerna. Ett belysande exempel är den storm av kritik som Ikea fick ta emot när det kom fram att nästan alla kvinnor retuscherats ur företagets saudiska katalog.

De skillnader vi ser mellan västerländs­ka och lokala företag är inte enbart en mognadsfråga: det fokus på donationer och välgörenhet som för en utomstående ter sig outvecklat har djupa rötter i islamisk tradition. Troligtvis kommer företagsledare i regionen att plocka till sig meningsfulla strategiska insikter, och vi kommer säkerligen i framtiden se välgörenhet som är mer strategisk i sin utformning. Däremot kan inte CSR i Mellanöstern endast handla om att hinna ikapp västerländska företag vad gäller strategisk CSR. Medan västerländska företag kämpar med att ta fram och överföra sina egna etiska koder, arbetar saudiska företag redan inom ramen för kulturella och reli­giösa värderingar, som genomsyrar hela samhället, då även företagandet. Islam kan kanske bli grunden för etiska bolagskoder i Mellanöstern.