Så lyder den alarmerande varningssignalen i Alan Friedmans personliga, polemiska och ömsinta skildring av det aktuella tillståndet i ”Il Bel Paese”. Alan Friedman är en välorienterad, amerikansk ekonomijournalist, bosatt i Italien sedan mitten av 1980-talet. Han skriver på italienska för en italiensk läsekrets. Stora delar av underlaget till boken finns i videoformat på hemsidan hos dagstidningen Corriere della Sera (www. corriere.it).

Uppmaningen i bokens titel att slå ihjäl ”Leoparden” (Il gattopardo) syftar inte på något djur eller någon person. ”Leoparden” är bara en metafor för den rådande mentaliteten. Den syftar på de bevingade raderna i romanen av Giuseppe Tomasi di Lampedusa: ”om vi vill att allt skall förbli som det är så måste allt förändras”. Så försvarar i Leoparden den unge sicilianske adelsmannen sitt beslut att ansluta sig till Garibaldis piemontesiska erövrare under Italiens enande. Ett uttryck för aristokratens cyniska anpassning till nya realiteter. Låt oss låtsas stödja det nya för att bevara det gamla.

I förlängningen av ”Leopardens” tankegång kan man se den elaka kommentar till Italiens enande som den store sicilianske författaren Leonardo Sciascia en gång gjorde: den syditalienska aristokratin underkastade sig norditalienarna, men som revansch lät de utbilda sina söner till advokater för att invadera statsapparaten. Vad Sciascia kallade en ”sicilianisering” av Italien är ett fenomen i skarp kontrast till den gängse bilden av Italiens enande. Det förklarar till stor del varför ”Leoparden” fortfarande lever. Ett av Italiens grundläggande problem ligger i statsapparaten och den väldiga, ineffektiva och korrupta offentliga förvaltningen. Staten är svag medan (det civila) samhället är starkt.

I huvuddelen av boken presenterar Alan Friedman en brutal diagnos av den italienska sjukdomsbilden. Den sista delen innehåller hans förslag till terapi, en välkänd, besk medicin som italienarna hittills har vägrat svälja.

Friedman beskriver levande hur han på 1980-talet kom till Milano som ung korrespondent för Financial Times. Då levde alltjämt föreställningarna om de italienska rekordåren, ”det ekonomiska miraklet”, i ”världens femte ekonomi”. Han beskriver hur de förnämsta milanesiska salongerna öppnades för ynglingen. Först i efterhand förstod han att rapporterna i Financial Times bidrog till att ge internationell prestige åt aktörerna i den lilla värld av banker, industrier, medier och modehus som kretsade kring börsen i Milano. Självsäkert toleranta lät de sig varje dag bespottas av den intellektuelle giganten, författaren och tidningsmannen Indro Montanelli. Förbluffad lärde sig Friedman att den vanligaste affärsmetoden var insider trading.

Milano var vid den här tiden fortfarande Italiens moraliska huvudstad, en utpost i den centraleuropeiska kulturkretsen, några mil från bankvalven i Lugano i Schweiz, till synes fjärran från intrigerna i den romerska världens politiska basar. Milano hade ännu inte avslöjats som mutornas huvudstad, som Tangentopoli. Sicilianiseringen och ”Leoparden” var ännu inte fullt synliga. Den stora illusionen levde, den om fortsatta rekordår med hedonistiska livsbejakande njutningar.

Runt hörnet lurade de stora skandalerna som svepte undan den politiska konstellation som under efterkrigstiden hade bildat Italiens regeringar. Ständigt nya regeringar med ständigt samma män.

Undanskymd på ett slott i Arcore, nordöst om Milano, satt Silvio Berlusconi, en brett leende, charmerande uppstickare som med startkapital av oklart ursprung började bygga en ny stadsdel i stadens periferi. Han hade en lysande affärsidé, som ingen visste säkert om den var helt laglig eller ej. Men han hade politisk täckning av vännen och premiärministern Bettino Craxi, socialist från Milano. Idén var att bygga in kabel-tv i de nya kvarteren. Så utvecklades byggmästaren till medieentreprenör, och Silvio Berlusconi slog mynt av idén att sälja drömmar till folket: De kommersiella tv-kanalernas tuttifrutti. Fotboll och halvnakna flickor. (Bunga-bunga i Arcore är ett senare tiders påfund, inspirerat av Berlusconis kompis Muammar al-Khadaffi.)

Alan Friedman frågar sig hur den politiska eliten under ett par årtionden kunde förbise att rekordårens mirakel höll på att gå mot sitt slut. Framförallt frågar han sig hur dessa människor kunde låta statens finanser skena iväg och statsskulden växa mot skyn. Han söker upp och intervjuar en rad före detta regeringschefer utan att få riktigt övertygande svar.

Det intressantaste kommer från Giuliano Amato, Italiens Dr Subtil, en sofistikerad, knivskarp, lågmäld jurist som under lång tid var Bettino Craxis närmaste man. Amato, som lyckats politiskt överleva även efter Craxi, är idag domare i HD. Ifjol publicerade han en klarsynt, delvis självkritisk analys av Italiens förfall: Grandi Illusioni. Hans slutsats är densamma som Friedmans: den italienska eliten har under åratal vägrat inse realiteterna. Hur var detta möjligt?

Pressad av Friedman gör Amato till slut ett medgivande som verkar trovärdigt. Trots att den ekonomiska tillväxten försvagades vägrade Bettino Craxi och Giulio Andreotti att skära i statens utgifter för att inte ge det stora italienska kommunistpartiet (PCI) något manöverutrymme. För att locka väljare var regeringens linje att alltid bjuda över PCI. Så grundlades den enorma statsskulden redan innan Silvio Berlusconi steg in på den politiska arenan och så småningom förde Italien till randen av statsbankrutt (2011). Ansvaret för detta vanstyre faller inte bara på Berlusconi utan på alla de politiska ledarna under de senaste drygt 30 åren.

Samtidigt finns här en paradox som Alan Friedman inte riktigt lyckas förklara. Insikten om den hotande katastrofen har ju funnits länge i den egendomliga enklaven Palazzo Koch på via Nazionale i Rom. Där ligger Italiens riksbank, Banca d’Italia, som av outgrundliga skäl har fostrat en helt egen kultur. Banca d’Italia är den sakliga kompetensens högborg, personifierad av framträdande namn som Guido Carli, Carlo Azeglio Ciampi och Mario Draghi. Varningsropen från banken förblev verkningslösa. Det hjälpte inte ens att bankens bästa teknokrater rekryterades till tjänst i politiken. Reformerna uteblev. ”Leoparden” levde vidare.

Min personliga gissning är att de ledande i Italiens politiska klass förstod att landet riskerade att spåra ur, men de trodde sig inte om att själva kunna driva igenom de nödvändiga reformerna. De hoppades på hjälp utifrån. Från Europa och från marknadskrafterna.

Den gemensamma valutan var som en kortisonkur som gömde problemen för stunden. Sedan skulle den tjäna som en hävstång för reformerna. Giulio Andreotti sov under nattmanglingen i Maastricht i december 1991, då konvergenskraven diskuterades. Efteråt konstaterade han cyniskt att ju hårdare krav, desto bättre för Italien. Så skulle Europa framtvinga de förändringar som den italienska regeringen själv inte orkade med.

Men Europa saknar liksom Italien den politiska centralmakt som kan kommendera fram reformer. Därför fanns det en föreställning om att marknadskrafterna skulle gripa in och driva igenom den modernisering som politiken försummade. Men marknaden försov sig under tio års tid. Först efter den grekiska katastrofen och Lehman Brothers bankrutt trängde budskapet igenom, och då förvreds det i den populistiska agitationen till det groteska påståendet att det skulle vara Tyskland som orsakade Italiens kris. Inte minst Silvio Berlusconi odlade denna konspirationsteori när han tvingades avgå i november 2011.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

IItalien har Alan Friedmans bok väckt uppmärksamhet för att han har kartlagt hur statschefen, president Giorgio Napolitano, redan på sommaren 2011 sonderade möjligheten att sätta in Mario Monti som regeringschef. Den episoden, liksom avslöjandet om hur Romano Prodi drog sig ur omröstningarna om presidentämbetet, betraktar jag som sidospår i boken. De intresserar bara de närmast inblandade.

Däremot har Friedmans förslag till reformprogram i tio punkter hög aktualitet eftersom Matteo Renzi nu har liknande höga ambitioner.

För Alan Friedman gäller det att komma till rätta med statsskulden, modernisera reglerna på arbetsmarknaden, stödja de svagaste i samhället, skära ner den politiska elitens privilegier, höja den kvinnliga förvärvsfrekvensen, införa öppenhet i offentlig förvaltning, reformera sjuk- och hälsovården, förmögenhetsskatt, liberalisering av alla skyddade så kallade fria yrkesgrupper.

Liknande genomgripande reformprogram har presenterats tidigare. Jag är helt övertygad om att de i allt väsentligt bygger på en korrekt diagnos. På ett abstrakt plan kan man till och med få bred uppslutning bakom ambitionerna. Den stora strukturella svårigheten i Italien är att gå från ord till handling. Kring varje kritisk konkret punkt samlas en vägrarfront av olika mer eller mindre legitima intressenter, som alla anser sig ha vetorätt. Sådant är det mycket välorganiserade civila samhället, som sedan länge utgör Italiens ryggrad. Dess flexibla anpassningsförmåga och kreativitet har räddat landet undan katastrofer. Idag när Italien mer än någonsin exponeras för den nya globala världens konkurrenstryck ställs de svåra akuta framtidsfrågorna på sin spets. ”Leoparden” skjuter dem nog helst på framtiden.