Många som tidigare i mycket stor utsträckning själva fick bestämma hur de skulle lägga upp sitt arbete klagar numera över detaljstyrning, kontroll och misstro från statsmakternas sida. Ett exempel är lärarkåren. Lärare som tidigare själva fick hantera utagerande elever eller elever med svårigheter ska numera rätta sig efter anvisningar om lågaffektivt bemötande, efter regler om dokumentation, efter beslut från Skolinspektionen om hur de vid någon given tidpunkt i det förflutna borde ha bemött eleven och hur de alltså i framtiden ska bemöta eleven.

Annorlunda uttryckt har lärarens pastorat – där läraren alltså, om man tar metaforen på allvar, på eget samvete och med eget ansvar är barnens vårdande fåraherde – blivit ett kneg, ett vanligt jobb där man som alla andra får finna sig i att arbetsgivaren leder och fördelar arbetet. Liknande gäller för läkare, för domare och för universitetsanställda. Tidigare självständiga professioner har blivit eller är på väg att bli vanliga arbetstagare.

Detta skaver på flera sätt. Tydligast är kanske att den ökade kontrollen och det minskade rörelseutrymmet går stick i stäv med den samtida trenden att experter av olika slag får allt högre social status. Professionerna är ju närmast per definition expertkårer: endast en läkare kan kunnigt och kompetent ge sig in i en debatt med en annan läkare, endast en lärare kan bedöma vilka realistiska möjligheter det finns att hantera klassrummets elever, endast en domare vet vad det innebär att på eget ansvar behöva utöva statens maktmonopol. Status och för all del även självbilden av expert krockar med den tilltagande styrningen.

Därtill kommer att styrningen ofta inte anses leda till förbättringar. Politiska och administrativa lekmän som bestämmer vilka rådgivningar och ingrepp som ska prioriteras på vårdmottagningen, vilka elever som behöver mest hjälp och av vilket slag, och som helst vill se färdigformaterade block av förformulerade standardmotiveringar i domar är inte precis populära. I samtliga professioner ser det därför ut att finnas ett utbrett missnöje med rådande situation.

”Vi måste någonstans klara att samtidigt drömma som utopiker och arbeta som cyniker, eller åtminstone som pragmatiker.”

Frågan är därför hur nuvarande situation kunnat uppstå. Jag är inte säker på att jag kan ge något svar, men jag vill kasta fram tre förklaringar som jag menar utgör åtminstone aspekter av svaret. Den första förklaringen är att professionerna inte längre åtnjuter det förtroende de en gång hade. Den andra förklaringen är att staten alltmer byråkratiseras och att denna trend också ­omfattar professionerna. Den tredje förklaringen är att vår stat gör för mycket, att den därför försöker få kontroll över allt och alla och att detta också slår mot professionerna.

Jag börjar med förtroendet.

Professionerna utövar makt: uppfostrar barn, vårdar sjuka, bestämmer över rättsliga förbud och påbud för enskilda. När man lägger makten över något som påverkar det egna livet i händerna på någon annan, finns två möjligheter. Den ena är att lita på vederbörande, att hysa förtroende för den, och att hoppas att den mäktige kommer att kunna hantera sin makt på ett acceptabelt sätt. Det andra sättet är att kontrollera vad vad den mäktige gör med sin makt, så att man kan upptäcka och stoppa olämpliga beteenden. Förtroende och kontroll är ömsesidigt uteslutande storheter: antingen har man tillit eller också kontrollerar man. Har man förtroende, behöver man inga kontroller; kontrollerar man, visar man även att förtroende saknas. Den ökade kontrollen av professionerna är alltså ett tecken på minskat förtroende.

Konstateras kan också att befogat förtroende är ekonomiskt billigt, eftersom kontrollmekanismer inte behöver utformas, tillämpas eller övervakas . Dessa saknar ju värde så länge allt står rätt till. Obefogat – missbrukat – förtroende är däremot dyrt, eftersom den opålitliga mottagaren av förtroendet potentiellt kan åstadkomma stora skador innan någon märker att allt inte står rätt till. Omvänt är det då förstås med kontrollmekanismer: de är dyra när de inte behövs, men kan visa sig vara synnerligen lönsamma om och när missbruk kan förhindras eller beivras.

Professionerna åtnjöt tidigare stort förtroende. Att ifrågasätta en läkare, en lärare eller en domare krävde nog ett mod som få hade, ens i den politiska sfären. Professionsutövares kunskapsövertag medför att lekmän ofta drar sig för att kritisera eller ifrågasätta. Förtroendet var alltså en funktion, inte enbart av upparbetad respekt, utan också av en över- och underordning i kunskaps- och statushänseende, liksom även av en underdånighet från lekmännens sida.

Detta övertag är borta. Dels har en allmän demokratisering och nedmontering av auktoriteter jämnat ut statusövertaget. Läraren är ingen respektsperson längre, utan en myndighetsföreträdare över vilken medborgaren i sin egenskap av suverän har bestämmandemakt. Dessutom har internet och lättillgänglig kunskap skenbart jämnat ut övertaget. Många läkare berättar hur patienterna numera kommer till mottagningen med en färdig och Googlebaserad diagnos som de helst vill få bekräftad. Den breda tillgängligheten av lagtext medför att juristens förkunnanden av det rätta inte längre accepteras lika okritiskt som tidigare. Oavsett hur välgrundade båda trenderna – demokratisering och kunskapsnivellering genom internet – är har de tillsammans bidragit till att professionernas tidigare övertag har upphört. Men då finns inte heller längre någon grund att ha särskilt förtroende för just professionsutövare.

Därtill kommer att professionerna inte heller alltid haft vett att förvalta förtroendet. Historier om blöta postseminarier på skattebetalarens bekostnad på universiteten har knappat bidragit till att främja den akademiska friheten. Domare som använt förtroendearbetstider till att döma när de kände för det (jo då, sådana fanns) och som inte märkbart påverkades av att akterna i inkorgen hopade sig visade inte precis att domarens oberoende är en central pelare för rättsstaten. Avarterna hade aldrig sådan omfattning att de präglade hela verksamheten, men de var tillräckligt omfattande för att professionerna skulle ge ytterligare skjuts åt den prestigeförlust som uppstod genom demokratisering och digitalisering. Den kostnad som ökade kontroller av professionerna medför framstår i det ljuset som lönsam: hellre att universitetsläraren som alla andra måste stämpla in till jobbet än ännu en berättelse om en professor som nås i skjutlaven när amanuensen ringer och undrar varför han inte är i seminarierummet hos studenterna. I viss utsträckning har alltså professionerna själva spelat bort förtroendet.

Den andra trenden är tendensen hos staten och statens byråkrati att reglera och standardisera. James C Scott visar i sin Seeing Like a State hur staten normerat allt från skogen till städer. Ofta har denna strävan förvisso dramatiskt dåliga konsekvenser – människoovänliga, för att inte säga människofientliga, städer som Brasília visar den byråkratiska drömmens baksida – men ofrånkomligen kan byråkratin endast se och förstå det som passar de rättsliga kategorier med vilka den måste arbeta. I synnerhet en rättsstatlig byråkrati, som måste ha lagstöd för sina ingrepp i befolkningens liv, kan endast hantera kategorier av svart och vitt: grått passar inte eftersom gråzoner inte kan bemästras.

En sådan byråkrati och ett samhälle som i stor utsträckning använder sig av en sådan byråkrati kan alltså inte kontrollera den svarta låda, det ogenomträngliga beslutskaos, som professionernas verksamheter generellt utgör. Hur ska man veta om den av skattebetalaren avlönade läraren gör sitt jobb om det saknas klara kategorier med vilka prestation och produktion kan mätas? Hur ska man kunna övervaka en statsanställd universitetslärares yrkesgärning när läraren har förtroendearbetstider och akademisk frihet? Är det rimligt att staten, som betalar för att läkaren ska bota människor från sjukdom och återföra dem till arbete, också ska behöva betala för att läkaren tar sig en timme att föra ett förtroligt samtal med patienten vid dennas säng?

Professionerna skapar byråkratiska tomrum genom att vara kategorifria områden. Byråkratin saknar mätbara kategorier för att veta om en läkare, lärare eller domare är bra eller dålig – alltså skapas sådana kategorier. För att de ska fungera, krävs sedan att professionsutövaren bockar av, dokumenterar och rapporterar hur många enheter kontrollerbara kvantiteter som producerats under arbetsdagen. Den professionella friheten blir i den rättsstatliga byråkratins namn mätbar produktion.

Den tredje trenden är den västerländska statens tilltagande oförmåga att infria sitt löfte att tillrättalägga medborgarens liv från vagga till graven. Varje gång en inflytelserik grupp pekar på något som kan betecknas som ett missförhållande, föreslås en statlig lösning – eller ett försök till statlig lösning. Staten är dock i grunden ett monopol för kollektiv våldsanvändning och alla dess övriga funktioner härleds från monopoliseringen av våldet: välfärdsstaten kan finansieras endast med skatter som måste betalas av dem som har ett överskott, och välfärdsstaten tuktar med sina villkor för hjälp den svaga medborgaren. I den västerländska liberala staten är våldsanvändningen styrd av regler, alltså av byråkratins verktyg. Detta skapar förutsebarhet när allt fungerar som det ska: medborgaren kan informera sig om reglerna och förutsäga hur den ansvariga tjänstemannen kommer att bete sig. Men reglerna är byråkratiska: de måste som sagt vara svarta och vita. Ska de omfatta livet från vaggan till graven, är det nödvändigt att livet, samhället, ja, allt förändras för att passa byråkratin.

Med varje grupp vars problem det allmänna åtar sig att lösa, ökar alltså byråkratin. Eftersom viljan och förmågan att betala skatt historiskt visat sig vara ändliga, måste mer byråkrati vid någon punkt finansieras, inte genom mer skatt, utan genom att den skatt som drivits in fördelas på ett nytt sätt. Det innebär att tidigare byråkratier måste klara sig med mindre pengar om nya byråkratier ska kunna grundas och finansieras. Den tilltagande regleringsstaten driver alltså på ett tilltagande finansieringsbehov.

Detta behov gör leverans i stora volymer långt viktigare än i stater med förhållandevis mindre byråkratier. Det är inte längre möjligt att ge, säg, rättsväsendet en viss summa pengar som sedan rättsväsendet självt får spendera som det tycker är rimligast för att säkerställa god rättsvård. Bedömningen ändras istället till frågan hur många domar som skattebetalaren får ut för sina pengar. Frågan blir om det inte skulle kunna vara möjligt att få ut fler domar för samma pengar, alternativt att ge en mindre summa pengar och ändå få ut samma mängd domar. Rättsväsendets protester att domarna blir sämre om ett mindre antal domare ska producera en större mängd domar båtar föga när pengar som tidigare gick till domare nu behövs för jämställdhet. Ju större staten blir i termer av antalet regleringar vars efterlevnad behöver övervakas, desto mindre resurser finns till varje enskild verksamhetsgren.

Tillsammans blir dessa tre trender en häxbrygd. Minskat förtroende för professionerna parat med en stat vars inneboende drift är att få kontroll över allt och alla inom sitt territorium och en av politiska krav driven och alltmer tilltagande reglering leder till frihetsförluster. Läraren, läkaren och domaren måste vara utbytbara eller kunna undvaras om de inte producerar i tillräcklig mängd: är de inte utbytbara eller kan de inte göras överflödiga, är det heltäckande regleringsprojekt som den västerländska staten försatt sig i inte möjligt.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Och vem har sagt att just professionerna ska vara fria, förresten? Om en arbetare får finna sig i fasta arbetstider och nogsamt reglerade handgrepp och pauser, varför inte också läkaren? Demokratisering betyder inte bara förlorat förtroende utan också förlust av prestige, och sociala skillnader som tidigare accepterades är inte längre självklara.

Men lärare utan auktoritet och utan maktmedel att behärska sitt klassrum har svårt att få elever att arbeta som har roligare saker att göra än att plugga tyska glosor. Läkare som inte har tid att prata med sina patienter upptäcker inte att Maj-Britt egentligen bara är ensam, inte kroniskt sjuk. Domare som måste hålla in- och utkorg i balans kommer förr eller senare att höfta till sina domar och beslut och inte längre kunna garantera att beslutsfattaren intellektuellt står bakom dem. Hur då göra? Hur balansera frihet, byråkratisering och sparkrav?

Det korta svaret är att jag inte vet. Jag ser inte att någon av de trender jag pekar på avtar – tvärtom, de ser ut att tillta. Så länge som statens finansförvaltning behöver mätbar produktion också av professionerna, så länge som politiken årligen måste ”spara” i befintlig verksamhet för att vinna rörelseutrymme att kunna ut­öka staten på annat håll, och så länge professionerna har svårt att i en jämlikhetsfokuserad samtid motivera varför de ska ha ­ speciell status, kommer också professionerna att behöva räkna med att regleras, med att arbetsgivaren leder och fördelar arbetet. En förändring förutsätter en annan samtid, en annan politisk och förvaltningspolitisk kultur, en annan stat än den vi har.

Och vem vet? Kanske är detta hållbart? Kanske är en lärare, en läkare, en domare i grunden inte betrodd med principiellt sett andra uppgifter än en arbetare vid ett löpande band? Den höger som så noga tittar på exakt hur varje skattekrona spenderas och den vänster som anser social skiktning vara principiellt problematisk verkar vara överens om den saken. Kanske är de frihetsreservat som professionerna hittills varit helt enkelt relikter från en svunnen tid och egentligen inte motiverade av arbetets själva karaktär?

Eller så är professionernas uppgifter i grunden annorlunda än andra arbetstagares. Då lär vi få se en tilltagande kris i förvaltningen, där skola, vård och rättsväsende kommer att fortsätta prestera allt sämre medan statsmakterna hårdhänt försöker effektivisera dem. Till dess det inte längre går.

Men vid den punkten torde inget förtroende finnas kvar för vare sig professionerna eller politiken.