De två storheter som Poe binder samman i sin inledning till novellen ”Morden på Rue Morgue” – intuition å ena sidan och analytisk förmåga å den andra – kan på många sätt sägas utgöra den dubbla kärnan av hans författarskap. Som författare närde han ett starkt intresse för både vetenskap och logik i allmänhet, och för de tekniska metoder som är applicerbara på själva skrivprocessen. Men han var samtidigt djupt kritisk mot vetenskapens anspråk på att med hjälp av systematisk observation och slutledning kunna nå fram till en uttömmande kunskap om världen.

Om de två polerna intuition och analys därmed gav upphov till ett spänningsfält inom Poes författarskap, så kan hans samtid sägas ha utgjort ett slagfält för dem. Och kanske är det, om vi ska tro historikern John Tresch, just genom denna tid av intensiv kollektiv kunskapsutveckling kring 1800-talets början, som Poes verk mest fruktbart kan läsas.

Under Poes korta livstid, mellan 1809 och 1849, börjar begreppet vetenskap i synnerhet på den amerikanska kontinenten att ta form och fyllas med sin moderna mening – en utveckling som i biografin The Reason for the Darkness of the Night utgör fond för en bred utläggning av såväl författarens personliga liv som hans litterära gärning. Vid 1800-talets början är ”vetenskapsmannen” som figur ännu inte fullt ut etablerad – ännu är det ”naturfilosofens” bredare anslag som utgör grund för sökandet om kunskap om naturen. Samtidigt visar Tresch hur de vetenskapliga framstegen i de ännu unga förenta staterna vid denna tid utgör en motor för teknikutveckling och politisk expansion, inte minst på bekostnad av den nordamerikanska ursprungsbefolkningen.

Men de erbjuder också populär underhållning, med shower som ställer nyupptäckta elektromagnetiska fenomen vid sidan om kvasivetenskap som skallmätning och hypnos. Det är en dubbelhet som i hög grad är närvarande hos Poe, som i sin tjänst vid redaktionen på ett antal tidskrifter gör sig till en av världens första vetenskapsreportrar, med utförlig rapportering om nya upptäckter och in­novationer, och som är snar att kritisera det han uppfattar som ovederhäftig humbug – men som också själv förklarar det vetenskapliga synsättet vara blint för tillvarons verkliga väsentligheter.

”Kritikern, menade Poe, bör i sin värdering av ett verk sätta allt annat åt sidan än verkets strikt konstnärliga kvaliteter: rim, rytm, färg, harmoni och form.”

Under samma period som starka krafter i det amerikanska forskarsamfundet gör sitt bästa för att minska inflytandet från charlataner och framhålla den vetenskapliga metodens objektiva standard, författar Poe såväl starka appeller för logik och vetenskaplighet, som satirer som pekar på vådan av det oreflekterade bruket av metod, en algoritmisk beskrivning av hur man skriver en spännande berättelse, och sonetten ”Till vetenskapen” där han målar upp en bild av den vetenskapliga blickens avförtrollning av världen. Senare ska han i essän ”The Philosophy of Composition” dekonstruera sin stora genombrottsdikt ”The Raven” för att göra gällande att hans egna texter på intet sätt är resultatet av slump eller intuition, utan utvecklar sig ”steg för steg mot sin fulländning, med samma preci­sion och rigida konsekvens som ett matematiskt problem” – i en sorts analogi, menar Tresch, med de mekaniska schackspelare och andra livlika imitationer som vid denna tid fängslade vetenskapligt intresserade publiker i hans hemland.

Edgar Allan Poe föddes 1809 som son till en skådespelerska. Fadern lämnade familjen tidigt, och när Poe och de två syskonen ännu var små dog även modern. Barnen placerades i var sitt fosterhem; Edgar som tvååring hos det förmögna barnlösa paret Allan. Han blev emellertid aldrig formellt adopterad, och en konflikt mellan honom och fosterfadern gjorde att han lämnade hemmet tidigt; någon del av familjeförmögenheten fick han aldrig. Efter en period i militärskola och ett antal kortare påhugg försörjde sig Poe, med knapp nöd, genom att skriva; 1836 gifte han sig med sin då bara 13-åriga kusin Virginia, och levde därefter tillsammans med henne och sin faster, Virginias mor, fram till fasterns död i tuberkulos två år före hans egen, 1847. Trots litterära framgångar förblev hans ekonomiska problem konstanta, och han hade återkommande problem med alkohol som intensifierades mot slutet av hans liv, och som troligen också bidrog till att ända det i förtid.

Treschs grundliga exposé utgör stundtals en något tung läsning för den som saknar omedelbar bekantskap med det tidiga 1800-talets politiska landskap och tongivande namn. I gengäld är utdelningen stor för den som framhärdar, i synnerhet med tanke på hur biografin utvecklar bilden av Poe som kritiker och stridbar debattör. Förutom att skriva sina fängslande historier, som med författaren Jules Vernes ord skildrar ”hypernervösa undantagsmänniskor” som ”missbrukar sin hjärna på samma sätt som andra missbrukar starka drycker” och ”driver reflexionen och logiken till deras yttersta gräns”, var Poe ytterst produktiv som skribent inom både vetenskap och litteraturkritik. Han odlade en polemisk stil som gjorde honom många antagonister – bland annat kollegan och ärkefienden Rufus Griswold som efter hans död smutskastade honom i en infam dödsruna, och som bisarrt nog sedan också fick uppgiften att förvalta hans litterära kvarlåtenskap.

I den brännande frågan om slaveriets vskaffande intog Poe, liksom många av sina vetenskapligt orienterade samtida, en förment neutral hållning – men desto skarpare markerade han sina åsikter i estetiska frågor, och det var inte minst hans ofta skoningslösa recensioner som gjorde honom till en kontroversiell person. Detta starka litterära omdöme vilade, visar Tresch, på en solid idémässig grund. Kritikern, menade Poe, bör i sin värdering av ett verk sätta allt annat åt sidan än verkets strikt konstnärliga kvaliteter: rim, rytm, färg, harmoni och form. Verkets förmåga att åstadkomma avsedd effekt var det väsentliga, ansåg författaren – frågor om moral och idéinnehåll har ingen plats i en estetisk bedömning. Omkring sig såg han kritiker om och om igen göra sig skyldiga till det han kallade för ”didaktikens kätteri”.

Det är också tack vare de mindre kända texter som Tresch håller fram som läsaren får fullt grepp om Poe som en vad vi med dagens språkbruk skulle ka­lla utpräglat autofiktiv författare. På samma sätt som litterära texter som ”Morden på Rue Morgue” och ”Fakta i Ernest Valdemars fall” lät åtminstone läsarna i Poes samtid sväva i ovisshet om autenticiteten i de händelser som återges, använde sig Poe av fiktiva medel för att skapa uppmärksamhet kring skenbart journalistiska alster. Det mest frapperande exemplet är hans rapportering kring en irländsk äventyrare som 1836 korsade Atlanten i en varmluftsballong. Artikeln gav upphov till braskande nyhetsrubriker och explosionsartad lösnummerförsäljning när den publicerades – men visade sig senare vara en uppdiktad bluff, iscensatt av Poe.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Det mest eggande materialet för Treschs­ biografi hämtar han emellertid varken från noveller eller tidningsartiklar, utan från det märkliga verk som kom att kröna Poes gärning: Föreläsningen ”The Universe”, som senare kom att utges i skrift under titeln Eureka. Här lägger Poe, med ett synnerligen litterärt anslag, ut sina idéer om universum: om dess ursprung, beskaffenhet och slutgiltiga öde. Det är en text som bedömare har läst såväl som insiktsfull profetia som burlesk ironi och ett uttryck för begynnande vansinne, och kanske aktualiserar den, medvetet eller omedvetet, mer än någon annan av Poes texter frågan om intuitionens svårgripbara roll i det vetenskapliga arbetet.

”Eureka” är i inget av­seende en vetenskaplig text, utan alltigenom uppbyggd från författarens spekulation. Trots det lyckas den med att föregripa såväl Big Bang-hypotesen som relativitetsteorin, liksom strängteoretiskt influerade idéer om ett cykliskt universum; vad gäller den förstnämnda finns det, argumenterar Tresch, rentav skäl att tro att George Lemaître, som senare framlade hypotesen om universums födelse i en ursmäll, hade hämtat inspiration från Poes verk. Dessutom blev Poe den första att formulera en lösning på den så kallade Olbers paradox – att ange ”the reason for the darkness of the night”. Paradoxens fråga lyder som följer: Om universum är oändligt, och fyllt med oändligt många stjärnor, hur kan det komma sig att natthimlen är svart? Borde det inte finnas en lysande stjärna i varje riktning, borde inte natthimlen stråla av ljus? Svaret känner vi idag: Universum må vara oändligt i rummet, men det är inte oändligt i tiden. Kanske strålar ljuset från oändligt många stjärnor där ute, men från de mer avlägsna av dessa har det ännu inte hunnit nå oss. Detta, att universum inte är statiskt utan statt i utveckling, var vid Poes tid en djärv idé, och Poe var bland de första att ge uttryck för den.

I novellen ”Det stulna brevet” låter Poe sin skarpsinnige protagonist reflektera över det faktum att den förbrytare han jagar till yrket är både matematiker och poet, i det att han söker sätta sig in i dennes sätt att tänka: ”Som poet och matematiker skulle han resonera på ett utmärkt sätt; som enbart matematiker kunde han inte ha resonerat alls.” Det analytiska sinnet är, befriat från sin föreställningsförmåga, inte bara obrukbart – det är strängt taget inget analytiskt sinne, eftersom varje verkligt analytisk tankeverksamhet gör bruk av fantasin, på samma sätt som fantasin i sin mest fullödiga form alltid har en analytisk komponent. Det kan därför inte sägas vara något annat än passande att Poes bidrag till vetenskapen lämnades i form av en djupt poetisk text tillägnad ”dem som känner snarare än dem som tänker” – en text där intuition och analys, åtminstone för ett ögonblick, tilläts att bli ett.