Att allt är högre, större, längre, och mer hisnande i USA än i gamla trånga Europa, det vet vi redan. Från Grand Canyon och ska-det-verkligen­-vara-nödvändigt-stora hotell i Las Vegas, till monumentala muffins på Starbucks, om man ska prata vardag. Den som läser Karl Schlögels nya mosaik av essäer över det stora landet i väst blir även påmind om hur snabbt det amerikanska ångloket har brakat fram genom den moderna historien. Hooverdammen som sprängdes in i landskapet på fem år, järnvägsnätet som lade under sig hela kontinenten på 100 dito, Manhattans silhuett som reste sig ur marken på kortare tid än så, och Detroits explosion från by till tvåmiljonersstad på 50 år. Det maskineri som skildras mellan pärmarna i den här boken skapar ett vinddrag som får sidorna att formligen fladdra emot en. Herregud, så de har hållit på! tänker man i lilla Europafåtöljen.

Men det tar ett tag innan känslan av kraft och fart infinner sig när man först tar sig an de 800 sidorna i American Matrix. Den tyske historikern Schlögel, hittills mest känd för böcker som behandlar Sovjetunionen, tar några kapitel på sig att veva igång det mastodontverk han (något oväntat för de flesta, tycks det) skrivit om antitesen till sitt vanliga forskningsobjekt. Den långsamma starten beror dock inte på bristande entusiasm; han säger själv i inledningen att han skriver boken driven av den ”djupa sympati” som det första mötet med landet väckte i honom som ung.

Och med ungdomlig äventyrslust ger sig den 75-årige författaren ut på en nästan trettio kapitel lång resa för att besvara frågan: Hur skapades ”det amerikanska rummet”? Alltså, på vilket sätt har arkitektur, institutioner, natur, infrastruktur och i viss mån intellektuella byggen, gemensamt bildat det tredimensionella rum som är USA?

Initialt är det litet syrefattigt. Efter ett solitt och okontroversiellt avstamp i Alexis de Tocquevilles geniala analys av USA på tidigt 1830-tal, drar Schlögel med liv och lust med oss i fotspåren av – så känns det – alltför många mindre prominenta kartläggare av kontinenten (samt förvisso ett par kända, som sociologen Max Weber). Och han gör det med särskild fascination för vad de upptäcktsresande hade packat i sina väskor och vilka exakta rutter de tog. I det skedet lyfter inte de fristående essäerna över detaljnivån till något som inger förtroende för att vi någonsin ska nå författarens mål att landa i insikter om en hel epok.

Men efter att Schlögel har avklarat sina skildringar av Friedrich Ratzels (ja, vem är det?) besök vid Niagarafallen och en överflödig lista av Max Webers hållplatser på sin resa genom landet, så började jag vakna till. Det panoramagrepp författaren vill ta kommer till liv när han illustrerar utvecklingen utifrån amerikanska företeel­ser som Greyhoundbussens segertåg och museernas roll i stadsbilden, snarare än genom utländska upptäckarögon (där inget delar Tocquevilles orakelförmåga).

Hav tålamod i början med Schlögels tyska Meldungspflicht, och långsamt tar det amerikanska rummet form i läsarens huvud. En tredjedel in i boken avtecknar sig mönster som skapar en påtaglig känsla. Snabbheten som redan nämnts är en av dem; det nästan överilade i den amerikans­ka ansatsen till precis allt. En ohämmad önskan att hinna ifatt och sedan springa om. Komma först, vara störst.

Men främst lyckas Schlögel förmedla en fysisk bild av USA. Utöver skyskrapor och järnvägar lyfter han i enskilda kapitel fram det ena efter det andra mind­re ikoniska elementet i det amerikanska bygget, som gemensamt bidrar till nationens tredimensionella helhet: universitetscampus, motell, sportarenor, bilfabriker, stålverk, flygplatser, malls och highways. Allt detta som har murats, hamrats och svetsats i iterativ samverkan med grundarfädernas trossatser om demokrati, individualism, community och arbetsmoral. Stadsrummen och den infrastruktur som förbinder dem genom kontinentens storslagna kultur, blir i Schlögels tappning specialbyggda kommunicerande kärl som samtidigt rymmer och uttrycker den amerikanska kulturen.

Greyhoundbussens segertåg över staterna är ett exempel på när berättandet fungerar utmärkt. En fin upphängare för och illustration av hur billig rörelsefrihet appellerade till den amerikanska efterkrigsgenerationens nyfikenhet på horisonten bortanför hemstaden. Här bidrar detaljrikedomen till färg: bland bussmodeller och vägsystem hinner Schlögel till och med klämma in den svenske immigranten Carl Eric Wickman, som stod bakom ett pionjärtaxibolag inom gruvindustrin, som sedermera blev Greyhound Lines.

Den tyske historikerns grundliga legobygge av det amerikanska rummet går vidare med infrastrukturmonstrens hörnpelare. Det rasande snabba bygget av Hooverdammen som blev en symbol för New Deal, nätverket av freeways och high­ways med Los Angeles i förgrunden – en dystopi och utopi i ett, och orten för ”flanörens död”. Samt förstås New Yorks skyskrapor som fysisk representation av kapitalistens triumf, med John D Rockefeller som den främste bland rika gelikar.

Oljebaronens chans att göra sitt legendariska avtryck med Rockefeller Center mitt på Manhattan kom när Columbia University tvingades sälja tre kvarter prime location efter depressionen. Under tio år därefter var Rockefellers bygge USA:s största arbetsplats med upp till 60 000 arbetare i insats. Några av dem förevigade av Charles Clyde Ebbets på fotot vi alla sett; män i olika åldrar som äter lunch sittande helt oberörda på en för bild­betraktaren panikhögt svävande järnbalk. En självklar men ändå litet överraskande observation som Schlögel gör är att utan hissar hade det inte funnits några skyskrapor. Såklart. Men inte en tanke som hade slagit mig tidigare. Teknologiernas epokavgörande tajmning.

I en uppenbar framstöt från Rockefellerfamiljen i syfte att sälla sig till grundarfädernas spirituella Olymp lät John D:s son vid pappans död 1962 gravera in patriar­kens credo i graniten, ett slags trosbekännelse till nationen USA: I be­lieve in the supreme worth of the individual and in his right to life, liberty, and the pursuit of happiness. I believe that the law was made for man and not man for the law; the government is the servant of the people and not their master. (Förkortat.) Det lever helt upp till den amerikanska klichén; en blandning av ego, mod och naivitet som känns typisk för nationens hållning till mångt och mycket även idag.

New York byggdes till stor del av vins­ter från en industrialisering som ägde rum längre västerut i landet. Från de trakterna är berättelsen om Detroits uppgång och fall ett särskilt oemotståndligt kapitel för industriromantiska läsare. Eftersom de flesta redan är bekanta med de stora dragen i Detroits historia, lönar sig Schlögels detaljrikedom och litet lustiga ingångar här. Med utgångspunkt i tillkomsten av Diego Riveras och Frida Kahlos fresk på stadens museum under 30-talet fångar författaren de förutsättningar som löpte samman vid den tiden och möjliggjorde för män som Henry Ford och Albert Kahn att omsätta sina vältajmade visioner i verklighet.

Kahn är ett okänt namn bredvid Fords, men Schlögel upplyser oss om att han som nytänkande extremfunkisarkitekt kan tillskrivas mycket av den nya effektiviteten i dåtidens största fabrikskomplex, Highland Park. Och senare i megafabriker som River Rouge Plant, med sina kilometerlånga löpande band, glasväggar och optimerade (läs: minsta möjliga) utrymmen för arbetarna. Under en tid var Detroit verkligen bilarnas catwalk, där nyproducerade Fords, Buicks, Chryslers, Dodges, Oldsmobiles och Chevrolets rullade ut i minuttakt.

1910 bodde 500 000 personer i Detroit. 1950, vid stadens zenit, var siffran över två miljoner. Och 60 år senare, runt 2010, hade den nästan krympt tillbaka till utgångsnivån. 2009 gick General Motors och Chrysler i konkurs. 2013 följde hela staden Detroit.

Ritar man befolkningsutvecklingen som en graf, får den formen av samma narrativa båge som ”Motor City” delar med Liverpools hamnar, Borås textilindustri och miljontals andra lokala konjunkturepos som skrivits runt om i världen. Men som alltid när det gäller USA är formatet större och förloppet snabbare i Detroit. Vilket får den närsynthet som karaktäriserar alla affärscyklernas obönhörliga dramaturgi att framstå i ännu krassare dager, med fler arbetslösa och större misär.

När det är sol tror ingen att det någonsin ska regna och tvärt om. Det är en fa­scinerande psykologisk nyckel till mer än felpackade utflyktskläder och konjunkturcykler, och förtjänar sin egen bok. Schlögel ger oss en början med skildringen av Detroits specifika plåga.

När mönstret och fysikaliteten börjat avteckna sig i American Matrix upplever jag att man går in med större intresse i varje essä. Meningen med detaljerna och inte minst ideliga referenser till arkitektoniska val och männen bakom dessa, får dem långsamt att framträda som intressanta medlemmar i den amerikanska­ designarmé som har givit landet dess form. Universitetscampus som utformats för att perfekt balansera öppenhet med akademins avgränsning mot yttervärlden, bibliotek och museer som har bekostats av en stor grupp kapitalister med patos inte enbart för att skapa sig ett eftermäle, utan för att bidra till den amerikanska väven och vad den står för.

Men inte allt är byggt av människan, inte allt uttrycks i det fysiska. Bredvid infrastrukturen tar boken också upp ritua­ler i förhållande till naturen, som är viktiga för den amerikanska mentaliteten: att samlas kring lägerelden, sköta the lawn som en förortens prärie i miniatyr, vandra i nationalparkerna, och att från land eller luft uppleva det mänskliga landskapets geometri, som har givit boken dess namn.

Från flygplanet iakttar Schlögel hur kontinenten ”ligger uppslagen som en bok, för var och en att läsa […] Kuster, floder, bergskedjor och vidder”. Tydligast ser han det karaktäristiska schackbrädet av fyrkantiga åkrar och raka gator, från nord till syd och öst till väst, som upprepar sig över mil efter mil och bäst avnjuts på natten. Han citerar Gertrud Stein, som efter en av sina flygningar över landet sa: ”När man korsar Amerika på detta sätt, vet man varför det postkubistiska måleriet ser ut som det gör.” Det industriella och pragmatiska upphöjt till en estetisk upplevelse.

Mot slutet av boken får även ett antal teman som ligger ännu längre ifrån ett fysiskt uttryck eller en ort sitt utrymme. Vi får oss bland annat till livs en analys av Martin Luther Kings dröm-tal, en analys av det ”eviga amerikanska leendet” och andra uppförandekoder, samt två genomarbetade kapitel om Amerikas rasmotsättningar, ett om de svartas kamp och ett om den undanträngda ursprungsbefolkningen.

Här och där låter Schlögel också sitt Sovjetkunnande ta plats. Det landar litet ryckigt och skapar ingen övergripande förståelse för kontrasterna mellan Amerika och dess psykologiska skuggbild på andra sidan globen. Men på kapitel­nivå bidrar anekdoterna ändå, inte minst för att många av dem nog är nya för läsarna, eller flyktigt bekanta. Till exempel hur Ford skickade en halv armé av ingenjörer, och enorma mängder knowhow, till Sovjetunionen, i syfte att bygga fabriker vid Volga. Vilka i en pinsam twist kom att användas för att tillverka bandvagnar mot de allierade under andra världskriget.

Volgabygget skedde under en tid av tillfällig avfrostning mellan nationerna på tidigt 1930-tal. Lenin hade sagt att han beundrade taylorismen och Stalin ansåg att ”den amerikanska pragmatismen ska förbindas med den bolsjevikiska passionen”. Med samma parallelltänk mellan öst och väst byggdes en damm i Dnjeprogres av Hooverdammformat. Schlögel kallar jättedammarna ett gemensamt svar på liknande smärtor; depressionen i USA respektive efterkrigstiden och revolutionerna i Sovjet. Båda nationerna ville tämja naturen och bygga en nation för framtidsmänniskan, hon som inte längre orienterade sig mot det gamla Europa som låg moraliskt och materiellt utblottat.

Påminnelsen om att Sovjet i sin linda drevs av samma visionära kraft och ambitioner som USA – trots de ideologiska skillnaderna – är en välkommen brasklapp i Schlögels USA-beundrande text. Amerika må vara (ha varit?) enastående, men många av mekanismerna i bakgrunden är långt ifrån unika. Snarare är de ett eko från otaliga platser och eror genom historien där god tillgång och balans på produktionsfaktorer lett till expansiva faser.

American Matrix är ett ambitiöst och meningsfullt bygge. Med vissa skavanker. Precis som i de flesta mosaiker (vilket hade varit en bättre titel, tycker jag) är ett antal bitar kantstötta och litet malplacerade om man synar dem alltför noga. Men kliver man ett steg bakåt är helheten ändå både intagande och imponerande. I Tyskland, där läsarna är mer…tyska, lyfter flera över lag mycket positiva recensenter upp ”materialrikedomen” hos den Bayern­födde historikern som en styrka. Det detaljregn jag gnällt litet på. Det är givetvis en smaksak.

En bok som i motsats till Schlögels insmugna Sovjetreferenser i USA-panoramat är ute efter att göra en explicit jämförelse mellan två system är samme författares Der Duft der Imperien, som han skrev 2020. I denna mindre bombastiska och mer lustfyllda text slipper vi möta honom drabbad av de amerikanska dimensionerna, både i tonläge och omfång. Istället är ingången lekfull, som om han råkat snubbla över en historisk spik och bestämt sig för att koka en välsmakande soppa.

Spiken i fråga är idén att varje epok skulle ha sin säregna doft. Dofter som i likhet med parfymer är sammansatta av en mängd noter. Goda – välståndets renlighet, blommor, mat och ädla material.­ Och i fallet epoker även obehagliga – kemiska processer, smuts, fattigdom och död. Med denna utgångspunkt tar han sig an det han känner bäst: Sovjetunionen och Europa från la belle époque och framåt.

Schlögel ger i inledningen generöst beröm för sin inspiration till Patrick Süskinds bästsäljande bok Parfymen från 1985, och Marcel Prousts i doftsammanhang ofrånkomliga urscen med madeleine­kakan. Sedan vidgar han diskussionen till vårt förhållande till dofter; hur dessa trängdes undan av modernismens renlighetssträvan och hur flyktiga de egentligen är till sin natur. Man kan inte spara dofter som man gör med andra saker. Vi kan inte veta hur det luktade på ryska hovet under kejsarinnan Katarinas tid, eller på gatorna i London under medeltiden. I uppdraget att beskriva historiska epoker som en doft är Schlögel mer själva Proust, på jakt efter något som bokstavligt talat förflyktigats.

Det visar sig att dofter från 1900-talet i Västeuropa och kommunismens Ryssland inte bara låter sig fångas som ett tankeexperiment utifrån de samhälleliga förhållanden som rådde. Där fanns även två faktiska parfymer som blir Schlögels verkliga språngbrädor in i berättelsen. Frankrikes Chanel nr 5 och Sovjetunionens favoritdoft Röda Moskva får representera de två imperiernas utveckling, visioner och lidelser. Litet överraskad blev jag fördomsfullt redan av att Sovjetunionen hade sin egen kommersiella älsklingsdoft.

Men riktigt förvånad blir man över att det handlar om (nästan) samma parfym som Chanel nr 5! Båda designades otroligt nog av en och samma person, fransmannen Ernest Beaux, utifrån närmast identiska recept. Beaux blandade först till Röda Moskva under sin tid som inlånad ”näsa” i Tsarryssland. För att efter revolutionen åka hem till Frankrike där han med små justeringar utvecklade Chanel nr 5. En ”doft för kvinnor som doftar kvinna”, komponerad av huvuddofterna Provence-ros, jasmin och den då nyligen framställda aldehyden (en organisk förening med kol, syre och väte).

Nationalparfymerna i öst och väst visar sig dessutom ha varsin kvinna i förgrunden, som extremt framgångsrikt drev kommersialiseringen av respektive doft. I Frankrike var det modeskaparen Coco Chanel som personligen valde ut just doftprov nummer 5 av de 20 varia­tioner som Beaux presenterade för henne i parfymstaden Grasse 1920. Chanel behöll det oceremoniella provrörsnamnet nr 5 eftersom parfymen skulle lanseras i maj, den femte månaden. Ett turligt sammanträffande, tyckte den redan berömda modeskaparen.

Röda Moskvas kvinna var Polina Zjemt­juzjina. Av egen kraft en framstående politiker och skicklig navigatör i kommunistpartiets ormbo till organisation. På höjden av sin karriär blev hon som förs­ta kvinna utnämnd till ”folkkommissarie”, med ansvar för landets kosmetik- och parfymindustri. Hennes inflytande stärktes avsevärt av att hon var gift med utrikesminister Vjatjeslav Molotov, han med både pakt och cocktail. I en värld av helt andra produktionsförutsättningar och sociala koder än i Frankrike gjorde Zjemt­juzjina ändå en liknande resa som parfymsystern Chanel, vad gäller att förse sin nations framväxande medelklass med en doft som upplevdes exklusiv och som en symbol för Framsteget.

De nästan identiska parfymerna och deras parallella segertåg på marknaderna i öst och väst lånar sig finfint till symbolik för Schlögel; för de osynliga likheterna och de yttre skillnaderna. Utifrån helt olika filosofi företar båda imperierna under 1900-talet sina resor mot större välstånd för alla samhällsklasser, ökad utbildning och industrialisering. Författaren skisserar utvecklingsvägarna i grova drag, men det är inte de stora sociopolitiska rörelserna han är mest fascinerad av. I förgrunden träder det sociala samspelet och utvecklingen av en bredare konsumtionskultur, med allt vad den innebar av reklam och nya distributionskanaler.

Chanels och Zjemt­juzjinas respektive navigerande av franska och ryska jetsetkretsar har många likheter, liksom deras – i båda fallen – ganska krassa (eller ska vi kalla det driftiga?) utnyttjande av kontakter för att ta sig och sina produkter framåt. De franska salongerna och Mos­kvas politiska elit där de opererar känns levande i Schlögels text. Särskilt hans bilder av Ryssland, där hans kunnande gör den beskrivna dynamiken trovärdig. Man upplever att han ger sig själv litet friare tyglar än vanligt i den här boken, att berätta sina favorithistorier, vilket ger läsaren en bakåtlutad förståelse för hur systemet och makten fungerade i det tidiga Sovjetväldet.

Vad gäller parfymkvinnornas kalkylerande marknadsstrategier, så var Chanels favoritmetod att med hjälp av den ene aristokratiske älskaren efter den andre, svinga sig framåt och uppåt i den socia­la vegetationen. (Förvisso en process som även var till gagn för männen, som fick en begåvad, känd och vacker kvinna på armen.) Schlögel berör även att hon arbetade som agent för nazisterna under andra världskriget, vilket ledde till att modehuset Chanel stängdes under 15 år, innan hon tog sig in i den sociala värmen igen med en framgångsrik relaunch 1954.

I Duft der Imperien kommer Schlögels penchant för detaljer i alla delar mer till sin rätt än i American Matrix. Hans vältrande i parfymflaskor, klädval och kända namn på kulturscenen skapar en textens motsvarighet till Peter Greenaways mustiga film­dekor, snarare än en nördighet som detaljrikedomen ibland ansätter USA-verket med. Hela företaget med doftboken handlar ju om att grotta ner sig i trivia som omger stora händelser och utvecklingsströmmar vi redan känner till – som att låta vinran­kor växa och smycka en pergola som redan står på plats. Schlögel djupdyker med liv och lust i doftnoternas nomenklatur, reder ut fördelarna med moderna aldehyder, lägger ut texten om den alltid övertänkta designen av parfymflaskor, om framväxten av reklam, varuhus, mode och litteratur. En ”kvinnligare” sida av historien får ta plats, men knyts i lagom lösa termer samman med produktionsförutsättningar, infrastruktur och handels­politik.

Parfymernas sentida öden är också talande. Medan Chanel Nr 5 fortfarande kallas den mest ikoniska parfymen i världen, och registrerar en försäljning på en flaska var trettionde sekund, tillhör Röda Moskva historien. Som perfekta speglar av sina ideologiska ursprung har den västerländska marknadsmodellen fortsatt sitt segertåg, medan produktionssystemet för Sovjetparfymen låg i spillror redan när Putin kom till makten. Det forna östväldets parfymfabriker hade hamnat inom olika nationsgränser, eteriska oljor från Krim och Asien levererades inte, och distributionsnätet var slitet i stycken.

Men, påpekar Schlögel, den verkliga dödsstöten för Röda Moskva och andra sovjetiska lyxprodukter var ändå de ny-ryska medborgarnas suktan efter västerländska märken. När Dior, Guerlain och Gucci plötsligt stod uppradade på hyllorna var kommunistprodukter inte längre värda vatten, ens om det var doftsatt. Det verkliga slaget om konsumenterna vanns av västs immateriella löften om skönhet och flärd, snarare än strandade produktionsförutsättningar.

När det skedde hade dock Polina Zjemt­juzjina avlidit i Moskva. Redan 1948 klev hon snett i ormboet, blev anklagad för förräderi av Stalin och skickad i intern exil. Efter hans död 1953 levde hon ett anonymt liv i huvudstaden fram till sin egen död 1970. Den inträffade ett år in­nan Coco Chanel drog sitt sista andetag på Hôtel Ritz i Paris, där hon bott i 30 år. De sista åren en ganska tragisk existens.

För att kort återknyta till American Matrix visade sig tegelstensformatet till sist berättigat. Det är en storslagen bok som vinner läsaren med sin entusiasm och sitt målmedvetna byggande av en 3D-modell av nationen USA. Men om man inte är specifikt lockad av amerikansk 1900-talshistoria som ämne, och söker en bok att njutningsläsa, är Duft der Imperien ett bättre val. Dessutom är den betydligt lättare att ta med sig i väskan om man tillhör dem som fortfarande läser riktiga böcker.

I motsats till American Matrix blir Schlögels doftvandringar fram och tillbaka över Volga inte en historielektion där man på sista sidan lärt sig om specifika skeenden. Men den skapar en fin känsla för en epok. Lämnar nästan en doft efter sig. 

Böcker:

AMERICAN MATRIX: BESICHTIGUNG EINER EPOCHE

KARL SCHLÖGEL

(Carl Hanser Verlag, 2023)

DER DUFT DER IMPERIEN

KARL SCHLÖGEL

(Carl Hanser Verlag, 2023)