Förstår du mig?
En av de mest debatterade frågorna inom andraspråksforskningen är hypotesen om den kritiska perioden för inlärning. Den bygger på antagandet att det finns biologiska hinder för att kunna lära sig ett språk efter puberteten på samma sätt som före puberteten. Under de senaste femtio åren har över hundra empiriska studier ägnats åt att försöka förkasta eller bekräfta denna hypotes. Faktum är också att den fråga som jag får allra oftast av folk när jag berättar om vad jag arbetar med lyder: ”Men kan man lära sig ett språk senare i livet? Är det ens någon idé att jag försöker?”
Studier som prövar hypotesen om den kritiska perioden inkluderar alltid invandrare som vistats minst fem och ibland till och med tio år i värdlandet. Man räknar alltså med att det tar ordentligt med tid att lära sig ett språk på avancerad nivå. I studierna förekommer allehanda typer av migranter. Ofta rör det sig om ekonomiska och politiska migranter, inte sällan i USA, men en av de främsta studierna i området har bedrivits i Sverige vid Stockholms universitet, med spansktalande andraspråkstalare som lärt sig svenska och som kommit till Sverige vid mycket olika åldrar. En fundamental fråga då man försöker bedöma hur bra någon har blivit på ett språk är också en av de stora gåtorna inom andraspråksforskningen: Vad innebär det egentligen att vara bra på ett språk? Hur mäter man det? Är det att förstå, är det att kunna uttala perfekt, är det att kunna grammatiska regler? Eller att kunna kommunicera effektivt?
Många av oss skulle nog spontant svara det senare, men faktum är att mycket av den forskning som bedrivits om hur bra så kallade ”sena” inlärare kan bli på ett språk har ofta mätt mycket begränsade språkliga färdigheter, som att känna igen subtila grammatiska fel och att uttala fonem som p eller b på ett exakt inföddlikt sätt. Och utifrån liknande kriterier drar man slutsatsen att det finns grundläggande skillnader mellan första- och andraspråkstalare. Studien från Stockholms universitet är ovanligt ambitiös och har med en rad olika språkliga kriterier, men inget mäter kommunikativ kompetens.
Det man däremot kommer fram till, som inte lyfts fram som någon stor affär – men som ju egentligen är rätt slående – är att 17 procent av dem som börjat lära sig språket efter puberteten bedöms som infödda talare av en bedömarpanel av infödda svenskar. Det är förvisso en minoritet, men trots allt ganska många. Då handlar det alltså om att ingen tänker på att de skulle ha något annat modersmål än svenska i vardagligt tal. Författarna drar emellertid ändå slutsatsen – på basis av resultaten när det gäller de subtila måtten – att det i princip är omöjligt att uppnå ”inföddlik kompetens” i sitt andraspråk när man börjar lära sig språket efter puberteten.
Men om man försöker betrakta resultaten utifrån ett perspektiv bortom drivkraften att undersöka en hypotes, inser man att de egentligen kan betyda något helt annat. Det finns i själva verket bara belägg för mycket små åldersrelaterade hinder för vuxna att lära sig ett andra språk, i alla fall när det gäller de rent språkliga strukturerna. Däremot finns en rad andra hinder. Vuxnas andraspråksinlärning, i mycket högre grad än barns, är beroende av sociala och psykologiska faktorer. En viktig faktor är språkbegåvning (mäts ungefär på samma sätt som IQ, men är en separat förmåga enligt vissa). Andra faktorer är motivation, identitet, kulturell integration och personlighet. Även om språkbegåvning har högst förklaringsvärde är de andra faktorerna nog så viktiga, men de är mycket mer svårfångade.
I min egen forskning har jag under cirka tio års tid studerat en grupp svenskar i Paris som jag kommit att kalla kulturella migranter (i motsats till ekonomiska eller politiska). De definieras av att de av kulturella skäl – de uppskattar helt enkelt kultur och mentalitet i värdlandet – valt att emigrera och bosätta sig i ett annat land. Gruppen definieras också av att de överlag har mycket bättre sociala, socioekonomiska och psykologiska omständigheter än många andra migranter. Alla har minst gymnasieutbildning och många av dem universitetsutbildning, de har ofta en fransk partner och arbeten i Frankrike. Det är nog ingen överdrift att kalla dem ”välintegrerade”. Och faktum är att många av dessa blir oerhört bra på franska. 30 procent av dem uppfattas som infödda (enligt samma test som studien ovan) och när det gäller ordförråd, grammatik och flyt når några av dem upp till inföddlika nivåer och många till mycket höga språknivåer. Det är alltså goda nyheter vi har att komma med. Under rätt omständigheter går det att bli nästan hur bra som helst på ett språk. Det tar sin tid och det tar möjligtvis lite längre tid om man är äldre.
I detta sammanhang kan det vara intressant att jämföra de kulturella migranternas resultat med ett av de tidiga stora forskningsprojekten om andraspråksinlärning, det så kallade ESF-projektet i vilket man under 1980-talet undersökte arbetskraftsmigranter i ett antal europeiska länder, bland annat Frankrike, Tyskland och Sverige. Det man såg var huvudsakligen två saker: 1) Förstaspråket spelade mindre roll, utvecklingsgångarna var universella (detta har senare modifierats). 2) Få av migranterna kom upp på avancerade språknivåer, de landade i en så kallad ”basic variety” där det inte är säkert att man klarar av att böja verb eller att prata i rätt tempus, men som fungerar för en enklare kommunikation som immigranterna ägnade sig åt i värdlandet.
Resultaten ser alltså fundamentalt olika ut, trots att det handlar om vuxna migranter.
Däremot vet vi, än så länge, för lite om vuxnas möjligheter att uppnå avancerad kommunikativ kompetens, vilket torde vara den mest brännande frågan när det gäller språk och integration. I ett samhälle som i mycket högre grad än tidigare präglas av migration måste vi nu ägna oss betydligt mer åt forskning om andraspråksinlärning och hur den påverkas av olika migrationskontexter. Särskilt bör vi uppmärksamma vilka kommunikativa hinder som påverkar det sociala samspelet. Dels för att undersöka människans förmåga till kommunikation och inlärning, dels för att ha goda underlag för beslut om språkpolicy.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Vuxnas möjligheter att lära sig ett andraspråk har också aktualiserats i debatten om språktest för medborgarskap – till exempel av Andreas Johansson Heinö i boken Farväl till folkhemmet. Han menar att språket är en av de viktiga faktorerna för att skapa sammanhållning i det nya invandrarlandet Sverige. Den israeliska pedagogen Elana Shohamy hävdar dock att ett av skälen till att språktest för medborgarskap är olämpligt är att många inte kommer att lära sig språket på den nivå som krävs och därför riskerar att gå miste om medborgerliga rättigheter. I Europa har vissa länder språktest för medborgarskap, andra inte. Det är brukligt att använda sig av Europarådets standardiserade så kallade CEFR-skala (från A1 till C2) för att fastställa nivån för språktest. Belgien och Nederländerna har nivå B1, medan Danmark, föga förvånande, går lite hårdare ut och kräver en B2-nivå.
Hur pass realistiskt är detta? Eftersom B1-nivån är den vanligaste, kan vi utgå från den. När jag undervisar i franska på universitetet har vi som mål att studenterna ska komma upp till B1-nivå efter A-kursen (en termin). När de börjar hos oss har de som minst läst två–tre år franska i gymnasiet och alla vet ju att det inte är någon garanti för att kunna särskilt mycket. För att få ett svenskt medborgarskap krävs att man vistas fem år i landet. Att inte ha kommit upp till B1-nivån efter fem år är verkligen ett integrationsmässigt misslyckande. Men med detta sagt förblir frågan om språktest ytterst en politisk fråga, inte en språkvetenskaplig sådan.
Vad som dock står klart och tydligt är att språkinlärning i sig inte står i vägen för integration – däremot står dålig integration i vägen för språkinlärning.
Professor i franska vid Stockholms universitet