Försvaret har blivit billigare
Försvarskostnaderna har alltid i den politiska debatten diskuterats i statsfinansiella termer. Begripligt nog – budgeten görs ju upp i sådana termer. Försvarskostnaderna blir därmed definitionsmässigt lika med vad försvaret kostar i utgifter över statsbudgeten – det vill säga materiel, löner, uniformer. De flesta regementen är nedlagda; snart finns bara Frälsningsarmén kvar.
Dagens debatt förs i samma termer. Regeringen vill ha oförändrad budget, statsfinansiellt, oavsett vad en uppgraderad version av Jas kan kosta. ÖB klagar över att pengarna inte räcker till och antyder att vi kanske måste lägga ned en försvarsgren. En intressant information till Ryssland som får veta att en framtida invasionsflotta kommer att bekämpas av den svenska tullen.
Huvudproblemet är att den statsfinansiella försvarsbudgeten inte har återspeglat den samhällsekonomiska försvarskostnaden. Det är skillnaden mellan dessa kostnadsbegrepp som totalt desinformerar försvarsdebatten. Den samhällsekonomiska kostnaden handlar inte om vad som ligger i budgeten, utan om hur mycket försvaret tar av samhällets totala resurser.
analogt kan vi se på skatten på företagande, bland annat dubbelbeskattningen av aktieutdelning, och kombinationen av löneskatt och inkomstskatt på företagare, sammanlagt 73 procent på vinst. En radikal sänkning av skatten på företagande skulle reducera statsintäkterna något, initialt. Men eftersom företagande skulle bli mer lönsamt, och ge en potentiell vinst som kan väga upp en potentiell förlust, skulle sannolikt företagandet öka. Därmed skulle den samhällsekonomiska vinsten öka, i termer av totala inkomster och tillväxt.
under mycket lång tid har vi haft ett värnpliktsförsvar. Bortåt 40 000 ungdomar, grovt räknat, har tjänstgjort i försvaret i nästan ett år. Den statsfinansiella kostnaden för dem var låg – det handlade om mat och uniformer, en liten dagpenning, lite ammunition. Samhällsekonomiskt var detta felräkningspengar. Den samhällsekonomiska kostnaden var till stor del produktionsbortfallet – det vill säga värdet av den produktion de värnpliktiga kunde presterat om de inte befunnit sig i försvarsutbildning.
Enligt en vanlig föreställning är det nya yrkesförsvaret dyrare än värnplikten, eftersom yrkessoldaterna har lön – låt vara bara 16 000 kr i månaden. Här ligger ett grovt räknefel. Lönen för yrkessoldaterna ska spegla produktionsbortfallet. Den är i denna mening alltför låg – förmodligen också alltför låg för att försvaret ska få den kapacitet det behöver.
Nu är värnplikten borta. Produktionsbortfallet har minskat från ca 40 000 till de enligt budgetpropositionen 826 personer som ligger i försvarsutbildning. Alltså har den samhällsekonomiska kostnaden för försvaret minskat dramatiskt det senaste året. Jag menar att det är allvarligt att de som planerar och beslutar om försvaret uppenbarligen inte förstått detta.
ÖB Sverker Göransson besökte sin gamla hemstad Kristianstad i höstas och höll ett anförande. Jag tog upp en diskussion med honom och försökte klargöra skillnaden mellan statsfinansiell och samhällsekonomisk kostnad. Jag tror inte att han förstod mitt resonemang.
Försvarsledningens och departementets oförmåga att uppfatta och hantera denna kostnadsdifferens kan leda till att vi helt i onödan drar ned på försvaret – som är samhällets försäkringspremie. Och redan i statsfinansiella termer har försvarskostnaderna sjunkit, som andel av BNP. Beräkningar på vårbudgetens BNP-siffror visar att försvarets andel av BNP nu är nere på 1,28 procent, ungefär hälften av de senare decenniernas andel.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Den samhällsekonomiska försvarskostnaden har fallit än mer. För att beslutsfattarna i försvarsledningen och departementet ska få en korrekt uppfattning om vad försvaret faktiskt kostar måste de göra upp en försvarsbudget i samhällsekonomiska termer. Men eftersom besluten och kommentarerna förs helt utifrån ett statsfinansiellt perspektiv får vi en avintellektualisering av försvarsdebatten.
Vi står kanske inför en neddragning av försvaret. Oavsett om den är säkerhetspolitiskt motiverad, eller ej, vore det synd om den ska genomföras för att försvarsledningen inte lärt sig räkna.