Med imponerande nit ägnar sig där självlärda exegeter åt encyklopediska hemsidor, där den hugade i timtal kan klicka sig runt i romansvitens påhittade universum med dess myller av protagonister, släkter, riken, kulturer och politiska konflikter. Man lusläser de (hittills) 5 000 sidorna i jakt efter pusselbitar som ska göra detta sekundäruniversum så komplett och överskådligt som möjligt, och presenterar det sedan i artiklar av Wikipediasnitt. Detta sker med författarens goda minne. Han förlitar sig, enligt uppgift, delvis på sina fans argusögon för att själv kunna säkra fiktionens konsistens. I kraftfältet mellan verket, dess författare och läsarna frodas också mängder av bloggar, fanzines och diskussionsfora.

Nätkulturen runt Martins och andra fantasyförfattares romanprojekt kan vara frestande att se som en direkt följd av internets framväxt, och utan tvekan har de multiplicerats i antal sedan slutet av 1900-talet. Men fenomenet har en lång historia, sammantvinnad med den litteraturform som mer än någon annan förfinat konsten att bygga övertygande sekundärverkligheter av ord: romanen. Det är välkänt att tidiga romanhjältar som Pamela och Werther engagerade åtminstone delar av läsekretsen i osund utsträckning, likaså huvudpersonerna hos stora 1800-talsrealister som Austen, Balzac och Dickens.

De omedelbara föregångarna till dagens digitala låtsasvärldar och gemenskaper står dock att finna i de fantastiska grenarna av det sena 1800- och 1900-talets populärlitteratur. Det menar historikern Michael Saler i en engagerad och engagerande studie. Det är i det senviktorianska England det hela har sin upprinnelse, där äventyrsförfattare som Robert Louis Stevenson och H Rider Haggard odlade en sorts pseudodokumentär teknik där kartor, fejkade dokument, hänvisningar till fiktiva forskare etcetera skulle skapa en sorts förhöjd verklighetseffekt.

Med Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes uppstår så den första klart definierade litterära gemenskapen där vuxna människor hänger sig åt en älskad fiktionsvärld till den grad att den blir en sorts alternativtillvaro. Bland passionerade läsarskaror utkristalliserades snart en ironisk myt om detektivens faktiska existens. ”Ironisk” i det att entusiasterna – mestadels högutbildade män ur medelklassen – var fuller medvetna om att Holmes och Watson inte fanns på riktigt, men spånade som om de gjorde det. Conan Doyle reducerades till Watsons sekreterare.

Sherlock Holmes var alltså den första – Saler är tydlig på den punkten – och under 1900-talet uppstod legioner av sådana gemenskaper. Saler lyfter fram ytterligare två av de mest sofistikerade: H P Lovecrafts Cthulhu-mytologi och, givetvis, Tolkiens Middle-earth. Till viss del utsätts själva texterna för närläsning, men huvudintresset ligger på skaparnas intentioner, läsekretsens attityder, och samspelet dem emellan, som med ett lån från Habermas kallas ”fantasins offentligheter” (”public spheres of the imagination”). För att frilägga den här dynamiken redovisas ett fascinerande källmaterial från insändarsidorna i gamla science fiction-magasin och obskyra fanzines med en källkritisk ambition som ofta saknas i dessa teoriindränkta sammanhang.

Salers okontroversiella grundantagande är att dessa gemenskaper är del av en reaktion mot det som Max Weber benämnde den moderna ”avförtrollningen” av tillvaron, vilken skall ha följt av den vetenskapliga världsbildens dominans. Men vid en jämförelse med, till exempel, romantikens och symbolismens hävdande av fantasins primat rör det sig om en betydligt mer försonlig strategi för återförtrollning av den moderna världen. Inom dessa gemenskaper utmanas nämligen inte det vetenskapliga förnuftet; snarare bekräftas det på ett lekfullt sätt, dels genom fiktionsvärldarnas noggranna interna logik, dels – och främst – genom medvetenheten om att fiktionen är just fiktion och ingenting annat. Både författare och deras fans kan hänge sig åt ”vetenskapliga” diskussioner om drakars ämnesomsättning, vilket stimulerar både fantasin och det rationella förnuftet. Båda sidor vinner genom en ömsesidig ironisk distansering.

Det innebär nu inte att de imaginära offentligheterna befinner sig i ett helt harmoniskt förhållande till sina historiska kontexter. Genom olika uttalanden visar Saler hur svårt, ja, omöjligt det är för både författare och läsare att hindra fiktionsvärlden från att infiltreras av verklighetens konflikter. De italienska 1970-talsfascisterna greps av Ring-trilogins hembygdsnostalgiska antimodernism, till Tolkiens stora vämjelse, och själv löste han heller aldrig spänningen mellan sin strävan efter den rena fiktionen och sin dragning till ett arkaiskt ”blod och jord”-tänkande. Och lyckades heller inte undvika jämförelser mellan Mordor och USA, eller mellan dvärgar och judar.

Ett mer föredömligt fall är Lovecraft, vars hemsökelser från slemmiga bortomkosmiska raser det är lätt att se som författarens uttalat rasistiska läggning, som har besvärat hans beundrare. Men den kom faktiskt att genomgå en kraftig revision i liberal och demokratisk riktning under 1930-talet – en solskenshistoria som Saler vill förklara åtminstone delvis med att Lovecraft utvecklades i dialog med kolleger och läsare inom den gemenskap som bildades kring hans litterära mytologi.

Bevisningen vad gäller just Lovecraft är kanske lite skral, men här anförs andra fördigitala nördzoner som är rena skolexempel på hur det demokratiska samtalet kan och bör fungera. I mögliga science fiction-magasins brevspalter, och bland horderna av Tolkienfans sker ett respektfullt utbyte av olika tolkningar och åsikter, där man är villig att ompröva sin ståndpunkt inför rationella argument. I fantasivärldarnas spegel kan man också se sin egen historiska verklighet och förhålla sig kritiskt till den, i enlighet med det estetiska främmandegörandets logik.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

På Salers kärlek till sitt ämne går det inte att ta miste. Hans bok är i mångt och mycket ett försvar för ett fenomen som vanligen behandlas styvmoderligt inom den litterära offentlighet som det alltså till stor del härmar. Det framgår vilken imponerande grad av medvetenhet dessa författare besatt, och hur sofistikerade åtminstone delar av deras läsekretsar har varit. Den äreräddande ambitionen har nu skett till priset av en del kraftiga förenklingar av de litteraturhistoriska kontexterna, kanske främst förringandet av det faktumet att ironi och främmandegörande har varit centrala litterära grepp åtminstone sedan renässansen. Man slås också av synen på litteraturkonsumenter som en tämligen homogen massa utan (till exempel) klass- och genusmässiga skillnader. Här finns även en del andra klumpigheter, inte minst titelns helt missvisande koppling till datorsimuleringar.

Men budskapet går likafullt fram starkt och tankeväckande: de delade fantasivärldarna är inte ett regressivt fenomen i tragisk motsättning till verkligheten, utan tvärtom ett listigt och lustfyllt medel att komma till tals med åtminstone några av dess konflikter.