Dessutom finns en avbildning av klippet i den katalog på 620 sidor som har utgivits i samband med utställningen. Med sitt omfattande källmaterial är det den mest uttömmande och vetenskapligt mest tillfredsställande utgåvan om Büchners liv och verk som har kommit ut i samband med jubileet.

Tillkännagivandet är en efterlysning utfärdad av domaren och hovrättsrådet Conrad Georgi i Darmstadt och gäller medicinstudenten Georg Büchner, ”skyldig till landsförrädiska aktiviteter”. Enligt signalementet är Büchner 21 år, cirka 182 cm lång, slank, har blont hår, blonda ögonbryn och skägg, grå ögon, en välvd och bred panna, kraftig näsa, liten mun, rund haka, oval ansiktsform, frisk ansiktsfärg. Och han är påfallande närsynt.

Efterlysningen följer efter en husundersökning i Büchners studentrum i Giessen året innan, och förhören med flera av hans studentkamrater, vilka likt honom själv var republikanskt sinnade. Bland studenterna växte oppositionen mot storhertigen av Hessen-Darmstadts förtryck av folket. Först 1820 hade livegenskapen avskaffats. Sedan 1830 gjorde befolkningen, bland annat i Kassel och Butzbach, uppror mot regeringens höjning av bröd- och sädespriser. De styrandes svar på detta var militär nedslagning av revolterna och total inskränkning av yttrandefriheten.

Tillsammans med likasinnade hade Büchner grundat en sektion av Sällskapet för mänskliga rättigheter i april 1834, och samtidigt initierat den hemliga utgivningen av Der Hessische Landbote tillsammans med prästen och skolrektorn Ludwig Weidig i Butzbach. Det var flygblad som upplyste människor om i vilken hög grad de utnyttjades av regeringsmakten; de visste, exempelvis, inte om att deras skattepengar betalade regeringsbyråkratins privata excesser. Nu måste de sätta sig till motvärn, löd flygbladens credo. I tysk historia anses Der Hessische Landbote vara den mest betydelsefulla skriften av en tysk opposition mot de regerande sedan bondeupprorens manifest 1525.

Enligt Büchners gode vän August Becker var ändamålet med flygbladen att nå ut till folket, som Büchner ansåg ännu inte hade vaknat till liv för en kamp för sina legitima rättigheter. På utställningen visades en video över de hemliga vägar som flygbladen färdades från skrivandet i Giessen och Butzbach till tryckeriet i Marburg innan de distribuerades i Darmstadt och Giessen, i Offenbach och Frankfurt am Main. Vid sidan av Der Hessische Landbote hade Büchner börjat skriva sina dramer med Dantons död som första verk, där det genomgående temat är förtryck och revolt.

Vid tidpunkten för efterlysningen hade Büchner redan en förläggare, Karl Gutzkow, i Frankfurt am Main, tillika chefredaktör för och litteraturkritiker i tidskriften Phönix. Den 21 februari hade Büchner skickat honom sitt manuskript till Dantons död, och även hunnit få meddelandet att manuskriptet accepterats innan han flydde från Hessen i mars 1835. I flera dagar stod en stege lutad mot trädgårdsmuren till Büchners föräldrahem i Darmstadt i väntan på ett lämpligt tillfälle att fly. Muren finns fortfarande kvar, men huset är borta.

I Frankfurt var förläggare Gutzkow begeistrad, men han ansåg att Büchners språk var stötande och började ändra. I utställningskatalogen Georg Büchner. Revolutionär mit Feder und Skalpell kan vi jämföra Büchners originalmanuskript med Gutzkows ändrade version med inte mindre än 200 ingrepp. Då Dantons död publicerades i tio delar i Phönix hade Büchner ännu inte godkänt ändringarna och blev minst sagt upprörd. I marginalen kommenterade han ändringarna med orden gemein (elakt) och defect (felaktigt). I juli 1835 kom Dantons död ut som bok i 400 exemplar. Det dröjde till 1902 innan dramat uruppfördes i Berlin.

Efterlysningen 1835 bildar en cesur i Büchners levnadsbana. Man kan tala om ett före och ett efter. Tidigare hade han levt ett ombonat liv som äldste son i en högborgerlig familj med fem yngre syskon. Efter sina första tre levnadsår i det sydhessiska Goddelau, i ett gemytligt korsvirkeshus som ännu finns kvar, flyttade familjen till Darmstadt där den högt begåvade Georg utmärkte sig i skola och gymnasium. Hans intresse för naturvetenskap vaknade tidigt. 1831 påbörjade han sina studier i medicin i Strasbourg. I juli 1833 återvände han till Darmstadt, som han avskydde – en intellektuell ”öken”. Lika långtråkigt var det ”medelmåttiga Giessen”, där han fortsatte sina medicinstudier.

Efter flykten från Hessen befann sig Büchner tillsammans med många tyska politiska flyktingar i sin favoritstad Strasbourg. Där avslutade han sitt doktorsarbete i jämförande anatomi 1836. Nästa anhalt var Zürich, där Büchner fick en docentur och där han ville fortsätta sin akademiska karriär som forskare i medicin. Där bodde han inackorderad i ett rum hos en läkarfamilj, då han insjuknade: först med förkylning och därefter i tyfus. Han dog 23 år gammal den 19 februari 1837 innan han hade hunnit flytta till det lilla hus i lantlig miljö som han hittat och glatt sig åt.

Sedan drygt hundra år räknas Büchner bland världslitteraturens stora namn med sina tre dramer Dantons död, Woyzeck och Leonce och Lena, vilka alla inleder det moderna dramat, bland annat med sin visualitet och med en close up-framställning som förebådar filmen. Med sitt romanfragment Lenz har Büchner skrivit den första moderna romanen. Hans realistiska verk har uppförts på all världens scener, de har filmats och televiserats, och de har analyserats i lärda verk på alla kända språk. Ändå är gåtan Büchner inte uttömd. Eftersom han dog så ung och ännu okänd, är de dokument han har lämnat efter sig relativt få. Det finns få personliga brev; så inskränker sig, exempelvis, hans korrespondens med Wilhelmina Jäglé från Strasbourg, som han var förlovad med, till bara ett fåtal kärleksbrev. Där lamenterar han över den politiska situationen i Tyskland, men han skriver också att han längtar efter att höra henne sjunga de sånger som han tyckte om. Büchner var också en romantiker.

I stället har man försökt konstruera människan Büchner ur hans verk. Redan 1987 firades 150-årsminnet av hans död med en stor utställning i Darmstadt och en omfattande katalog på 420 sidor. Till minnet av hans födelse har man nu granskat varje detalj. Resultaten finner vi dels i den källtrogna utställningskatalogen med bidrag från ett hundratal författare, dels i biografin Georg Büchner. Geschichte eines Genies av professorn i litteraturvetenskap Hermann Kurzke , en läsvärd, underhållande och informativ bok.

Enligt mitt förmenande kompletterar de två böckerna varandra – tillsammans omfattar de 1 200 sidor. Faktaredovisningen överlappar förstås delvis, men medan Kurzke har valt ut delar av citat, finner man dem i sin helhet i katalogen, vilket är en avsevärd fördel. Hos Kurzke får man intrycket att han försöker lägga Büchner till rätta för läsaren. Han fyller ut och rundar av. Boken är hur som helst tematiskt organiserad, och därmed undviker Kurzke misstaget att försöka fånga in Büchner kronologiskt.

Popular

Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd

I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.

Torbjörn Elensky Recension 2025 5

Katalogen däremot är som en mosaik av hundratals små bitar som fogar sig samman till ett kantigt sammanhang, eller, som någon skriver: ett ”kosmos” Büchner. Här kommer geniets sammansatta personlighet, hans intensiva oro och nervositet, hans rastlöshet och skepticism fram. Att Büchner var ett geni är höjt över varje tvivel – hans omfångsrika Weltwissen (världsvetande) på många områden är bekant. Som en pionjär på litteraturens område, som filosof, som politiskt nydanande tänkare och forskare i naturvetenskap var Büchner något av ett universalgeni.

Påfallande i allt som Büchner har skrivit – i hans vetenskapliga och politiska skrifter och i hans litterära författarskap – är att han följer sin instinkt: ”allt som existerar vill jag nämna vid dess rätta namn”. Büchner var en högst obekväm sanningssägare, och hans civilkurage och hans självmedvetenhet om att han hade rätt i alla obehagliga detaljer ledde till att han ständigt river av täckelser, genomskådar lögner och kausala sammanhang med skoningslös skärpa och blodig ironi.

Ironiskt är det även att Büchner i så hög grad har anammats av olika politiska strömningar. Men på samma sätt som han förföljdes i storhertigdömet Hessen, hade han säkert förföljts i de flesta politiska sammanhang därefter. Han kämpade för rättvisa, men den är varken vänster eller höger. Med sin starka individualism och sin motvilja mot allt likformigt kan man inte kategorisera honom som vänster. Han avslöjade. Men avslöjanden är allt annat än populära tilltag. Idag hade man med största säkerhet hållit honom borta från de flesta mediala sammanhang och dess många tabun. Med största sannolikhet hade han varit emot den extrema digitaliseringen. Enligt Büchner skulle man ju ”se, höra och känna ordet”. Likaså betraktade han kändisar – Paradegäule (paradåsnor) – med skoningslöst löje.

Büchner är tät i tiden och i rummet. Hans liv är extremt kort. Likaså är rummet som han hann röra sig i ytterst begränsat. Ser vi på kartan, rör han sig i stort sett längs med floderna Rhen och Main: Goddelau–Darmstadt–Giessen–Strasbourg–Zürich. Men i kraft av sitt verk och dess betydelse är han global – som en lysande evig stjärna.