Redan ett par månader efter sin första visit i Paris 1900 skrevs han in i polisens arkiv som Främling nummer 74.664.

Första rapporten är daterad den 18 juni 1901. Innan dess fanns anteckningar om hans samröre med landsmän, men det var en recension av hans målningar som visades på galleri Vollard som fick konstapel Rouquier att fatta pennan. Recensenten Gustave Coquiot hade lovordat Picassos tolkning av det moderna livet. För polisen var det innehållet i bilderna som var alarmerande, bland annat en mamma i trasor som tigger och blir bryskt avvisad av en fransman. Polisen adderar information om att Picasso hade tagit emot post från Spanien och uppgifter från receptionisten till lägenhetshotellet där han bott som kunde berätta att han var intresserad av ett ledigt rum och att han presenterat sig som konstnär. Hon hade också skvallrat om att han har oregelbundna tider. Polisen slog fast att han måste vara anarkist.

Picasso kom till Paris från Barcelona där han bott tillsammans med sina föräldrar sedan 14 års ålder. I Paris bodde han hos vänner från hemstaden som polisen redan hade under uppsikt. Det fanns ett helt gäng av anarkister, konstnärer och poeter från Katalonien i olika åldrar i Paris vid den här tiden. Ett nätverk av landsmän som introducerade Picasso till stadens inspirerande men ofta mindre polerade hörn. Han verkar ha njutit av det mesta och tagit in allt. Livet som han såg och uppfattade det omkring sig, ett ämne som rinner som en röd tråd genom hela konstnärskapet.

”Byråkratin framstår som i alla led genomsyrad av förakt för allt utländskt. Tilltalet i rapporteringen framstår ofta som enfaldigt, men benhårt.”

IPicasso the Foreigner. An Artist in France, 1900–1973 skildrar Annie Cohen-Solal konstnärens liv som spanjor i Frankrike från 1900 fram tills hans död 1973. Hennes djupdykning i arkiven ger inga uppgifter om att Picasso skulle gjort sig skyldig till något kriminellt. Han var inte fransman och det verkar varit anledning nog för säkerhetspolisen att anse honom tvivelaktig och hålla honom under uppsikt. Byråkratin framstår som i alla led genomsyrad av förakt för allt utländskt. Tilltalet i rapporteringen framstår ofta som enfaldigt, men benhårt. Det fanns alltid makt bakom orden. I boken skildras hur den här bevakningen påverkade Picasso, vilket presenteras parallellt med en in­gående­ kronologisk berättelse om konstnärens liv med fokus på tiden före andra världskrigets slut. Det mesta utspelar sig i Frankrike, men hemlandet är aldrig oviktigt för konstnären. 1906 spenderar Picasso sommaren i Pyrenéer­na. Konsthistoriker har hävdat att det finns ett klart före och efter hans vistelse i spanska Gósol. Det anses varit på en avlägsen plats i bergen långt från stadspuls som konstnären ska ha fått fatt i sitt eget och unika uttryck.

Berättelsen om Picassso som orimligt stigmatiserad och övervakad kontrasteras mot bilden av en konstnär som från alla första början hyllades som geni av människor i sin närhet. Det är påtagligt att han under hade hela sitt liv hade starkt stöd från kolleger, konsthandlare och samlare. Därmed inte sagt att det inte var knapert i perioder. Vinter 1907/08 hade Picasso varken råd med duk eller mat. Ett kapitel tillägnas berättelsen om hur Péré Frédé kom med ett stort lass kol, mat och en flaska absint som aldrig öppnades. Flaskan flyttades med från hem till hem som en påminnelse om andra, svårare tider. Det finns vittnesmål om att konstnären senare i livet berättade för gäster om flaskan och hur svårt det varit under perioden när han precis målat Les Demoiselles d’Avignon (Flickorna från Avignon) som pekade i en estetisk riktning som ingen annan verkade vara intresserad av.

Konstmuseet Louvren avböjde 1929 en donation av just Les Demoiselles d’Avignon. Den numra världsberömda målningen som porträtterar fem kvinnor och som ofta beskrivs som epokgörande och ytterst relevant för den moderna konstens utveckling. Idag hänger den i MoMa i New York.

Idag är Picasso kändis och bilden av honom som en skrupelfri man som utnyttjade kvinnor är vida spridd. Den som är ute efter information som skulle styrka, eller dementera den bilden har ingenting att hämta i den här boken. Picassos privatliv lämnas i princip därhän. Äktenskap och älskarinnor nämns, men aldrig mer än i förbifarten. Fotografen Dora Maar är den enda av Picassos kvinnor som får mer utrymme i boken.

Det är känt att Picasso arbetade med andra konstnärer och poeter som Max Jacob, Georges Braque, Gertrude Stein och Guillaume Apollinaire, men Cohen-Solal hävdar att hans samarbete med fotografen Dora Maar står i en kategori för sig. Hon var både samtalsparter och inspiratör. Därtill högst delaktig i arbetet med ett av Picassos mest kända verk: Guernica. Cohen-Solal hävdar att Picasso inte var särskilt politiskt engagerad före 1937, då staden Guernica, belägen cirka tre mil nordost om Bilbao i norra Spanien, bombades sönder och samman under spanska inbördeskriget. Enligt Picassos önskan visades målningen aldrig i Spanien så länge Franco levde. Franco var generalen som hade initierat överfallet, som sedan utförts av tyska styrkor. Idag visas målningen på museet Reina Sofia i Madrid.

Picasso var medlem i det franska kommunistpartiet. Cohen-Solal argumenterar för att hans engagemang var större och mer komplext än ren ideo­logisk övertygelse. I alla händelser gjorde hans samröre med partiet honom högintressant för amerikanska FBI. De tog i princip över arbetet med att hålla konstnären under uppsikt efter den franska polisen. 1945 skickade J Edgar Hoover, dåvarande chefen för FBI, ett meddelande till den amerikanska ambassaden i Paris. Han uppmanade till att man direkt skulle höra av sig om det kom fram information om konstnären. Det fanns redan en mapp i arkiven, en pärm som till sist skulle komma att omfatta närmare 200 sidor.

1952 ville Picasso åka till USA tillsammans med en delegation från Europa för att delta i en konferens, World Peace­ Conference. Han nekades inresa och besökte aldrig landet.

Picasso är minst lika känd i USA som i Europa. Det beror inte minst på att gallerister som Daniel-Henry Kahnweiler redan under 1910-talet arbetade hårt på en internationell karriär och såg till att samlare från hela världen kände till hans konst. När man i Frankrike var ytterst tveksam till modern konst under 1930-talet omfamnade intendenten Alfred Barr i New York uttrycket och arrangerade 1936 en stor utställning med titeln kubism och abstrakt konst på MoMa. Några år senare, 1939, arrangerade han Picasso. 40 år av hans konst, som åkte på turné till 36 museer. Det blev en succé.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Från och med 1955 levde Picasso inte längre i Paris. Han bosatte sig i Vallauris och arbetade främst med keramik. Det var långt från Paris, salonger och förutfattade idéer om hur konsten skulle vara. I Vallauris cirkulerade livet kring hantverk och traditioner. Picasso samarbetade med lokala hantverkare och utvecklade nya tekniker och tillvägagångssätt. Han var också en förmögen man som fyllde sina tre bostäder med konst och prylar. Idag är det den bilden, av en äldre man ofta iklädd randig tröja tillsammans men en kvinna, barn och hund i strålande sol utomhus, som internet visar upp först. Han har rykte om sig att aldrig ha kastat någonting.

Bokens författare, den franska historikern Annie Cohen-Solal, har tidigare publicerat biografier över till exempel konsthandlaren Leo Castelli, som föddes i Italien 1907, men vars gärning som gallerist helt förknippas med New York, och den franske filosofen Jean-Paul Sartre. I samband med att boken publicerades på franska 2021, med titeln Un Étranger Nommé Picasso, visades en utställning curerad av Cohen-Solal på Musée de l’histoire de l’immigration i Paris. Nu när boken kommit på engelska 2023 står författaren Sam Taylor för översättningen. Han har låtit viktiga titlar, namn och uttryck stå kvar i original, men översätter också generöst så att texten flyter även för den som inte läser franska. Det här är en ovanlig skildring av ett konstnärskap. Konsten och konstnärens liv driver berättelsen framåt, men boken skildrar lika mycket Frankrikes förhållande till människor som inte var fransmän och det är ingen smickrande berättelse.

Vi får följa Cohen-Solals researcharbete i arkiven, som ligger till grund för boken. Utforskande får utrymme i boken i form av kortare beskrivningar av platserna där arkiven ligger och personliga reflektionerna kring arbetet. Det levandegör och lättar upp läsningen av den här boken, som är sprängfylld med fakta och fotnoter kring händelser och personer. Hon berättar också generöst om besök hon gjort bland utställningar som har satt olika perioder eller aspekter av Picassos konst i fokus. Hon redogör för hur det hjälpt henne att få fatt i perspektiv på hans gärning som konstnär. I det avslutande kapitlet beskriver hon researcharbetet som en kollektiv väv som alla varit delaktiga i, från dem som arbetar i arkiven och hjälpt henne vidare till redaktören och inspirerande vänner.

Det är ingen överdrift att påstå att Picasso alltid var omgiven av konst och att han under ett långt liv alltid var engagerad i sitt arbete och enormt produktiv. Det började tidigt, hans pappa arbetade som hög administrativ chef på Konsthögskolan i Barcelona. Med det i åtanke känns det lite konstigt att Picasso the Foreigner faktiskt bara innehåller ett tiotal bilder. Givetvis hade det blivit en orimligt tjock bok om man valt att ta med alla målningar, keramiska arbeten, skulpturer, teckningar och illustrationer som nämns. Det är tur att Picasso är en av världens mest kända konstnärer. Om man är nyfiken på något av alla konstverk som nämns är det bara att pausa läsningen för att be internet om en bild.