Det finns misslyckanden som vi helst vill glömma, som är pinsamma för både upphovsmännen och för dem som tittade på, läste, lyssnade eller drabbades. Gränsen är hårfin.

Nu har den tyske författaren Hans Magnus Enzensberger skrivit en bok, Meine Lieblings-Flops, om sina egna floppar, och här finns nog misslyckanden av båda sorterna. Det är tydligt att han tycker mycket om dem, han ser på dem med samma ömhet som på en verklig framgång. Från hastigt hopkomna filmmanus, snabbt glömda, till storstilade förläggarplaner (som man önskar hade blivit verklighet) – Enzensberger har onekligen många fiaskon på sitt samvete. Dessutom har han en diger verkslista att se tillbaka på. I förteckningen som ligger sist i boken finns 46 titlar, däribland reportageboken Ach, Europa, med den omdiskuterade texten ”Schwedischer Herbst” (Svensk höst) från 1982 om välfärdsstaten Sverige, där Enzensberger skildrar folkhemmet som harmoniskt, präglat av samförstånd och i avsaknad av historisk medvetenhet och politisk maktdelning. Och då är alla dessa titlar ändå bara ett urval.

Därför är han särskilt väl lämpad att skriva om fiaskon och floppar. Ingen genre, inget infall och ingen form tycks vara främmande för denne spirituella mångsysslare. I den nu aktuella boken är han på utsökt humör och skriver behagligt, sympatiskt och insiktsfullt. ”Triumfer lär oss ingenting, misslyckanden däremot främjar våra insikter”, slås det fast i inledningen.

Enzensberger skriver nu inte om den sortens fiaskon som de flesta skapande människor – framgångsrika eller ej – gör sig skyldiga till, nesliga refuseringar eller ofärdiga manus som skräpar i skrivbordslådan. Istället redogör han för filmmanus som aldrig blir regisserade, därför att filmbolaget drar sig ur, operor som skövlas av dirigenten, pjäser som ingen ser och snabbt försvinner från repertoaren. Med den särställning Enzensberger har i europeiskt kulturliv kan han kosta på sig en sådan genomgång. Ännu mer intressant hade kanske varit att ta del av den unge, ännu oetablerade författarens bana. Fanns där skrivkramp? Refuseringsbrev? Oro?

När Enzensberger berättar om tidskriftsprojekten och förläggarambitionerna blir det verkligt underhållande, och nu, om inte förr, framstår en av hans främsta kvaliteter tydligt. I brist på bättre ord är det neologismen ”nätverkare” som beskriver hans insats bäst. Ta Gulliver som exempel, embryot till en kulturtidskrift i början av 1960-talet. Tyskland var för litet, därför vände sig Enzensberger till intellektuella i Österrike, Frankrike och Italien; de skulle gemensamt ge ut en paneuropeisk tidskrift, med essäer, litteratur, analyser, reportage och politik. Förutom Enzensberger själv involverades Ingeborg Bachmann, Roland Barthes, Italo Calvino och många andra. Men projektet strandade när koordineringen av bidragen från de olika länderna, på olika språk, visade sig vara för tungrodd och finansieringen uteblev.

Ändå är det kanske bokens andra sektion som är mest uppfordrande, det så kallade ”idémagasinet”. Här presenterar Enzensberger planer på pjäser, filmer, bokserier och tidskrifter som ännu inte finns, idéer fria för vem som helst att förverkliga. Han skriver att Tyskland behöver en månadstidskrift – han kallar den Story – där förstklassiga noveller får samsas med litterära reportage, något i stil med New Yorker: ”Varje typ av litteraturteori skulle vara utesluten, likaså ett akademiskt tonfall”. Han föregriper invändningarna från tänkta finansiärer, förlag och tidningshus, om att köpkraften saknas: ”Läsarna vet mycket väl vad de har fått nog av; men vad de saknar vet de inte”. Och detta är det verkliga fiaskot, som är ett intellektuellt och publicistiskt fiasko: att en sådan tidskrift inte finns, vare sig i Tyskland eller i Sverige, och att förlagen satsar på blädderprodukter. Så varsågoda, svenska förlagschefer, det är bara att skrida till verket.