Det finns forskare som menar att det upplysta samtalet är demokratins förutsättning. Staten och politiken borde därför inspireras av universitets samtalsmodell, som bygger på att utveckla och förvalta kunskap genom att testa och ”bryta” teser mot varandra. En liknande modell för offentligheten skulle kunna bidra till att komma till rätta med vad de beskriver som hotet mot det upplysta samtalet. Motreaktionen har dock inte låtit vänta på sig: den svenska universitetsvärlden (iallafall humaniora och samhällsvetenskap) är inskränkt och mest intresserad av att prata med dem som bekräftar det man redan tror på, eller tror att man vet. Akademins självbild av hur det upplysta samtalet förs är antingen idealiserad eller överdriven och därmed inte eftersträvansvärd som förebild.

Från flera håll hörs o...