Idag framstår Gustaf Mannerheim som Finlands viktigaste nationella symbol. Också i Sverige är intresset för honom stort. Förra året utkom tre uppmärksammade verk om honom, av Henrik Meinander, Dag Sebastian Ahlander och Herman Lindqvist. Böcker som nu har kommit i pocket.

Men ännu när Mannerheim var 50 år kunde hans karriär beskrivas som ”a study in failure” (för att citera historikern Robert Rhodes James beskrivning av Winston Churchills politiska och militära karriär fram till 1939). I december 1917 återvände Mannerheim, pank och arbetslös, till Helsingfors. Han hade då nyss genomlevt sitt tredje avgörande livsmisslyckande. De två första var hans relegering från både gymnasiet i Helsingfors och officersskolan i Fredrikshamn, och det tredje var när fått sina ryskkejserliga generalsepåletter – själva symbolen för hans återupprättade heder och status – inte bara bildligt talat utan också närmast bokstavligen avslitna i och med oktoberrevolutionen 1917. Hur gick denna förvandling till, som i utgångsläget tedde sig så osannolik?

Erik Hobsbawm beskriver i antologin The Invention of Tradition (1983) hur europeiska stater aktivt uppfann nationella symboler eller förstärkte redan existerande symboler, historiska personer och kulturella yttringar. Syftet var att skapa en symbolik som skulle återspegla nationens kraft och legitimitet, och därmed ge ledningen politisk auktoritet. Den utveckling som han skildrar var tydligt kopplad till det nationalistiska tankesystemets genombrott under slutet av 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Det gick hand i hand med och var delvis en förutsättning för de europeiska staternas framväxt.

Även i Finland hade sådana försök gjorts under mitten och slutet av 1800-talet (Kalevalamytologin är ett exempel), men denna process hade i huvudsak varit knuten till den fennomanska rörelsen. I och med detta hade symbolerna i viktiga avseenden varit splittrande istället för enande; den fennomanska rörelsens betoning av lojalitet gentemot tsaren hade för många representerat sociala orättvisor. Framtagandet av Kalevalaeposet representerade också fennomanins förfinskningssträvanden.

Den unga staten Finland var därför i skriande behov av en annan stark, enande politisk symbolik. Det var dock inte självklart att den person som i viktiga avseenden varit ansvarig för att födelsen hade blivit ytterst blodig och lämnat ett i det närmaste totalt splittrat land efter sig, också var den som skulle bli en samlande nationell symbol. Mannerheim kunde ju i sin egenskap av vit överbefälhavare under finska inbördeskriget 1918 hållas ansvarig för de grymheter som begåtts av den egna, segrande sidan, den så kallade ”vita terrorn”, som resulterat i omkring 10 000 avrättade och mördade röda fångar och sympatisörer.

I det hemliga tilläggsprotokollet till icke-angreppspakten mellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen från augusti 1939 angavs att Finland ingick i den sovjetiska intressesfären. Stalins regim fick alltså fria händer att agera utan risk för att Tyskland skulle ingripa. I november gick Sovjet till anfall.

Avgörande steg på vägen till nationell symbol tog Mannerheim genom sitt agerande under vinterkriget och sitt realpolitiskt välavvägda agerande i samband med upprinnelsen till Lapplandskriget 1944 och fredsförhandlingarna med Sovjetunionen 1945. Utan organiserandet av ett mycket effektivt motstånd under vinterkriget hade Finland sannolikt, liksom de baltiska staterna, ockuperats av Sovjetunionen.

Vinterkriget befriade också honom delvis från inbördeskrigets skugga. Även nu stod Mannerheim mot Otto Ville Kuusinen, men nu blev Kuusinen på goda grunder sammankopplad med sovjetisk aggression och inte med en socioekonomisk betingad, inhemsk finsk revolution.

Det illa överlagda fortsättningskriget hade kunnat leda till ockupation och att Finland senare förvandlats till en sovjetisk satellitstat, men i och med det resoluta försvaret av Karelen i juli 1944 och de därpå följande förhandlingarna med de allierade och Sovjetunionen lyckades Mannerheim rädda Finland. Priset var bland annat att han förklarade krig mot sin tidigare vapenbroder Tyskland. Mannerheims personliga agerande, omdöme och kontakter torde ha haft en stor betydelse för att dessa förhandlingar lyckades.

Fortsättningskriget resulterade i ett nederlag som förutom territoriella förluster innebar ett påtagligt sovjetiskt inflytande och en allierad kontrollkommission som skulle se till att de hårda villkoren i fredsavtalet följdes. År 1947 avslutade kontrollkommissionen sitt arbete, som bland annat handlade om att administrera krigsskadeståndet samt genomföra rättegångar mot personer som ansågs ha orsakat kriget. Finland knöts hårt till Sovjetunionen och förvandlades till en hybrid mellan en normal västeuropeisk stat och en öststat. Denna process kom att kallas ”finlandisering”.

Därmed behövde återigen en finsk identitet definieras. Vad var detta land vars första decennier präglats av inbördeskrig, politisk och språklig splittring, ekonomiska svårigheter, samt ett långt och blodigt världskrig? Vari bestod den finska identiteten och vad symboliserades den av? Svaret blev att den nationella identiteten i viktiga avseenden kopplades till Mannerheims person, eller snarare hans persona.

I och med den påtvingade starka anknytningen till Sovjetunionen kom de symboler som signalerade självständighet och motstånd mot förryskning och östanknytning att framhållas och få en positiv laddning. Mannerheim var av naturliga skäl en person till vilken sådana värden, med rätt eller orätt, kunde knytas.

Popular

Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd

I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.

Torbjörn Elensky Recension 2025 5

I kalla krigets tydliga väst-östliga dikotomi fick Mannerheim allt större betydelse som nationell symbol – i synnerhet efter sin död 1951. Den ryttarstaty som restes 1960 är signifikant för denna utveckling. Den kan också sägas signalera inledningen av den moderna Mannerheimmytologins era – en period under vilken i allt högre grad nationella riter började knytas till hans persona. Den iögonfallande statyn, placerad på en av Helsingfors mest trafikerade gator, som för övrigt heter Mannerheimgatan, har sedan invigningen passerats av tiotusentals huvudstadsbor dagligen. Till dess form och uttryck – statyn är totalt närmare tolv meter hög – ger den ett för Norden något främmande och närmast anakronistiskt intryck. Liknande statyer uppfördes också i flera andra städer. Till detta kom att Mannerheims porträtt sattes upp i ämbetsverk, myndighetsbyggnader och rådhus över hela Finland.

Till sådana fysiska representationer kom att den tidigare politiskt kontroversiella självständighetsdagen, den 6 december, började högtidlighållas med en stor bal i presidentresidenset, samt med festligheter och ceremonier i hela landet. Utbringandet av ”Marskens skål” blev för övrigt ett bruk som många vanliga finnar tillägnade sig som en del av nationaldagsfirandet. År 1951 inrättades också i Helsingfors ett museum helt ägnat åt att skildra Gustaf Mannerheims liv och gärning. Sedan dess har också otaliga biografier och tv-dokumentärer publicerats och producerats.

Mannerheims egna ambitioner hade givetvis stor betydelse för hans omvandling från kontroversiell och splittrande till upphöjd och enande. Huruvida den berodde på revanschismen efter ungdomens misslyckanden, hans egen högreståndsbakgrund eller den elitism som frodades i de tsarryska officerskretsarna får vara osagt, men Mannerheims grandiosa självbild är omvittnad. Han torde varit väl medveten om den offentliga bilden av honom, hur han uppfattades och önskade uppfattas. Under sin livstid skapade han också en stiftelse som skulle utdela stipendier och förvalta hans kvarlåtenskap. Det var denna stiftelse som efter Mannerheims bortgång lät inrätta ett museum i dennes tidigare bostad i Helsingfors.

Detta museums nuvarande programförklaring säger något om den nuvarande statusen, både avseende innehåll och ton, på Gustaf Mannerheims eftermäle: ”Mannerheimmuseets uppgift är i första hand att presentera Finlands nationella historia […] genom Marskalken själv och hans skiftesrika liv och verksamhet.”