Om man söker på internet får man 8.100 träffar på 0’59 sekunder. ”Mjölkbonde” ger 71.000 träffar på 0,35 sekunder. ”Donald Trump” ger 372 miljoner träffar på 0,27 sekunder.

Det ser ut som ett sammanhang.

De svenska mjölkbönderna har utkonkurrerats av importerad mjölk som är sämre men billigare, kunderna bryr sig inte om kvalitet, påstår en bonde i tv-rutan. Han berättar lakoniskt att han ska upphöra med verksamheten. Någon vecka senare ser jag några författare i tv-rutan. De ser nervösare ut än mjölkbonden. Också de har problem med sjunkande efterfrågan. Hur det är med kvaliteten på deras produkter framgår inte. Och förresten, hur vet man att de verkligen är intellektuella?

Nationalencyklopedin definierar begreppet intellektuell som ”en mångtydig benämning på den som med sina idéer söker påverka samhällsutvecklingen”.

Uppslagsverkets syn kan dateras till slutet av 1800-talet, närmare bestämt till januari 1898 då tidningen l’Aurore (Gryningen) på första sidan publicerade en text under rubriken ”J’ACCUSE ” (”JAG ANKLAGAR”). Det var egentligen ingen artikel, utan ett öppet brev till Frankrikes president, skrivet av Emile Zola. Ämnet var Dreyfusaffären, decenniets största skandal, i vilken en judisk officer falskt anklagades och dömdes för att ha spionerat för Österrike. När Zola skrev sitt brev var Dreyfus sedan flera år förpassad till Djävulsön, men frågan var aktuell eftersom en krigsrätt just frikänt major Esterházy som man börjat misstänka var den verklige spionen.

Det tog ytterligare några år, men sedan släpptes Dreyfus, och närmare tio år efter Zolas brev återupprättades Dreyfus. Hur opinionen långsamt svängde återges i Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt, där människor som först var självklart emot Dreyfus senare blev lika självklart för.

Zola var inte ensam om att engagera sig, Anatole France och André Gide skrev också om affären. Men det är Zola som förknippas med den. Han visade att uppriktighet och raseri i välskriven förening kunde ändra världen.

Dagen efter Zolas brev publicerades ett upprop med ett hundratal underskrifter, däribland Marcel Prousts, en då okänd ung man som var en av initiativtagarna till uppropet. Den texten har inte många läst, men den blev i sin enkelhet lika normgivande som Zolas brev. Det var inte det första uppropet, men det var framgångsrikt. Uppropet i l’Aurore följdes inom några dagar av fler. Underskriftsparnassen var född. Hädanefter blev det vanligt att intellektuella agerade som grupp i tidens frågor. Tre förutsättningar måste uppfyllas för att ett upprop ska få effekt. Ämnet måste vara allmänt bekant, gruppen måste agera i rätt ögonblick (det ska finnas något som kopplar frågan till nyhetsmedier och undertecknarna måste vara kända.

I mer än hundra år har indignerade artiklar och upprop varit en arbetsuppgift för intellektuella. Råmodellen är Jean-Paul Sartre, en motståndsman med penna istället för kulspruta. Sartre blev hjälte genom pjäsen Flugorna, som hade premiär under ockupationen, men hans stjärna lyste som starkast under 1960- och 1970-talen. Han briljerade i intervjuer, var med och ledde Russeltribunalen (som svenska regeringen inte ville se i Stockholm) och sålde den maoistiska tidningen la Cause du Peuple på gatan.

Efter honom följde kohorter av mer eller mindre framgångsrika författare som gjorde anspråk på att veta bäst hur andra skulle leva sina liv. En tidstypisk bok är Författarmakt, i vilken Björn Håkansson 1970 optimistiskt utforskar litteraturens politiska betydelse. Numera är Göran Greider en av de sista representanterna för mikrofonvänliga åsiktsmaskinister som utgår från att författare kan uttala sig om allt, ibland till och med något de har kunskap om.

Förläggaren och författaren Thomas von Vegesack skrev redan 1986 Tankens aristokrater eller pennans tjänare. von Vegesack visar att intellektuella fungerat som ”en oberoende moralisk instans, överordnad det kortsiktiga politiska spelet” men också att de många gånger misstagit sig. Till och med Sartre har med tiden omvärderats och idag nämns hans resa till Sovjetunionen och de förljugna texter den gav upphov till lika ofta som Flugorna.

När den indignerade intellektuelle föreföll odödlig ändrades marknaden för skrivna ord. På 1960-talet noterade litteratursociologer att ”den bildade borgerligheten” var på väg att försvinna. Förändringen var långsam. Så sent som på 1990-talet hade författare fortfarande en roll, låt vara begränsad, i opinionsbildningen. Den amerikanske litteraturvetaren Harold Bloom rasade mot tv och upprättade en litterär kanon som ett försvarsverk mot tv:s banalitet. Domedagsprofeterna varnade för att litteraturen var utrotningshotad. Men få såg att hotet inte kom från tv, utan från datorerna och amatörskribenterna. Ännu färre förutsåg att populärkulturen skulle politiseras, medan litteraturen skulle gå åt andra hållet.

Idag drivs opinionsbildning i tidens modefrågor (till exempel gender och etnicitet) snarare av scenkonstnärer än av författare. I vart fall når artisterna fler. När Beyoncé var i Sverige sommaren 2016 presenterades hon i nyhetsmedier som en av de viktigaste amerikanska opinionsbildarna och behandlades med samma beundran som Jean-Paul Sartre när han besökte Stockholm. Förskjutningen kan tyckas stämma med Blooms mardrömmar om att bilden kommer att dominera över ordet. Men det är inte bilden som hotar de intellektuella, det är andra författare. Nätet har gjort alla till skribenter. Fem miljoner svenskar uttrycker sina åsikter på Facebook. Det skrivna ordet blomstrar i den rörliga bildens epok. Samtidigt riskerar yrkesförfattarna svältdöden. Proffsen må få stipendier men läsarna/skrivarna ignorerar deras texter. Däremot vill de veta vad Beyoncè och Springsteen har att säga.

Åsiktsmarknaden för intellektuella skribenter krymper drastiskt. Yrkesförfattarna riskerar att hamna utanför samtiden om de inte omskolar sig till artister eller åtminstone blir lärare på skrivarkurser. Visst, deckarförfattaren kan överleva, manusförfattaren likaså. Värre är det för den som skriver essäer och kritik. Inte undra på att akademiledamöter som Anders Olsson och Kjell Espmark klagar över tidens förfall. Få intellektuella är lika lakoniska som mjölkbönderna.

Som sociologen Pierre Bourdieu påpekat är den kulturella världen en marknad. Och när efterfrågan minskar måste de intellektuella förnya sig. Det är ett spännande utgångsläge för förändring. Hittills har de intellektuella reagerat som de så kallade ludditerna när den maskinella vävstolen infördes på 1800-talet. De yrkeskunniga vävarna slog sönder de nya maskinerna, men utvecklingen gick inte att vända. Dagens intellektuella måste prova något annat, kanske är det läge för självkritik. Måhända är samtidens förtjusning i underhållande kultur en reaktion på decennier av tråkiga debattartiklar. Och redan under Dreyfusaffären bedrevs opinionsbildningen till stor del av pamflettdiktare och sångare. Gatusångare med positiv skrev hundratals visor om Dreyfusaffären. Nu får många sina nyheter via underhållning och sociala medier. Skillnaden är att Zola och hans kolleger kunde räkna med läsarnas respekt, det kan inte deras sentida svenska kolleger.

Användningen av ordet i olika länder speglar ofta olika kulturer och traditioner. Medan den franske intellektuelle är ett ensamt snille i universitetskvarterens Paris, är hans svenska motsvarighet en beskedligare, mer tjänstemannalik typ.

När till och med den annars så objektiva Nationalencyklopedin driver med begreppet intellektuell dröjer det nog inte länge innan någon välvillig politiker föreslår att man ska inrätta en nationalpark för intellektuella, där de kan fortsätta att kritisera den samtid som inte vill höra dem.

Men om indignationsintellektuella som arbetar i 1800-talstraditionen befinner sig i kris erbjuder 1700-talet kanske en lösning. Elektroniken förflyttar oss tillbaka till tiden före rotationspressen. Nätet har oväntat väckt upp den oberoende intellektuelle. Lärdomen kan förstås diskuteras men inriktningen är tydlig. Hen lider inte av skrivkramp. Gamla essäer läggs ut på nätet, nya skrivs oavbrutet. När dagstidningarna skär ned på litteraturkritiken föds litterära sajter.

Zolas motpol är en hög tjänsteman som 1570 drog sig tillbaka till sitt slott utanför Bordeaux och ägnade resten av sitt liv åt att skriva. 1580 kom den första upplagan av Michel de Montaignes essäer. Istället för att söka sig utåt hittade Montaigne sina ämnen i sitt eget liv – som bloggare gör.

Zola tillhörde den första generationen författare som kunde leva på tryckta texter, Montaigne verkade innan marknadsekonomin slagit igenom. Det finns något hantverksmässigt över hans förhållande till ordet. Montaigne skrev hela tiden samma typ av texter, han ägnade rentav åtskillig tid åt att bearbeta de texter han redan hade publicerat. Den ene var skeptiker, den andre övertygad förkämpe. Efter decennier av politiskt tvärsäkra författare tycks Montaignes tid ha kommit. Det borde inte förvåna. När alla facebookar, twittrar och flickrar är gedigen kunskap värdefull.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Idag är börsvärdet för moralisk upprördhet i skriven form lågt. Däremot visar framgången för författare som Alain de Botton, Julian Barnes och Claudio Magris att många vill ta del av kombinationen av historiskt kunnande och träffsäker analys av tidsandan. Intellektuell fantasifullhet är viktigare än politisk korrekthet.

Först ut (och fortfarande oerhört läsvärd) var Roland Barthes, en av dem som redan på 1960-talet uppmärksammade att den bildade läsekretsen hade försvunnit. Genombrottet kom när Barthes tillsammans med likasinnade ersatte den traditionella litteraturkritiken med närläsning av texten frilagd från sin upphovsman. Författaren är ointressant, men texten lever, sade Barthes milt leende.

Fram till sin död 1981 blev Barthes alltmer intresserad av den yttre världen, inte minst av dess yta. Från att ha sysslat med klassisk och nyskriven litteratur (Racine respektive Robbe-Grillet) började han i korta och pregnanta artiklar skriva om mode, bilmodeller, kampsporter och reklam. De första texterna skrevs på 1950-talet, och när de samlades i Mytologier nådde de en jättepublik världen över. Under de kommande 20 åren fortsatte Roland Barthes att skriva om fenomen i tiden, han blev en teckentydare som avkodade film, Japan, fotografi men naturligtvis skrev han också om litteratur. Hans lekfulla och melankoliska dissektion av (hur vi talar om) kärlek, Kärlekens samtal, blev en monumental framgång. Böckerna blev inte storsäljare genom att förenkla, tvärtom var Barthes styrka att komplicera begreppen. Att skriva under upprop gillade han inte. Ingenting hos Barthes är entydigt, han till och med gav sig på typografin för att uppnå mångsidighet i texten (kommentarer av en text trycktes parallellt med ursprungstexten).

Idag ökar intresset för Roland Barthes, en mångtydig tid behöver en uttolkare som är intresserad av komplexa paradoxer. Internet har väckt liv i traditionen av korta texter och ironiska kommentarer. Om den politiskt engagerade författaren stundtals liknade en dömande frikyrkopastor, kan det vara dags för dagens intellektuella att bli mer av gycklare. Shakespeare låter Narren säga sanningen. Han visste att då lyssnar publiken.

De intellektuella som klagar över tidens tillstånd må betänka att ett leende förlänger även den intellektuelles liv. Inte ens nätsvadan är av ondo. Det finns något hoppfullt i allt skrivande på nätet, hur dåliga formuleringarna än är.

Så länge det finns kossor finns det mjölk. Så länge det finns ord finns det hopp. Den goda tanken finner sin läsare, om än på nätet.