1990-talet beskrivs ibland som idylliskt. Men det var ett decennium av krig i Europa, då USA använde militära medel i en omfattning man inte hade gjort sedan Vietnamkriget.

I sin bok The Icarus Syndrome. A History of American Hubris (2010) beskriver Peter Beinart hur USA tre gånger har drabbats av utrikespolitisk hybris, flugit för högt och störtat, likt Ikaros i den antika myten. Första gången var när president Woodrow Wilson förde in USA i första världskriget med motiveringen att säkra demokratin i världen. På Wilsons initiativ grundades Nationernas förbund, men han fick inte gehör för sina idéer på hemmaplan. USA blev inte medlem av NF och återföll till isolationism under mellankrigstiden.

De övriga gångerna var i samband med Vietnamkriget och Irakkriget. Också dessa kraschlandningar följdes av perio­der då USA var mer på defensiven. Det finns likheter mellan den amerikanska utrikespolitiken efter George W Bush och efter Vietnam. Under 1980-talet må Ronald Reagan ha varit militant i sin retorik, men han undvek utrikespolitiska äventyrligheter.

”Hon var ett barn av Münchenöverenskommelsen, Förintelsen och järnridåns uppkomst under efterkrigstiden, inte av erfarenheterna från Vietnam.”

År 1990 annekterade Irak Kuwait, som upphörde som självständig stat. USA:s president George Bush d ä samlade en bred internationell allians, inklusive arabländer som Egypten och Syrien, som befriade Kuwait med stöd av FN:s säkerhetsråd. Detta var möjligt eftersom Sovjetunio­nen inte använde sitt veto i säkerhetsrådet. Denna enighet försvann dock snart.

Under nästan hela 1990-talet rasade krig i det före detta Jugoslavien. Ryssland hade band till Serbien och hindrade säkerhetsrådet från att ingripa. Men efter bland annat massakern i Srebrenica genomförde Nato 1995 flygangrepp mot bosnienserberna, vilket banade väg för fredsavtalet i Dayton. Ännu mer omfattande var Natos intervention i Kosovo 1999, som stoppade Slobodan Milosevics etniska rensning och bidrog till hans fall. Denna ”humanitära intervention” sågs som ett nytt och kontroversiellt inslag i amerikansk utrikespolitik.

En viktig företrädare för denna linje var Madeleine Albright, som nyligen avled. Efter att Bill Clinton valdes till president 1992 blev hon FN-ambassadör och sedan han omvalts 1996 blev hon utrikesminister. David Halberstam beskriver i sin bok War in a Time of Peace. Bush, Clinton and the Generals (2001) Albright som ”den ledande höken” i Clintonadministrationen. Halberstam förklarar denna inställning med hennes levnadshistoria: ”Det var som om hon – inom utrikespolitikens område – hade hoppat över en generation. Hon var ett barn av Münchenöverenskommelsen, Förintelsen och järnridåns uppkomst under efterkrigstiden, inte av erfarenheterna från Vietnam.”

Albright föddes 1937 i Tjeckoslovakien. Hennes familj flydde först undan nazismen och sedan kommunismen, efter Pragkuppen 1948. I samband med att hon utsågs till utrikesminister fick hon reda på att hon hade ett judiskt ursprung, även om hon hade uppfostrats som katolik, och att hennes farfar, farmor och mormor mördats av nazisterna. Hennes föräldrar hade inte berättat det för henne.

I Albrights självbiografi Madam Secretary (2003, i svensk översättning av Tore Winqvist 2004) får Vietnamkriget inget stort utrymme. Hon hade svårt att engagera sig i protesterna, ”jag var starkt antikommunistisk av både arv och övertygelse”. I kapitlet om Bosnienkriget konstaterar hon att ”läxorna från Vietnam kunde läras in allt för väl”. Hon citerar premiärminister Neville Chamberlains ord om att britterna inte skulle ”gräva skyttegravar och prova gasmasker […] på ett grund av ett gräl i ett avlägset land mellan folk som vi inte vet någonting om”. De förödande konsekvenserna av Chamberlains politik blir ett argument för att USA måste engagera sig för det bosniska folket.

Minnet av hur stormakterna offrade hennes hemland i München 1938 var alltså levande för Albright. Därför var det naturligt att hon ansåg att Tjeckien och andra postkommunistiska länder själva skulle få välja sin säkerhetspolitiska väg, det var ingenting som skulle bestämmas över deras huvuden. Under Albrights tid som utrikesminister blev Tjeckien, Polen och Ungern Natomedlemmar, trots protester från Ryssland.

Beslutet var inte okontroversiellt heller i USA. Den 93-årige George Kennan skrev 1997 att en Natoutvidgning skulle bli ”det mest ödesdigra amerikanska misstaget under perioden efter kalla kriget”. Kennan hade blivit legendarisk genom framför­allt två texter han skrev 1946 och 1947. Då myntade han ordet ”containment” (”tillbakahållande” eller ”uppdämning”), vilket beskrev den amerikanska strategin gent­emot Sovjetunionen under hela kalla kriget. Kennan kände sig emellertid snart främmande för både den amerikanska utrikespolitiken och det moderna samhället överhuvudtaget. Han var motståndare till Natos grundande 1949. Därför var det inte så märkligt att han också var fientlig till utvidgningen ett halvsekel senare eller överhuvudtaget ifrågasatte försvarsalliansens existensberättigande efter Berlinmurens fall.

Som en förklaring till den amerikanska hållningen i Jugoslavienkrigen finns också folkmordet i Rwanda 1994. Det följdes av en debatt om omvärldens ansvar, Albright beklagade i efterhand att USA inte hade gjort mer.

Albrights betydelse för Natos intervention i Kosovo 1999 var så stor att den amerikanske journalisten Walter Isaacson skrev ett reportage med titeln ”Madeleine’s War”. Isaacson utgav 1992 den fortfarande bästa biografin över en av Albrights företrädare, Henry Kissinger, och det var naturligt för honom att jämföra de två. Det finns en del likheter. Också Kissinger, som föddes i Tyskland 1923, är jude och kom till USA som flykting. Många av hans släktingar mördades av nazisterna.

Men, som Isaacson påpekar, drog de motsatta slutsatser av erfarenheterna. Kissinger har en pessimistisk världsbild, utrikespolitiken handlar om att överleva i en ond värld. USA bör främst värna egna intressen snarare än att främja demokratin globalt eller ingripa mot övergrepp i andra delar av världen. Inspirationen kommer från den äldre europeiska utrikespolitiken hos till exempel Richelieu, Metternich och Bismarck. I sitt magnum opus Diplomacy (1994) kritiserar Kissinger den idealistiska, ”wilsonians­ka” traditionen i amerikansk utrikespolitik, som omfattar såväl demokrater som Franklin D Roosevelt, Truman och Kennedy som republikaner som Reagan.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Men även om Kissinger och Albright drog helt olika slutsatser är det uppenbart att den europeiska bakgrunden har varit avgörande för båda. Albright återkom till dessa erfarenheter i böcker som Prague Winter (2012) och Fascism. En varning (2018, på svenska 2019). (I den senare boken beskriver hon Donald Trump som ”den första antidemokratiske presidenten i modern amerikansk historia”.)

Man kan också notera att Madeleine Albright i sin självbiografi uttrycker förståelse för George W Bushs Irakpolitik, hon betonar snarast likheterna mellan hur han och Bill Clinton hanterade Saddam Hussein: ”Även om jag uttryckte många tvivel om Bushadministrationens diplomatiska tajmning, taktik, argumentation och efterkrigsplanering […] så kunde jag inte ifrågasatta målet att störta Saddam Hussein.”

krigen i afghanistan och Irak blev emellertid förödande för USA. Det har varit oundvikligt att man efter Bush har bedrivit en mindre våghalsig politik. Men läxorna från Irak kan, precis som de från Vietnam, läras in allt för väl.

I svensk kulturdebatt har ”USA-imperialismen” och ”världspolisen USA” ofta utmålats som den stora fienden. På senare tid har alternativet blivit tydligt. När USA varit på reträtt har aggressiva diktaturer som Ryssland och Kina kunnat flytta fram sina positioner.