Det är en fantastiskt varm, solig och vacker majdag i Paris. Utanför det pampiga stadshuset, Hôtel de Ville, bjuds det på Europafest.

Det är varken ett särskilt stort eller ett särskilt muntert kalas. Det enda man kan förlusta sig med är att plocka hela famnen full med informationsbroschyrer och lyssna på små, korta debatter om olika frågor som har koppling till Europeiska unionen.

En stilig gammal man i ytterst välpressad kostym sitter bland åhörarna. Han reser sig upp och förklarar att han är mycket besviken över att symbolerna för Europasamarbetet – flaggan, hymnen och firandet av Europadagen – har strukits ur EU:s nya Lissabonfördrag.

– Hur ska vi kunna bygga en gemensam framtid i Europa om vi inte ens kan enas om
en flagga? undrar han.

När jag talar med honom efter debatten berättar han att Europarörelsen har varit en del av hans liv, och det anade jag nästan. Nu är han besviken och undrar vad som pågår i Europa. Lissabonfördraget är naturligtvis bättre än inget fördrag alls, förklarar han, men hur ska Europa någonsin kunna bli något annat än en gemensam marknad om det inte finns några gemensamma, samlande symboler?

Han har givetvis en poäng. Den europeiska integrationen har inte upphört, målet är fortfarande att skapa en ”allt fastare sammanslutning” av Europas stater. Det nya fördraget innebär onekligen ytterligare ett par steg på väg mot ett djupare politiskt samarbete i EU. I det stämningsläge som för närvarande präglar den europeiska kontinenten verkar det emellertid inte finnas någon vilja att sjunga tillsammans.

Men går det verkligen att skapa politisk gemenskap och väva ett allt fastare nät av gemensamma lagar över kontinenten om varken medborgare eller politiker vill visa att Europas stater och folk hör ihop?

Ja, det tror och hoppas tydligen EU:s politiska ledare. När Nicolas Sarkozy blev vald till president för ett år sedan förespråkade han ett förenklat ”minifördrag” i EU, där allt det pompösa och storslagna skulle suddas bort ur det bortröstade konstitutionella fördraget.

På så sätt ville han lösa den kris som uppkom i samband med att Frankrike (och Nederländerna) för tre år sedan röstade nej till EU:s dåvarande pampiga ”Fördrag om en konstitution för Europa”.

Det blev i stort sett som han ville, men förbundskansler Angela Merkel hade gjort jobbet redan innan Sarkozy flyttade in i Elyséepalatset. Att den franske presidenten fortsätter att ta åt sig äran över att ha löst EU:s kris är inte särskilt populärt i Berlin.

Kvar finns hur som helst ett nytt, mindre bombastiskt men mer svårläst EU-fördrag. Om bara Irland röstar ja till det den 12 juni kan EU börja se framåt igen, hoppas de politiska ledarna. Unionens historia är kantad av kriser och nu tycks ännu en ha övervunnits. Sedan kan den europeiska integrationen fortsätta, som om nästan ingenting har hänt.

I det nej-röstande Frankrike märks inte heller särskilt mycket av den hetsiga, intensiva och intressanta debatt som präglade folkomröstningen för tre år sedan. Trots att Nicolas Sarkozy på hemmaplan möts av allt större missnöje och fallande opinionssiffror behåller han greppet och initiativet om det mesta, inklusive Europapolitiken.

Men kritiken finns kvar, det märks inte minst bland nyutkomna böcker, och den kommer från två skilda håll. Statsvetaren och aktivisten Raoul Marc Jennar förklarar till exempel i boken Quelle Europe après le non? (”Vilket slags Europa efter nejet?”) att det är dags att bygga ett mer socialt, solidariskt och politiskt EU.

Han tycker att nyliberalerna har förrått Europa och förvandlat unionen till en enda stor marknad. Den sanna drömmen om Europa är folkens – inte företagens och bankernas – gemenskap, hävdar han. Raoul Marc Jennar formulerar med andra ord en klassisk, fransk Europakritik från vänster.

En helt annan, men lika kritisk och lika klassisk, utgångspunkt har gaullisten Nicolas Dupont-Aignan i boken ”Le coup d´État simplifié ” (”Den förenklade statskuppen”).

Han anser att det nya, förenklade EU-fördraget är ett angrepp på Frankrikes självbestämmanderätt och suveränitet. Att den franska nationalförsamlingen har ratificerat fördraget, och därmed struntar i folkomröstningen för tre år sedan, är ett slags statskupp, hävdar han.

Den typen av EU-kritik är inte ny i Frankrike. Motståndet mot det överstatliga europeiska samarbetet har funnits ända från början.

Redan 1954 röstade nationalförsamlingen nej till den europeiska försvarsunion som efter kol- och stålunionen var tänkt att bli nästa steg på väg mot ett mer politiskt enat Europa. Det var den framväxande unionens första stora kris, och nästa inträffade när Charles de Gaulle under mitten av 1960-talet bojkottade alla rådsmöten, i protest mot det han kallade för ”byråkraternas välde i Bryssel”.

-Det är paradoxalt, tycker Gunnar Lund, Sveriges ambassadör i Paris. Å ena sidan är det Frankrike som har skapat den geniala metod för samarbete mellan Europas stater som unionen bygger på. Å andra sidan är det framförallt Frankrike som har kritiserat de överstatliga principer som denna metod bygger på.

En viss ambivalens har med andra ord alltid präglat Frankrikes förhållande till EU. Det är dessutom inget tvivel om att Frankrike (liksom alla länder) framförallt har vägletts av det som ansetts vara landets intresse och nytta. EU har setts som ett medel att göra Frankrike ännu starkare.

Det har lett till ”en viss misstänksamhet” bland övriga EU-länder, förklarar Gunnar Lund. Men Nicolas Sarkozy har engagerat sig i de europeiska frågorna på ett helt annat och ”mycket mer energiskt sätt än sin företrädare”, tycker han.

Den dagordning som det kommande ordförandelandet har presenterat är full av stora, viktiga och en hel del mycket kontroversiella frågor. Frankrike vill ägna sina sex månader åt klimat och energi, försvar, migration, jordbruk och den så kallade Medelhavsunion som är Nicolas Sarkozys idé och som Angela Merkel först med kraft motsatte sig men nu – sedan förslaget bantats ned – tycks ha accepterat.

Frågan är emellertid om Frankrike lyckas vara den goda, samlande och kompromissande kraft som ordförandeskapet i EU bör innebära, eller om den franske presidenten möjligen har missuppfattat uppdraget och tror att det enbart ger en möjlighet för Frankrike och honom själv att glänsa och synas i världen.

Eftersom den franske presidenten dessutom är omvittnat oberäknelig och implusiv, sprider sig för närvarande en viss nervositet i unionens korridorer. Att vara EU:s ordförande är kanske inte riktigt lika kul, uppmärksammat och uppskattat som presidenten trodde och hoppades? Om han tröttnar lär det bli kris i EU igen.

ANNIKA STRÖM MELIN