Det var ett direkt svar på De fascistiska intellektuellas manifest, som strax dessförinnan hade utgivits av Giovanni Gentile, den andre av dessa berömda filosofer, tillika Mussoliniregimens chefsideolog. Att Croce kunde leva i fred i Italien och till och med göra sin stämma hörd är en egendomlighet som visar att Mussolinis Italien trots allt skilde sig ganska mycket från Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunionen. Här kunde det märkligt nog föras debatter i skuggan av diktaturen.

Gentile hade velat definiera fascismen som en religion. Croce svarade med att tala om en ”frihetens religion”, en liberal trosåskådning som enligt honom hade följt Italien genom hela dess moderna historia. Det är denna frihetens religion som Princetonprofessorn Maurizio Viroli nu har gjort till föremål för en bok, As If God Existed. Viroli följer friheten i dess relation till religionen genom renässansens Italien via 1800-talets befrielse och enhetsverk (risorgimento) till Mussoliniepokens inhemska motståndsrörelse.

Den liberala kontraktsteorin om statens uppkomst är otillräcklig när det gäller att motivera ett försvar för friheten, det är Croce och Viroli eniga om. Denna teoris förste store förespråkare, Thomas Hobbes, framhöll att det var de enskilda individerna som i välförstådd egennytta gick samman för att sluta samhällskontraktet och upprätta en suveränitet, en stat. I utbyte mot lydnad under lagarna erhöll dessa individer säkerhet och trygghet i lagarnas skydd. Det var, menade Hobbes, självbevarandet och samhällsfreden som var det viktigaste. Den individuella friheten, friheten att kunna göra det man vill inom lagarnas ram, säkrades på detta sätt. Men det fanns en lucka i argumenteringen. Om skyddet av fädernesland och frihet kräver att man riskerar det egna livet — hur handlar då den egennyttiga individ som framför allt annat prioriterar sin egen säkerhet? Rimligen på ett opatriotiskt sätt, genom att vägra riskera livet för friheten. Men en frihet som ingen är beredd att riskera livet för är dömd att gå under.

Viroli konkluderar, som många italienska politiska tänkare gjort före honom, att friheten kan räddas bara om det bland medborgarna existerar en offervilja, en medborgaranda, en patriotisk gemensamhetskänsla, en frihetens religion. Det är inte en tillfällighet att Viroli tidigare hade skrivit en bok om Machiavelli, som var en tidig företrädare för den civistiska traditionen i Italien, och en annan om Berlusconi, vars notoriska avsaknad av medborgardygder gör honom till representant för en annan, lika genuint italiensk, tradition.

Att tro på friheten med religiös glöd, att vara beredd att kämpa och dö för den, det var något som hade utmärkt det italienska befrielseverkets stora gestalter under 1800-talet, en Garibaldi, en Mazzini. Men också Mussolini hade betraktat dessa som sina föregångare. För Croce, liksom nu för Viroli, handlar det om att placera den italienska patriotismen i rätta händer, att skilja den från nationalism och chauvinism. Kärlek till fosterlandet är en oumbärlig och nödvändig dygd. Men man kan vara god italienare och god europé samtidigt. Och man kan slåss för fosterlandet och samtidigt för friheten. Det är den liberala patriotismen som måste värnas, inte någon frihetsfientlig ledarkult.

Croce hade bidragit till den insikten när han 1932 publicerade sin Storia d’Europa nel secolo XIX. Det var historik över Europas 1800-tal, men samtidigt en antifascistisk och antinazistisk stridsskrift. Den översattes till många språk, bland annat till svenska med titeln Europas historia under 1800-talet (1937). Den svenska översättningen var försedd med ett förord av Ivar Harrie, som bland annat konstaterade:

”Var gång den kritiska idealismens och den liberala samhällsvärderingens stora tradition blivit anfäktad och påfrestad till bristgränsen, har detta kunnat konstateras: Benedetto Croce fanns kvar, orubbad, oförbluffad, omisskännlig.”

Den då sjuttioårige privatlärde från Neapel betecknades av Harrie som ”ett av irritationsmomenten i våldssuggestionernas och maktdyrkans Europa”.

Det inledande avsnittet bar titeln ”Frihetens religion”, och där utvecklade Croce sin tanke på en djupare liberalism, en liberalism vars centrum inte fanns hos marknadens välståndsskapande kraft — låt vara att Croce inte förbisåg den — utan hos människoandens eviga strävan efter frihet.

Det var ingen tillfällighet att Croce försvarade 1800-talet, detta förkättrade sekel som av kommunister, fascister och nazister uppfattades som borgarseklet, som den kraftlösa individualismens och den giriga kapitalismens epok. För Croce var detta i stället ett århundrade när frihetssträvan tagit sig uttryck i den mäktiga liberala strömning som visst inte var enbart politisk eller ekonomisk, utan i lika hög grad poetisk, filosofisk och religiös.

Att Croce nu talade om ”religion” var heller ingen tillfällighet. Han ville räcka ut handen till den kristna opinionen och inbjuda den till ett förbund mot fascismen. Med Vatikanen kunde han inte samarbeta. Den italienska liberalismen hade alltid varit antiklerikal och motarbetats från påvestolen. Men det fanns en bredare kristen kritik mot Mussolini. Efter kriget skulle det bli just det kristdemokratiska partiet som gick i spetsen för Italiens demokratiska pånyttfödelse, där Croce själv för övrigt skulle komma att spela en roll i de första efterkrigsregeringarna.

”Vi kan inte annat än kalla oss kristna”, sade Croce med en visserligen garderad formulering. Inte heller försmådde han att ta det kristna språkbruket i sin tjänst, samtidigt som han så att säga sekulariserade det. I en uppsats ”Om individen, nåden och försynen” skrev han exempelvis:

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

”Alla dessa väntar på nåden: poeten, som kallar den inspiration; filosofen, som kallar den idé; statsmannen som kallar den klar blick och säker hand; stridsmannen, som kallar den djärvhet och kraft. Nåden visar sig utan förvarning också för de mest ödmjuka människor man kan tänka sig, sådana som pressas så mycket av vardagsrutinen att de inte kan föreställa sig hur de skall komma igenom den. Den visar sig kanske i formen av en solstråle, eller av ett landskap fuktigt av grönska och dagg, som inger ny glädje och ny kärlek till livet.”

Det gällde att mobilisera den kristna traditionens begreppsmässiga och känslomässig reserver i kampen mot förtrycket. Men också i kampen för ett framtida, enat Europa. Efter världskriget skulle tanken på en europeisk pånyttfödelse bli viktig för kristna eller åtminstone kristet influerade statsmän i Italien, Frankrike och Tyskland. De hade föregångare under mellankrigstiden bland dem som i likhet med Croce hyllade den kristna traditionen som en europeisk tradition – och som en tradition av frihet. I sina slutord till Europas historia under 1800-talet skrev Croce bland annat:

”Under tiden bevittnar vi på alla håll i Europa uppkomsten av ett nytt medvetande, av en ny nationalitet […] Och liksom för 70 år sedan en neapolitansk kung i det gamla kungariket eller en piemontesisk kung i det subalpina blev italienare, utan att förneka sin tidigare tillvarelseform, som de höjde och lät uppgå i den nya, så skall fransmän, tyskar och italienare höja sig till européer och inrikta sina tankar på Europa.”

Maurizio Viroli har gjort en insats som idéhistoriker genom att lyfta fram den frihetliga medborgarreligionens roll i italiensk historia. Inte minst de kapitel som handlar om den liberala antifascistiska opinionen under Mussoliniepoken ger nya inblickar. Hans åsikt att den tradition han skriver om har relevans också för nutidens Italien och Europa är inte orimlig. Även idag finns det plats för frihetens religion och för ”irritationsmoment”.