Frihet i praktiken
Det här är grundläggande frågor för den som vill förstå samtidens politiska strömningar: Kan den individuella friheten existera utan att förankras i en kollektiv frihet, som vissa både till vänster och till höger tycks tro? Jag anser personligen inte det: friheten är inte möjlig i sig, då blir den bara en abstraktion, vare sig det är i marxistisk eller nyliberal variant, utan friheten är alltid en särskild frihet, med specifika förtecken, och individens frihet bygger alltid på ett fungerande sammanhang, där det som visat sig ge störst individuell frihet i vår del av världen är den moderna, liberala, demokratiska (national-)staten. Därmed inte sagt att det alltid kommer att vara så, eller att det är det system som nödvändigtvis fungerar bäst i andra delar av världen. Min inställning är i hög grad pragmatisk, och bygger inte på någon mystifiering av nationen, utan just på fungerande system.
Bland alla stora händelseförlopp som präglade 1900-talet, och som lagt grunden för hur vi uppfattar frihetsbegreppet idag, är avkoloniseringen ett av de allra viktigaste. Genom det lades grunden för den globaliserade värld som har vuxit fram under det senaste halvseklet, med sega band mellan tidigare kolonialmakter och vissa nyskapade stater, som kan vara både vänskapliga och fientliga. Många tidigare koloniserade länders eliter skickar fortfarande sina främsta unga till universiteten i västvärlden, och de som har råd investerar även och köper fastigheter där. Betydande författare skriver fortfarande på franska i Algeriet och på engelska i Indien. Detta är en mycket sammansatt utveckling, som givetvis ser olika ut på olika håll i världen, men som överallt i princip fortfarande pågår och därmed påverkar handel, politik och mellanmänskliga relationer. Strömmarna av idéer, varor och människor går åt båda håll, mellan ”centrum” och ”periferi”, men de följer i hög grad mönster som grundlades under imperiernas tidsålder.
Den nationella befrielsen var på många sätt en paradoxal utveckling, flera av de länder som skapades genom imperialism och vars nationella självmedvetande uttrycktes i kampen för självständighet, hade i själva verket inte varit några nationer i vår mening innan de koloniserades. Det gäller, till exempel, flera av de arabiskspråkiga länderna, vilket vi är sorgligt medvetna om idag genom de krig som pågår i Mellanöstern. Även Indien kan sägas ha skapats som en gemensam stat genom den brittiska imperialismen och den långvariga frigörelseprocessen som resulterade i att landet delades av religiösa skäl; även om Indien fortfarande har en betydande muslimsk minoritet.
Troligen går det att spåra principiella skillnader i utvecklingen mellan länder vars nationalkänsla fanns där redan innan de västerländska imperialisterna indirekt bidrog till att skapa den, jämfört med de stater som helt enkelt är frukten av imperialistisk gränsdragning. Således är Indien egentligen svårt att jämföra med, till exempel, Syrien. Men givetvis beror skillnaderna även på kulturella drag. Både hos den tidigare kolonialmakten och i det befriade landet. Detta är ett känsligt ämne, inte minst i dessa tider då all kritik av kulturella särdrag, och kanske särskilt sådana som är knutna till Mellanöstern, anses vara rasistisk per definition. Men vuxna människor måste kunna ta även i svåra ämnen.
Den amerikanske, vänsterintellektuelle, politiske filosofen Michael Walzer, tidigare bland annat professor vid Princeton, har skrivit en viktig liten bok, som i koncentrerad form behandlar varför nationell befrielse så ofta har avlösts av religiös reaktion i ett antal olika länder: The Paradox of Liberation. Hans exempel är Algeriet, Israel och Indien – tre länder vars respektive historia ser helt olika ut, men i alla tre har en moderniserande befrielserörelse på olika sätt avlösts av religiös reaktion, vilket går stick i stäv med nationsgrundarnas idéer. Det är en styrka i boken att Walzer begränsar sina exempel och resonerar utifrån konkreta förhållanden. De tre länder han valt är också mycket olika sinsemellan, demografiskt inte minst. Algeriet är ett land med arabisk majoritet samt en betydande berberminoritet, medan Israel i hög grad är ett invandrarland och Indien ett vars självständighet uppstod i samband med en traumatisk uppdelning av landet.
Det ironiska med de stora befrielserörelserna är att de i så hög grad leddes av personer som själva var en del av den koloniala eliten på hemmaplan. De fick i hög grad sin utbildning av kolonialmakterna, hade studerat i Paris, Oxford och Cambridge, och de idéer om nationell identitet och frihet som de slogs för var i grund och botten västerländska idéer. På ett sätt kan man säga att avkoloniseringen var en fortsättning på den nationella rörelsen i Europa under 1800-talet, folkens självbestämmande, nationell identitet, många av de idéer som kom att knytas till avkoloniseringen formulerades redan tidigt under 1800-talet. Den europeiska nationalismen var under huvuddelen av 1800-talet i hög grad ett vänsterprojekt, riktat mot de gamla mångnationella imperier som dominerade kontinenten sedan lång tid. Det nationella uppvaknandet var också nära förbundet med idéer om medborgarskap och demokrati, på sätt som motsvarar hur avkoloniseringen sågs. Efter andra världskriget var nationalism i Europa betraktad som något tämligen förlegat. De avarter och excesser som präglat krigen gjorde ämnet känsligt, samtidigt som delvis samma idéer fick fäste i kolonierna och det nationella vänsterprojektet flyttade ut i världen.
Givetvis präglas länder också av hur deras befrielse gått till. Att Algeriet frigjorde sig från Frankrike genom ett våldsamt krig, påverkar även den senare historien där. Den nationella befrielsefronten (FLN) i Algeriet var våldsam delvis därför att den franska kolonialmakten var det. Medan terrorism inte spelade någon större roll i den indiska befrielsen och enbart en begränsad i Israels, så blev terrorism tidigt kännetecknande för den algeriska kampen. De algeriska frihetskämparna var vänstersinnade, marxister, väl inlästa på fransk vänsterteori, inte minst. Den förste presidenten Ahmed Ben Bella omgav sig med trotskistiska rådgivare, och även om islam i förbifarten sades vara nationens grundval, redan i det första manifestet 1954, var religionen aldrig viktig för FLN. De muslimska ledarna var egentligen inte aktiva motståndare mot den franska kolonialmakten. För dem var nationalism något främmande, och de önskade enbart att Frankrike skulle implementera sharia som familjelagstiftning för muslimer.
För FLN var den islamiska inställningen problematisk, och frihetsrörelsen profilerade sig i hög grad mot den konservativa religionen; de gjorde exempelvis en poäng av att ge kvinnor en framträdande roll i kampen, med en udd riktad inte bara emot Frankrike, utan lika mycket mot den inhemska traditionella eliten. För övrigt, vilket Walzer påpekar, på ett motsvarande sätt som sionisterna gärna gav kvinnor framträdande roller, på tvärs mot traditionella judiska religiösa uppfattningar. De etniska motsättningarna mellan dem som identifierar sig som araber och dem som ser sig som berber i Algeriet är ett av de destruktiva dragen i utvecklingen sedan befrielsen, som kulminerade i den våldsamma islamistiska terror som drabbade landet från början av 1990-talet, med hundratusentals döda och en allvarligt tillbakasatt utveckling som följd.
FLN var alltså en revolutionär rörelse, och islam kontrarevolutionärt. Walzer beskriver hur framgångsrika nationella befrielserörelser också skapar en underjordisk kultur, en nostalgisk nationalism, som visserligen bejakar kampen för befrielse, men som inte delar den befriande elitens vision av moderna, sekulära, liberala och demokratiska medborgare, utan ett mera traditionsbundet identitetsbegrepp. När någon generation har gått, och de gamla ledarna ersatts av nya, kommer motrevolutionen från just detta håll, i form av islamism i Algeriet, hindunationalism i Indien och judisk extremism i Israel. Nationell befrielse är i hög grad ett ”västerländskt” ideal, ett försök att göra den västerländska modellen till en fungerande inhemsk modell. Problemet är bara att folket ofta är mer intresserat av att skydda sina traditioner än av att skapa moderna samhällen, och reaktionen mot en inhemsk elit som i princip upprätthåller samma sorts styre som det kolonialmakten stod för, kan bli mycket våldsam.
Som Walzer skriver, kan det mycket väl vara så att de bästa argumenten för jämställdhet, individualism och demokratisk pluralism är sekulära och filosofiska, tämligen abstrakta och utvecklade i Västerlandet, men det hindrar inte att de går att implementera. Det är bara det att det måste ske i linje med de olika ländernas lokala idéer och traditioner. Nehru försökte modernisera Indien i ett svep genom sekulär lagstiftning och en abstrakt saklighet, men lyckades inte förankra idéerna i den indiska valmanskåren. Enligt Walzer var Nehrus misstag att han helt enkelt försökte negera de traditionella uppfattningarna och genomföra en modernisering av Indien enligt den modell han lärt sig i England – Harrow och Cambridge – med dess protestantiska kultur. Men för att demokratiseringsprocesser ska få bestående genomslag krävs att de utvecklas i samklang med rådande idéer och traditioner i landet, och i traditionella samhällen gäller det inte minst de religiösa idéerna.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
En viktig grupp som arbetar för långsiktigt hållbar modernisering i samklang med existerande traditioner idag är, exempelvis, Women Living Under Muslim Laws (WLUML), en feministisk grupp som grundades på 1980-talet och som arbetar på omtolkningar och nytolkningar av sharialagar istället för totalt avskaffande av dem. På detta sätt tror de sig kunna åstadkomma en mer långsiktig utveckling av kvinnornas ställning i muslimska majoritetssamhällen, liksom även i till exempel Indien, där muslimer är en betydande minoritet. Det centrala är rätten och förmågan att själv kunna välja sin identitet. Amartya Sen, som Walzer refererar till, har poängterat att idéerna om demokrati, pluralism och tolerans går att förankra i indisk tradition. De är delar av ett gemensamt arv som det går att välja att bejaka, och för att de ska fungera bättre i ett samhälle som det indiska krävs det antagligen den typen av förankring. Nehru och de andra som ledde Indiens befrielse var brittiskt utbildade intelligensaristokrater, för vilka de inhemska traditionerna i hög rad ansågs som omoderna, som en fas man måste överge, och inte något som det gick att basera en modern stat på.
Idag ser vi hur hindunationalismen växer sig stark i Indien, delvis som en reaktion mot Kongresspartiet och dess långvariga maktmonopol, som dessutom gått i arv i familjen Nehru, via hans dotter Indira Gandhi, medan de religiösa kräver allt större rättigheter i Israel. I bägge länderna kan detta bli till hot mot demokratin, om inte rörelserna kan hanteras på ett konstruktivt sätt. Algeriet har gått igenom ett mångårigt stålbad, och ännu vet vi inte hur det kan komma att stabilisera sig där, om landet återvänder till demokratiseringen eller dras med av islamistvågen igen.
Nationell befrielse är alltid något partikulärt och villkorligt. Den växer fram i ett visst historiskt sammanhang, och utvecklas olika beroende på de kulturella, sociala och religiösa mönster som dominerar i ett land. Det finns alltid en risk för att minoriteter utdefinieras ur den nationella gemenskapen på etniska, religiösa eller språkliga grunder, och i själva verket kan moderniteten, i form av den nationella befrielsen, innebära att en existerande samvaro och tolerant praxis förstörs. För att inte provocera fram en våg av reaktion måste befrielseprojekt, liksom den demokratisering och modernisering som bör höra samman med dem, ske på de villkor som råder i ett specifikt område.
Författare.