Det är den 28 oktober 2018, filmregissören Isabella Eklöf intervjuas i Sydsvenskan. Hennes debutfilm Holiday, gjord i Danmark, har hyllats på Sundancefestivalen och av danska kritiker. Snart är det dags för svensk premiär. Så varför åker en svensk regissör över Öresundsbron för att göra film?

”Danmark är friheten”, säger Eklöf. ”Det var länge osäkert om Holiday ens skulle få en svensk biografdistribution. Flera har sagt att filmen aldrig hade kunnat göras idag i Sverige.”

”Det tror jag inte heller, tyvärr”, svarar Mattias Oscarsson, tidningens rutinerade filmskribent.

Så besynnerligt, kanske läsaren tänker nu. Varför är en film fullt möjlig att göra i Köpenhamn men inte i Stockholm? Är en bärande del av historien att den utspelas i Christianias haschdimma? Är huvudpersonen besatt av H C Andersens tidiga sagor och vandrar i hans fotspår?

Nej, huvudskälet är detta: Huvudpersonen, Sascha, blir i en nyckelscen våldtagen av sin pojkvän. Ändå lämnar hon honom inte. Våldtäkten ger inte upphov till hämnd, den resulterar inte i en kraftfull uppgörelse med patriarkatet. Eventuella slutsatser av det inträffade lämnas – här drar varje ansvarsfull läsare skräckslaget efter andan – åt publiken själv.

Det pågår ett kulturellt uppfostringsprojekt i Sverige, och det bedrivs med det starka maktmedlet skattepengar. Människor i filmbranschen berättar, liksom Isabella Eklöf men företrädesvis anonymt, om hur Svenska Filminstitutet, mäktigt som Dödsstjärnan, tvingar dem att skriva om sina pågående projekt så att de bättre överensstämmer med önskvärda politiska budskap: Den här rollfiguren borde spelas av en rullstolsburen person, denna scen känns kanske överdrivet patriarkal och har du tänkt på att hålla genusbalansen så du inte tippar över?

För två år sedan gick dramatikern Isabel Cruz Liljegren runt på Scenkonstbiennalen i Norrköping med en känsla av olust. ”Majoriteten av de teaterverk jag såg hade en tydlig agenda och inslag av undervisning i något ämne (fascism, mens, en teatergrupps arbetsmetod, fittan, feminism, fäbodar och så vidare)”, skrev hon i Expressen. ”Detta är en oroande trend som hänger ihop med ett nyttotänkande.”

I höstas fick Sveriges Radios Mårten Arndtzén nog vid ett besök på Moderna museet: ”Årets Modernautställning kräver ganska lite av egen tankeverksamhet. Vi förstår snabbt att kolonialism och konsumism är dåligt, att det är synd om flyktingar och att hoppet står till barnen, kvinnorna och naturen. Det hemska och det hoppfulla är för säkerhets skull placerat i olika salar”, konstaterade han med märkbar irritation i Kulturnytt den 22 oktober.

”Kulturkaparna tar makten från kulturskaparna.”

En person som regelbundet kritiserar kulturens likriktning inifrån är dramatikern Stina Oscarson. I Svenska Dagbladet (28/2 2018) redogör hon för hur hon vid kollationeringen för en pjäs var tvungen att gå igenom ”Svensk scenkonsts och Teaterförbundets mångfalds- och jämställdhetscheck”. Bland annat måste hon intyga att ensemblen inte ”bidrar till att konservera eller utmana rådande normer och föreställningar om människor”.

Oscarsons reaktion är rolig: ”Jag får en barnslig lust att svara fel svar på varenda fråga och hädanefter enbart göra pjäser som reproducerar stereotyper.”

Men hon reagerar i alla fall. Liksom Isabella Eklöf, Isabel Cruz Liljegren och Mårten Arndtzén. Annars är det vanliga svaret från den svenska kulturvärlden en tystnad djupare än Bermudatriangeln. Som vid många andra olyckor tittar man bort och sköter sitt, rädd för att bli indragen.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Detta är lika tragiskt som märkligt. För likt samma Bermudatriangel riskerar de beskäftiga politiska samtidskraven från politiker, tjänstemän, Twitterstormar, radikala recensenter och allehanda fingerpekare att dra med sig filmer, pjäser, tavlor och andra konstnärliga verk i djupet och krossa dem.

Skrev jag tragiskt? Ja, en tyst, foglig kultursfär är en stympad kultursfär. Ett bonsaiträd, snöpt och tuktat och bundet och klippt, snarare än en vildvuxen ek. Kulturkaparna tar makten från kulturskaparna. Det är förstås inte dåligt i sig med konstnärliga verk som brinner av radikalitet, feminism, antifascism och solidaritet – verk som får publiken att tänka annorlunda, lägga om sitt liv – men dessa konstnärliga beslut ska aldrig fattas av någon annan än upphovspersonen.

Skrev jag märkligt? Ja, på ett sätt. Svenska kulturskapare är inga fredligt bräkande lamm, sällan tvekar de att bilda front och ta ställning. Nu står deras själva konstnärliga frihet, deras livsluft, på spel. Kulturen har förvandlats från livets dryck till en blaskig vätska för att vattna den politiska människan – vilken veritabel mardröm för varje skapande själ. Varför protesterar de inte skriande och ihärdigt? Varför välter de inte Rosenbad?

På ett annat sätt är det inte märkligt alls. Skriker de för högt kommer politikerna och tjänstemännen bara att stänga fönstren. Och plånboken.