När man tar del av dokument från motsvarande skeden ter sig tvärtom det mesta som öppet för att ha kunnat bli på annat vis, sakna statiska positioner och ha stort spelrum för tillfälligheter. Ta det här med andra världskriget och hur stormakterna grupperade sig, till exempel. En ny bok kastar nytt ljus över kriget och dess upprinnelse som politiskt spel, lösligheten i det som trots allt blev.

Gabriel Gorodetsky, en elev till Isaiah Berlin som tidigare hade skrivit om Stafford Cripps göranden som Storbritanniens ambassadör i Moskva 1940–1942, och som för tillfället var sysselsatt med att studera hur det kom sig att Sovjetunionen 1947 godkände tillkomsten av staten Israel, fick på ryska utrikesdepartementets arkiv 1993 tillgång till en dagbok som genast gjorde honom alldeles svimfärdig av upphetsning. Författare till dagboken var Ivan Maisky, Sovjetunionens ambassadör i London 1932–1943.

Den utgåva som Gabriel Gorodetsky ombesörjer mer än 20 år efter sitt fynd i Moskva heter The MaiskyDiaries. ”Diplomatprosa”, fnyser nu någon föraktfullt. Jo, men inte vilken diplomatprosa som helst. Ivan Maiskys dagbok har ett mycket högt oktanvärde såväl historiskt som litterärt. Han har åtskilligt att meddela och gör det – även i engelsk översättning – virtuost, både berättartekniskt och stilistiskt. Det är förstås inte så att han tillhandahåller facit till just någonting. Men att ta del av hans perspektiv är särdeles berikande.

Vad är det då som kan vara så märkvärdigt? I sällskap med Maisky stiger man som läsare in i föreställningsvärldar, sådana som härskar i Moskva respektive London. Legio är ögonblicksbilder av de personligheter som skapade historia, konkreta, skarpa. Man skulle kunna säga att Maiskys verksamhet under de aktuella åren har två centrala teman; fram till någon gång våren 1939 att bidra till att få till stånd en allians mellan Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike; från någon gång efter den 22 juni 1941 att övertyga Storbritannien om att snarast landstiga i Frankrike och öppna en andra front mot Tyskland.

Alliansambitionen går om intet. Neville Chamberlain har för att undvika den istället först satsat på att blidka och komma överens med Tyskland och sedan på ”kollektiv säkerhet” med proklamerad närhet och garantier till småstater. Varför är Chamberlain så obenägen att ingå en överenskommelse med Stalin? Han är mer rädd för Sovjetunionen än för Tyskland, menar Maisky och åberopar bland annat ett privat motiv. Chamberlain och hans bundsförvanter i brittisk politik är för sin försörjning och bekvämlighet beroende av sådant som inkomster från jordegendomar som de sällan besöker och dividend från en gång placerat kapital. Redan måttlig socialism skulle göra dem hjälplösa. Annat är det med Chamberlains vedersakare Winston Churchill, som förvisso tillhör den förnämsta aristokratin men som försörjer sig på arbete – ja, får kopiösa inkomster som skribent och författare. Han kan just därför tillåta sig att se den politiska situationen i Europa som den är.

I Moskva är Josef Stalin och hans medarbetare inte villiga att satsa en enda kopek på något så diffust som ”kollektiv säkerhet”. Man misstänker att britterna spelar falskt, att de tillsammans med fransmännen försöker vända Tysklands aggressivitet österut, kanske rentav önskar få till stånd en antikommunistisk allians med Frankrike och Tyskland. Hellre förekomma än förekommas. Den judiske utrikesministern Maksim Litvinov, som under 1930-talet har lagt om Sovjetunionens utrikespolitik, ändrat en tidigare inriktning på klass mot klass till en inriktning på front mot nazismen, byts ut mot Vjatjeslav Molotov, som snickrar ihop en icke-angreppspakt med sin tyska kollega Joachim von Ribbentrop med hemligt tilläggsprotokoll som ska tillåta båda parter att gå på jakt efter territoriellt rov.

Andra världskriget bryter ut. Churchill blir marinminister och fraterniserar allt oftare med Maisky. De båda herrarna är överens om att Sovjetunionen och Storbritannien inte har kolliderande intressen och bör undvika att förklara varandra krig. En prövning blir Sovjetunionens angrepp på Finland. Churchill, som inte har stuckit under stol med vad han tycker om det politiska systemet i Sovjetunionen, men som har varit lika tydlig med att han uppfattar Tyskland som huvudmotståndare, är inte obenägen att rycka till Mannerheims hjälp. Dock äger han ännu inte avgörande beslutsmakt och blir motsagd till och med av närstående som Anthony Eden, som cyniskt frågar sig om det vore ”a world-rocking tragedy” om ”the Finns go under”, och lord Beaverbrooke, som är lika krass i denna fråga och kommer att förbli det även beträffande Baltikum (”Rysslands Irland”). Maisky drar en lättnades suck när Mannerheimlinjen blir genombruten och fredsavtal följer. Han sitter på åhörarläktaren i underhuset när Chamberlain kommenterar faktum och iakttar dennes ”impotenta raseri”.

Ja, Churchill och Maisky fraterniserar. Första gången Maisky såg Churchill med egna ögon var när hertigen av Kent på senhösten 1934 gifte sig med prinsessan Marina av Grekland. I Westminster Abbey noterar Maisky att Churchill blir rörd, att han inte kan hålla tårarna tillbaka. Många år senare, när Stalin trycker på om en andra front, kommer Maisky gång på gång att stifta bekantskap med Churchills känslosamhet. Själv är han mån om att Eden, som nu är utrikesminister, ska närvara vid sammanträffandena. Eden kan gjuta olja på vågorna när Churchill blir sårad av den bryska tonen i Stalins budskap och brusar upp. Churchill tycker inte att han ska behöva tåla förolämpningar från en som har idkat våld i maskopi med Hitler. Eden jämkar och är smidig, kanske lite för smidig, lite för tillmötesgående mot Sovjetunionens synpunkter, så tillmötesgående att han vid ett besök i Washington framåt våren 1943 blev nödsakad att skämtsamt förklara att han var Storbritanniens utrikesminister och inte ”rysk ambassadör”.

I Moskva var Stalin vred och hade svårt att hålla sin misstro mot britterna under kontroll. Ju längre kriget lider, desto starkare blir tanken att britterna med gillande åser hur tyskarna och ryssarna förblöder i kamp mot varandra. Och desto starkare blir fruktan att britterna och amerikanerna ska slå till mot Sovjetunionen sedan denna till sist har krossat Tyskland. Maisky blir i allt högre grad behärskad av oro, skräck för att bli hemkallad och undanröjd. En andra front låter ju vänta på sig, vilket betyder att han misslyckas med sin viktigaste uppgift. Så länge Litvinov var utrikesminister kände han sig förhållandevis trygg, men Molotov fyller honom uppenbarligen med fasa. Han har fått veta att hans föregångare som ambassadör i London, en troende kommunist som varken rökte eller drack och talade knackig engelska och därför inte ens fraterniserade, vare sig med Churchill eller någon annan britt, möjligen med undantag för någon lurvig skald och ärkebiskopen av Canterbury, hade blivit arresterad och mördad. Han kommer att bevittna hur militärattachén vid hans egen beskickning blir anmodad att resa österut och sedan röner samma öde. Och han vet bara alltför väl att hans svåger har blivit avrättad och hans svägerska sänd till Gulag.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Maiskys oro och skräck är inte utsagd i dagboken men ligger omsider som en ihållande underton i den och antyds någon gång tämligen sarkastiskt. Gabriel Gorodetsky skrider dessutom läsaren till hjälp med en myckenhet distinkta kommentarer, vilket bidrar till att göra utgåvan så fascinerande. Han presenterar fortlöpande belysande sidomaterial. Det kan röra sig om utdrag ur Maiskys mer eller mindre privata brev eller ur hans telegram till utrikesdepartementet i Moskva. Det kan röra sig om nedteckningar gjorda av sådana som Maisky träffade och samtalade med, där karakteristiker bär information om vad som har avhandlats överensstämmer eller kolliderar. Det kan röra sig om kärnfulla porträtt av gestalter i det myllrande galleri av individer som fyller dagbokens sidor, där flera fäller en replik och försvinner ur handlingen lika snabbt som de har trätt in i den. Gorodetsky ramar också in dagboken med ett före och ett efter.

Så hade känslan av utsatthet en genes. Maisky, uppväxt i en judisk familj i Sibirien, hade som student i Sankt Petersburg ryckts med av upproret mot kejsaren 1905. Utländsk mångårig exil följde, först i München, sedan i London. Det var i London som Maisky lärde känna Litvinov och faktiskt också dennes företrädare som utrikesminister – eller folkkommissarie för utrikes ärenden, som det först hette – Georgij Tjitjerin. Till skillnad från sina båda åtskilliga år äldre bekanta var Maisky mensjevik och en beundrare av västlig civilisation. Efter februarirevolutionen 1917 återvände han till Ryssland och blev biträdande arbetsminister i Kerenskijs regering. Bolsjevikernas oktoberrevolution motsatte han sig, och under inbördeskriget som följde hörde han till de demokratiska socialister som anslöt sig till den vita sidan. Hans förtrogna från åren i London hjälpte honom att rehabilitera sig sedan de röda hade vunnit. Han fick en fristat på utrikesdepartementet, där hans språkkunskaper och bildning var användbara.

När han blev hemkallad 1943 fruktade Maisky att damoklessvärdet skulle falla och dekapitera honom. Men Stalin var som Stalin var. Han höll Maisky i reserv om han skulle behöva göra sig av med Molotov och för att Molotov skulle veta att han inte var oersättlig. Till sist blev Maisky likväl gripen, i februari 1953, anklagad för att ha gått Storbritanniens ärenden. Ett par veckor senare dog Stalin, och Maisky räddades mirakulöst. Sina återstående år – han levde till 91 års ålder – tillbringade han som ledamot av Vetenskapsakademien, sysselsatt med historieforskning och med att skriva politiskt tillrättalagda memoarer. Till sina dagböcker, som hade blivit funna och omhändertagna av myndigheterna, hade han då endast partiell tillgång.